I förra veckan berättade jag om en väns dotter som vunnit en vecka på ett ridläger och denna händelse fick mig att minnas första och sista gången jag själv var på läger.

Jag var vid tidpunken 17 år och skulle åka med min ”bästis” Elizabeth som var 15.

Vi hade genom någon broschyr som presenterade olika ridläger hittat ett sådant i Vrigstad, en håla i Småland och såg fram emot en vecka med givande ridning.

Vi hann inte mer än anlända till lägret förrän vi ville åka därifrån- så skulle man nog kunna sammanfatta vår vistelse där.

Vi tyckte mer eller mindre att det var fel på allting från boendet, till maten, hästarna, deras utrustning och skötsel osv osv.

När jag tänker tillbaka så här många år senare tror jag att en förklaring till våra kritiska ögon var att vi var bland de äldsta deltagarna på lägret.

En annan, säkert ännu viktigare förklaring var att de flesta övriga deltagarna var ”från bygden” så de visste vad de hade att förvänta sig vilket däremot vi, säkert i deras ögon ”bortskämda storstadsflickor” inte hade en aning om.

Det jag minns var att vi fick sova i baracker à la ”arbetarbod” och det fanns inga rullgardiner/ persienner för fönsterna vilket gjorde att det var jätteljust när vi skulle sova.

Maten var snålt tilltagen, som mellanmål fick vi bara enklare kex och ridningen ska vi inte tala om.

Det visade sig att övriga deltagare var på en helt annan nivå (läs: långt under vår) och jag minns att vi fick rida ”dressyr” i en stenig och ojämn gräshage!

För att göra en lång historia kort (jag minns inte alla detaljer sååå noga- detta hände trots allt för mer än 20 år sedan) så bestämde jag och Elizabeth oss för att avbryta lägervistelsen redan nästa dag och så skedde också.

Väl hemma författade vi med hjälp av Elizabeths föräldrar ett faktiskt mycket välformulerat brev till SRR- Sveriges Ridlägers Riksförbund, detta då ridlägerarrangören vägrade att återbetala våra pengar.

Vi sammanställde en lång lista där vi angav på vilka punkter vi ansåg att lägret brustit och inte motsvarade utlovad information osv och jag minns än idag en formulering som vi använde:

”Detta hade aldrig accepterats av vuxna och ska inte vara sämre för barn och ungdomar”, eller något i den stilen.

Om det var brevet eller något annat men vi fick faktiskt tillbaka våra pengar till slut och det var kanske där som jag lärde mig att stå på mig och inte acceptera vad som helst om jag inte är nöjd.

Frolic som ni ser på bilden ovan marknadsförs som hundfoder. Redan då jag köpte min första hund för över 20 år sedan fanns detta ”foder” som alla som JAG kände gav som hundgodis och inte ”ren mat”. Jag undrar fortfarande vem som fodrar enbart med Frolic? Kanske någon med en liten kräsen knähund?

Som jag berättat om i ett inlägg för några månader sedan så serveras Soya numera ibland kebab-kött i stället för sitt sedvanliga torrfoder, detta då en väns make har en pizzeria :=)!

Jag förstår absolut de som bara ger en sorts foder till sin hund år ut och år in, man vet ju då tex exakt vilka näringsämnen hunden får i sig men risken med ett sådant ätande är att hunden blir dålig i magen så fort den får något som matsmältningssystemet inte är van vid.

Och i alla fall min hund lyckas ofta snappa åt sig all möjlig (bokstavlig) skit, både i stallet och när vi är ute och går/ rider.

Hästbajs, hästhorn efter ett hovslagarbesök, kadaver av olika slag, saker som folk slängt ut från sina bilar/ när de har varit ute och gått- det mesta riskerar att hamna i Soyas gap om jag inte håller stenkoll på henne och det har jag ärligt talat varken lust eller möjlighet till.

”Lite skit rensar magen” är min devis och Soya blir tack och lov nästan aldrig kass i buken av det hon stoppar i sig.

Kebab-köttet från pizzerian ger vi som lite extra-foder, liksom de (hutlöst dyra) skinkpaket som maken inte kan låta bli att stoppa ner i kundvagnen vare gång han handlar.

