Inlägg i kategorin Veckan som gått

Veckan som gått

Under veckan som gått har mitt och makens liv fått ytterligare en dimension; vi har blivit hundägare. Jag, efter att ha varit ”hundlös” i ca 20 år och min man efter att ha varit livrädd för hundar under i princip lika lång tid. Nu är vi värre än de värsta småbarnsföräldrar; vi pratar babyspråk och pussar på hunden och jag väntar bara på att jag, som HATAR när djurägare benämner sig själva som ”mamma” respektive ”pappa” till sina djur ska börja göra detsamma. Huuu…som det kan gå!

Arch och Soya har hittills, vad jag tycker verkar vara den bästa relationen sinsemellan: ömsesidigt ointresse :=).

Soya springer så fint framför honom och Birk men hon är helt koncentrerad på sitt och är inte i vägen på minsta sätt.

Archies nymålade box har under veckan förblivit röd och oskadad vilket bekräftat min teori om att han slutade att trä-snida så fort han blev mer aktiverad och stimulerad genom hagvistelse och ridning.

På tal om ridning red jag ut 2 gånger under veckan; detta efter att inte ha ridit ut på över 2 månader.
Och som så ofta förr valde jag verkligen rätt (not) tillfälle: full storm!
Jag ville passa på medan det var mjukt i marken och ljust ute men att nästan slitas ur sadeln av blåsten hade jag gärna avstått.
Eftersom Archie, om han någonsin ”dummar” sig ute gör det om någon häst som kommer i full fart skrämmer honom, gick han nu som ett ”ljus” eftersom inga normala människor var ute med sina hästar i sådant uselt väder.

Under veckan som gått bytte jag också hage till hästarna, från en ganka torr men liten hage till en större men långt dyngigare dito.
Birk har vaknat på fel sida flera gånger i veckan eller så har Arch varit ovanligt ”störig” för den förstnämnde har lyckats sparka den sistnämnde vid minst 2 tillfällen = djupt sår som gjorde att ena frambenet svullnade upp + några bett på halsen.

Vi får verkligen hoppas att den större hagen lugnar nerverna hos bägge så att vi slipper sära dom åt!

Veckan som gått

Under veckan som gått har jag vant in Archie på halm igen även om han kommer att stå på spån månaden ut.
Jag har helt enkelt lagt in en fin halmkaka varje kväll och på morgonen kunnat konstatera att maximalt hälften ätits upp.
Detta känns mycket tryggt och visar att Archie dels inte är någon halmätare av stora mått och dels att han rimligen inte är allt för utsvulten trots att han numera äter mindre stråfoder än förut och inget kraftfoder alls.

Igår målade jag om hela boxen trots viss risk för att färgen inte skulle torka tillräckligt snabbt pga det fuktiga och kalla vädret men jag stod helt enkelt inte ut med att se alla gnagmärken längre.
Och färgen torkade faktiskt även om liiite fastnade i ansiktet på Archie medan täcket klarade sig helt.
Nu kommer jag också att kunna se om min teori att Archie slutat gnaga helt stämmer (jag ser honom aldrig in action) eller om han tar sig en tugga då och då.

Ridningen fungerar utmärkt med våra mått mätt. Jag rider faktiskt ungefär som vanligt fast kortare pass så om jag innan fången travade/ galopperade under 40 minuter så gör jag det än så länge i 20.

Någon uteridning har det inte blivit ännu, dels eftersom det är så mörkt på eftermiddagen och framför allt eftersom det har varit ganska hårt i marken. Jag vill inte belasta hovarna med min tyngd på hård mark, det räcker med att Archie går (läs står) i hagen några timmar på detta vis.

Jag fortsätter väl med lika korta ridpass denna veckan också ungefär och sedan blir det nog mer eller mindre ridning som vanligt därefter.

Någon träning för Birgitta har jag däremot inte planerat in ännu, den sortens ridning får vänta ytterligare 1 månad kanske.