Och om vi lagar mat kan det hända att Soya får lite rå eller tillagad köttfärs, kokt ris och/ eller pasta osv.

Sedan har Soya en egenskap som jag gärna skulle vilja ha: hon äter bara om hon är hungrig, inte för att det ”råkar” stå något gott framme. Är hon mätt så är hon och då är hon helt ointresserad av sådant som hon annars kastar sig över så hon gör definitivt inte som hennes ägare, äter ”för att det är gott” eller ”tills påsen är tom” :=).

Jag skulle idag inte ”våga” (läs: vilja) basera alla min hunds kost på ”människomat” men det fanns en tid då jag gjorde detta, mycket för att det både var gratis, praktiskt och dessutom gott för hundarna.

När jag hade mina första hundar Ketty (schäfertiken) och Sladden (greyhound-hannen) läste jag till socionom och levde på studiemedel.

För att dryga ut kassan (och gudarna ska veta att det behövdes för jag hade även köpt min första häst på den tiden och ville både träna och tävla) arbetade jag extra i en liten restaurang som serverade dagens och lite andra smårätter inne på Jägersros stallbacke.

Jag minns inte vem som kläckte idén; restaurangägarna eller jag själv, men vi kom snabbt underfund med att det kändes väldigt onödigt att slänga överbliven mat när jag hade hundar som mer än gärna åt denna- mycket hellre än vilket torrfoder som helst.

Så det föll sig inte bättre än att mina hundar under väldigt lång tid åt långt ”finare” mat än fattig-studenten Birgitta för jag hade minsann inte råd att unna mig så fina rätter som de oftast åt.

Det var alla möjliga köttgrytor, biffar osv med sås, ris och potatis och hundarna älskade det. Det var nästan så att jag tittade avundsjukt i deras skålar ibland :=)!

Idag hade jag som sagt inte velat att Soya enbart åt denna typ av mat då det hur det än är känns bättre att merparten av hennes foder utgörs av sådant som är framtaget för just hennes typ av hund (en som gör av med mycket energi :=)) men å andra sidan så har sällskapshundar i alla århundraden levt på rester från människans bord så egentligen är det nog mer vi moderna människor som pjoskar lite väl mycket med våra skyddslingar, så även undertecknad :=).

Efter att ha läst denna artikel:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6621298.ab

kom jag att tänka på en incident som utspelade sig för mer än 20 år sedan i ett travstall där jag och min dåvarande sambo höll till.

Sambon var ute på Jägersros träningsbanor och körde och hade med sig en handhäst som vi kallade för ”Långöra” (den hade, som ni nog anar långa öron).

När han återvände till stallet gjorde han detta utan handhästen och jag frågade förvånat ”Var är Långöra”?

Sambon hann inte svara att han hade tappat henne för PRECIS då (den tajmingen var oslagbar!!!) hör vi på radio Malmöhus en speaker som informerar om att en lös häst har setts springa i Bara.

Bara är en håla några kilometer utanför Malmö men hur hästen hade hunnit springa dit på denna kort stund är och förblir en gåta samtidigt som man nog lugnt kan konstatera att hade Långöra sprungit lika snabbt i loppen så hade det varit världsrekordtider och Elitloppet nästa!

Vi kastade oss i en bil och körde i full fart till Bara och mycket riktigt: i en trädgård utmed huvudvägen stod en polis och höll Långöra.

Varför den korkade hästen sprungit ända till Bara i stället för in på stallbacken och sitt egna stall förblir också en gåta och är väl mest bevis på att man inte alltid kan lita på att hästar verkligen hittar HEM!

Jag har säkert nämnt det i något inlägg för länge sedan och i så fall får ni räkna detta som en ”favorit i repris” men idag tänkte jag berätta om hur det gick till när jag löshoppade Archie första gången för det var lite speciellt kan man säga :=).

Eftersom Archie bodde i en håla i närheten av Borås innan jag köpte honom (lång resväg) samt då hans hoppförmåga var heeeelt ointressant för mig såg jag honom aldrig hoppa innan jag köpte honom.

Säljaren sa dock att han var löshoppad några gånger och på fråga hur det hade gått svarade hon på ett sådant sätt att jag fick intrycket att Archie typ ”hoppade hellre än bra”. Jag tror att hon uttryckte det som att ”ibland har det gått bra och ibland mindre bra….” eller något i den stilen :=).

När jag hade haft Archie hemma i kanske en vecka eller så tänkte jag att jag kunde prova att löshoppa honom som lite variation till ”dressyrarbetet” (han var ju bara 3 år så så värst mycket dressyr blev det i ärlighetens namn inte) .

Eftersom säljaren som sagt uttryckt viss skepsis tänkte jag att det var säkrast att bygga väldigt lågt så att det inte skulle hända någon olycka med det nyinköpta djuret.

Jag byggde upp hinderna i vårt lilla ridhus (knappt 20 x 40 meter) och satte igång.

Archie överraskade mig verkligen för han hoppade (precis som han ALLTID gjort sedan dess faktiskt) som en riktig ”maskin”, fullständigt okomplicerat och lekande lätt.

Jag hade tagit med en havrespann för att locka honom att stanna efter hinderna och DET förstod han lika bra som hoppningen och sprang genast till maten så fort han hade landat :=).

Så höll vi på några varv tills jag tänkte att jag kunde höja hinderna en sista gång.

Medan jag står och höjer den ena hindret ser jag ur ögonvrån hur Archie ”FRÅN INGENSTANS” lyfter på huvudet från havrespannen, tar MAX 4-5 LUGNA galoppsprång och seglar ut över ridhussargen (ca 1.50!!!! hög ska tilläggas).

Fråga mig inte varför han fick denna vansinnesidé- det var inget som skrämde honom vad jag kunde se/ höra och jag har heller ingen annan förklaring till detta beteende.

Jag var så imponerad över själva språnget (typiskt mig….) att jag aldrig hann bli rädd och när jag rusade ut ur ridhuset såg jag hur Archie stod utanför stallet kanske 50 meter längre bort.

Han var väl fortfarande lite osäker på miljön och vågade kanske inte springa in och det var bara för mig att gå fram, ta honom i grimman och med orden ”du…vi var inte färdiga riktigt än” leda tillbaka honom till ridhuset.

Denna gången (och alla andra gånger vi löshoppat sedan dess, ha ha….) stängde jag PORTARNA och inte bara dörren i sargen till ridhuset och så fick Archie avsluta sin träning med hoppning av RIKTIGA hinder.

Efteråt sa jag till folk i stallet att jag ju alltid kunde sälja Archie som fälttävlanshäst om han inte skulle motsvara förväntningarna inom dressyren för han hade ju redan visat att han kunde hoppa ganska höga FASTA hinder, ha ha…

Jag ska kanske tillägga att gossen inte fick så mycket som ett krökt hårstrå av den, ur mitt perspektiv, ofrivilliga hoppträningen men jag lärde mig som sagt att stänga portarna efter detta.

Att en häst som knappt var hoppad och inte speciellt duktig på det skulle få för sig att hoppa över en ridhussarg föresvävade mig faktiskt inte en sekund (naivt kanske….för jag vet andra hästar som HAR hoppat över dörrar och sargar) och jag kan bara säga att säljaren klart underskattade Archies hoppförmåga :=).

Gossen blev sedermera (1 år senare) lovande HOPPHÄST på kvalitets :=) och ni kan här se hur det gick till:

http://www.ohv.se/dev/upload/reskvalloshopp.rtf

http://www.youtube.com/watch?v=AUHmMi_TYNk

Som ni kanske har läst har det i bl.a. Ridsport nyligen pågått en debatt om hur ponnybarn och deras föräldrar uppför sig (dvs ibland fruktansvärt illa) på tävling.

Vissa arrangörer känner sig otroligt påhoppade av dessa mini-Hitlers (föräldrarna) och deras ibland ännu värre avkomma som tillåts att härja på en tävlingsplats utan att det får några större konsekvenser och diskussioner förs bland vissa klubbar om man ens ska fortsätta att arrangera tävlingar när man får sådant uppförande som ”tack”.

Dessa diskussioner fick mig att minnas min tid som någon form av kombinerad chaufför, hästskötare och coach åt ett barn som ibland verkligen lämnade mycket att önska uppförandemässigt.

Jag engagerades till mitt uppdrag då barnet skällt så på sin pappa på en tävling att denne inte längre ville agera chaufför (varför inte bara sälja hästen tänkte jag elakt….).