Avslutningsvis kan jag berätta att Arch numera fått storslagen konkurrens vad gäller benämningen ”Black Beauty”.

Om Black Beauty II tänker jag berätta lite utförligare någon av de närmaste dagarna och även visa några nytagna kort. Tills dess får ni leva i ovisshet :=)!

Veckan som gått: hagutsläpp, filmning, järnsadel mm

Veckan som gått har varit tämligen händelserik och jag ska försöka att sammanfatta några ”highlights”:

I onsdags hade vi hästägarmöte och Lena, Birks ägare undrade lite försynt om jag hade köpt ytterligare hästar då jag alltid benämner Archie och Birk som ”mina hästar”.

”Ja, mina hästar är snälla” sa jag i en diskussion om att leda hästarna till och från hagen och med det menade jag egentligen att Lenas häst är mycket snäll medan min egen häst är…..tja…inte lika snäll som den gudomlige Birk i alla fall…

Nu tror jag inte att Lena har några större bekymmer med att jag ibland muntligen övertar ägandet av även Birk fast hon hävdar aldrig att Archie är hennes :=).

I torsdags var Archie och jag hos ATG:s hovslagare och fick det glädjande beskedet att Archies hovar såg mycket fina ut och hovslagaren tyckte också att jag kunde börja släppa ut Archie i hagen.

I lördags morse beslöt jag mig för att ta hovslagaren på orden och som genom en otrolig försyn töade hagarna upp fullständigt efter att ha varit genomfrusna i ca 2 veckor. Det kändes långt säkrare att släppa ut en häst som inte varit ute på ca 8 veckor i lera än på is och själva utsläppet gick så odramatiskt till som man bara hade kunnat drömma om.

Archie och Birk traskade rakt ut i leran och strosade runt lite för att därefter ställa sig en en hörna och sova. Inte tillstymmelse till bock och brall från Archie och inte heller någon ”vallning” av Birk.

Å ena sidan blev jag liiiite förvånad över att Archie inte ens tog sig en liiiiten galopp men å andra sidan så har han varit otroligt ”tam” ända sedan jag fick börja tömköra honom.

Redan på söndagen hade hagarna frusit igen men då var jag inte så bekymrad och även det utsläppet gick fullständigt stillsamt tillväga.

I lördags fick Lina och jag också för oss att vi skulle filma min tömkörning av Archie även fast vi troligen inte kommer att våga visa upp resultatet för omvärlden.

Som jag sa till Lina så kan ”folk” på nätet klaga på att man har fel färg på sin hårsnodd så att visa upp en helt nyligen igångsatt häst som man har 15-20 minuter på sig att tömköra känns inte helt optimalt.

Vi kom hur som helst överens om att om vi ska visa någon film så måste ljudet tas bort så att inte undertecknads skånska hörs bräka. Dessutom fäller jag en del avslöjande kommentarer som inte bör sparas för eftervärlden :=).

Avslutningsvis kan jag nämna att jag började rida så smått redan på torsdag eftermiddag och jag har nu hunnit med några 10-20 minuters ridpass. Ridningen som sådan går utmärkt men jag kan konstatera att något har hänt med antingen mina sittben eller med min sadel eller med båda delarna.

Jag tror inte att min ända har krympt med typ 300 %, gym-tränad eller ej, så då återstår bara gissningen att någon har stoppat om min sadel med järn sedan jag använde den senast.

Efter första ridturen, som pågick i typ 15 minuter så kändes det som att mina sittben skulle gå i bitar när jag satte mig i sadeln för den andra ridturen. Ömma var bara förnamnet…..

Hur är detta möjligt? Jag som alltid har sagt att jag har en så mjuk och skön sadel????

Det konstiga är att jag inte har ont i sittbenen när jag klämmer på dom men sitta i sadeln är inte alls behagligt. Så det är kanske tur att jag bara får rida korta stunder för mycket mer hade nog min bakdel inte orkat med för tillfället :=).

Veckan som har gått- berömda hovar, fördömda bårder osv

Nu var det ett tag sedan som det tidigare stående veckoinslaget ”Veckan-som-har-gått”-inlägget publicerades- helt enkelt för att veckorna efter Archies fång varit så bedrövliga och händelsefattiga att jag inte haft något att rapportera om direkt.

Nu börjar jag dock verkligen skönja ett ljus i tunneln och hoppas att jag inte retar några gudar genom att hävda att Archie verkar till synes helt återställd.

Vi slutade ju att ge honom fenylbutazonet för över en vecka sedan och märkte ingen försämring av hans tillstånd i och med detta, tvärtom.

Sedan jag kom hem från Gran Canaria har jag, känns det som i alla fall, mer eller mindre levt i stallet och jag frågade faktiskt stallchefen om det inte var läge för mig att ta dit en tältsäng snart.

Jag har varit i stallet 3 gånger om dagen och skulle ljuga om jag påstod annat än att det är lite slitigt. Bara på bilkörningen går det 1½ timme om dagen så medan normala människor har firat jul i godan ro och med att slappa så har jag knappt hunnit hem förrän det har varit dags att köra igen.

Men eftersom jag märkte en klar förbättring av Archies sinnestämning av att jag är hos honom så ofta så offrar jag gärna både tid, bensin och minskad tid i soffan.

Trägnagandet verkar ha upphört och det har ju verkligen stört mig mer och mer ju längre tiden fortskridit och ju mer demolerad boxen blivit.

Vad gäller Archies ”motion” så är vi numera uppe i hela 15 minuters skritt om dagen, uppdelat på 3 pass då alltså (5 x3). Ni anar inte hur fort 5 minuter går! Jag tycker knappt att vi hinner gå in i ridhuset förrän vi måste gå ut igen.

Vid något tillfälle då gossen varit laddad har han sprungit några varv i linan och jag ser inte minsta spår av stelhelt eller till och med hälta. Jätteskönt!

Några dagar har det varit tö-väder och jag har då kunnat släppa Archie i en liten paddock utanför stallet. För mig har det inte varit speciellt kul att stå vakt i ½-1 timme men som jag redan nämnt tidigare så vågar jag inte lämna Archie ens för en minut. Staketet är mycket lågt och han skulle med lätthet hoppa över, framför allt nu när han verkar extra bunden vid mig och hela tiden har koll på var jag är.

Tyvärr fick vi minusgrader för några dagar sedan och då var det adjöss med paddocken. Medan den var superlerig och fylld med iskallt vatten och gegga så tror jag den var helt underbar för Archies hovar att doppa sig i men fruset underlag är än så länge big no-no.

Jag har förstått att det är viktigt att ständigt kolla en fång-hästs hovstatus, som nu när vi går på våra promenader tex för att kolla hur ”ansträngning” påverkar hovarna. Blir de varmare? Kan man känna någon puls?

Jag vill påstå att Archie för närvarande har Sverigs mest kända hovar, ja inte kända i som berömda utan ”kända PÅ”. Jag pillar så mycket på hans hovar att han har börjat dra undan dom när jag kommer farande med mina händer.

Tack och lov har hovarna i alla fall kännts mycket svala/kalla hela tiden och oavsett rörelse.

Som jag redan nämnt väntar jag nu med spänning på veterinärens besök imorgon och på fortsatta direktiv. Vill också gärna få påsatt nya skor på Archie även om de han har sitter som berget. Men det har ändå hunnit gå 8 veckor sedan förra skoningen och kommer att hinna gå 10 innan de nya skorna är på plats och jag brukar sko honom var 7:e vecka.

Om jag ska orda något om något annat än hästen så har ledigheten ägnats åt lite målning hemma.

Och till er som retar sig på mina tvärsäkra och provocerande utspel ger jag följande karamell att suga på:

Tapet-bårder borde förbjudas!!!!