En rundlig ersättning utlovades om jag accepterade jobbet och eftersom det i mina ögon var tämligen lättförtjänta pengar accepterade jag.

Jag klargjorde för ”barnet” (i ärlighetens namn egentligen en tonåring) att jag skulle lämna henne på tävlingsplatsen och endast köra hem hästen om hon ”bar sig åt”.

Om det var detta hot eller en allmän respekt för just mig vet jag inte men jag behövde aldrig verkställa mitt hot utan tjejen var alltid hur trevlig som helst mot mig.

Trevlig var hon däremot långt, långt ifrån mot modern som också alltid följde med och jag var både bestört och förbannad över att denna kvinna lät sig hunsas av en snorunge som verkligen fick allt hon kunde önska till sin ponny.

Höggljudda suckar, miner, kommentarer som ”håll käften”, ”åhhh, du fattar ju ingenting” osv haglade över modern som verkade helt oberörd över dessa glåpord. Och eftersom denna vuxna kvinna tydligen inte hade några synpunkter på att bli tilltalad på detta vis så såg jag ingen anledning att komma till hennes undsättning även om jag ibland kokade inombords.

Hade det gått DÅLIGT då tjejen tävlade hade jag till viss del kunnat skylla beteendet på detta (även om det inte är en ursäkt) men det gick tvärtom alltid bra, i alla fall sedan jag kom in i bilden :-).

Om jag minns rätt blev tjejen placerad i de 3-4 första klasserna hon ställde upp i sedan jag blev anlitad och ekipaget gick från LC till LA på jättekort tid.

För mig var det lite roligt att kunna hjälpa en annan ryttare till framgång och det var som sagt lättförtjänade pengar men jag kan inte påstå att jag saknade flickan som person när ponnyn sedermera såldes.

För någon helg sedan var jag ju i Landskrona och tävlade med hästen och när jag körde hem kom jag ihåg en lite lustig händelse som utspelade sig för över 20 år sedan då jag skulle köpa en ny häst efter att ha slaktat Menelli.

Detta var långt innan GPS:ens tid och även Internets faktiskt så ENIRO och HITTA.se var ditills helt okända begrepp.

Skulle man ta sig till något ställe man inte visste var det låg fick man helt enkelt ta fram en papperskarta och navigera utifrån den.

Vid ett tillfälle skulle jag alltså åka och titta på en saluhäst i Landskrona, och jag som aldrig varit i Landskrona i allmänhet och framför allt inte på Landskrona ridklubb i synnerhet (där hästen alltså stod) fick av någon oförklarlig anledning den mycket märkliga idén att köra dit utan vägbeskrivning och hoppas på att hitta en ridskola någonstans i stadens utkant?!?!?

Nu är ju Landskrona förvisso inte någon världsmetropol på något vis men hur jag ändå kunde tro att det bara skulle vara att köra dit och ”leta” det begriper jag inte än idag.

Hur som helst begav jag mig till Landskrona i min tämligen nyinköpta bil, en bajsbrun Opel Kadett som var ca 20 år gammal och som redan på den tiden hade inköpts till det otroligt låga priset 1.500:–. Inte ens för ca 20 år sedan fick man mycket mer än en CYKEL för dom pengarna så bilen var ju därefter, dvs gick inte att köra i över 90 kilometer i timmen utan att reservdelarna flög åt alla håll.

Väl i Landskrona hade det börjat skymma och jag körde så klart omkring helt i blindo.

Ingen ridskola så långt ögat kunde nå men så PLÖTSLIGT!!!!!

Vad ser jag?

Jo, en person som är ute och går med 2 greyhounds!!!!!!!

Hurra!!!

Jag hade nämligen själv en greyhound på den tiden och visste dessutom att det i Landskrona fanns en hundkapplöpningsbana GRANNE MED LANDSKRONA RIDKLUBB!!!!

Så jag stanande bilen, frågade vinthundsägaren var han tränade sina hundar och så var saken klar!

Jag hittade till ridskolan snabbt och lätt fast tyvärr var hästen i fråga helt ointressant.

En liten detalj i historien är att den som skulle visa saluhästen var/ är samma person som dömde mig i söndags. Så liten är hästvärlden än en gång!