Eller så skulle man, om man vill sätta upp en dylik, tvingas att underteckna ett kontrakt där man förbinder sig att avlägsna detta fastlimmade elände den dagen då en ny hyresgäst/husköpare önskar detta.

Då jag och maken köpte vårt hus för snart 6 år sedan var ALLA rummen täckta med bårder och vi hade ett helvete med att skrapa loss dom. Vi var helt utmattade och då vi kom till det rum som min mans dotter skulle ha (hon var då 7 år gammal) tyckte vi att hennes bårder kunde sitta kvar då de föreställde tämligen söta nallar.

Nu är dottern snart 13 år gammal och har för länge sedan passerat stadiet då hon tycker att ljusblå nallar är fina och vi har ju alltid delat åsikten så nu under julen tog vi tag (bokstavligen) i björnungarna.

Efter timmar av slit och med värkande fingrar dristar jag mig således till att utfärda ett bård-förbud om jag någon gång får någotning att säga till om i saken och jag vet att i alla fall maken håller med!

Borsett från detta har veckan varit lugn:=)!

Veckan som gått!

Att Archie inte är ”fit-for-fight” har överskuggat allt annat under veckan och jag blir som alltid, då mina djur inte mår bra, extremt deppig och håglös. Ingenting är roligt och jag målar upp x antal nattsvarta scenarion…..

Jag har många gånger önskat att jag kunde gå genom livet med en mer ”laid back” inställning och har ibland avundats andra hästägare som mer rycker på axlarna och tycker att ”ja, ja…det blir nog bra…”. Själv förväntar jag mig genast det värsta, får svårt att sova, går omkring med en allmän olustkänsla hela tiden osv osv. Jobbigt!

Tyvärr verkar Archie inte mer än möjligen marginellt bättre och Metacamen har inte haft någon synbar effekt.

Vi är ute och går 2 ggr/ dag, en kortare tur på morgonen innan hagutsläppet och en längre vandring på eftermiddagen/ kvällen.

Jag vill bara att det ska bli torsdag så att jag förhoppningsvis kan bli lite klokare på vad det är som drabbat min häst.

På fredag är det sedan länge bestämt att jag ska åka till Stockholm och titta på Ankys clinic i Globen i allmänhet och hälsa på mina underbara ryttarvänner Ann och Nina i synnerhet.

Jag hoppas verkligen att inte den resan blir förstörd av något tråkigt besked på torsdagen.

Jag vet inte om ni har tänkt på det men jag skriver ofta ”om inget oförutsett inträffar” när jag ska berätta om saker jag planerar, om jag ens VÅGAR berätta om mina planer av olika slag.

Detta gör jag just för att jag den hårda vägen lärt mig att saker sällan blir som man planerat fullt ut.

Jag vet inte hur många viloperioder som mina hästar ”tagit sig” pga olika skador så det där med att planera en vila har jag alltid sett som vanskligt och ofta också sagt: ”en vila behöver man inte planera, de kommer tyvärr ändå”. Och se så rätt jag har!

Min tanke var ju att Archie skulle vila från och med fredagen den 28:e men som synes är vilan redan i full gång och gud vet för hur lång tid…..

Trots mina svårigheter att samla mig till något som helst konstruktivt har jag i alla fall lyckats ta hem min fina dressyrsadel för ”vinterförvaring”. Ingen mening med att låta den hänga oanvänd i det nu kalla stallet och riskera mögelangrepp.

Jag ska också skicka in mina skär för slipning så att saxen är redo om det skulle bli aktuellt med en 4:e klippning i år.

Annars kan jag inte komma på något kul att skriva om; snön som kom i fredags ligger kvar, det är knöligt och halvisigt kring stallet och gör ju inte att min redan stelgående häst marscherar på mer villigt.

Nä…nu ska jag sluta att gnälla…..kan inte vara roligt att läsa sådana här klagovisor!

Veckan som gått

Under veckan som gått har det regnat ovanligt mycket och för första gången på….”tusen år” (som jag brukar säga) så lät jag bli att släppa ut hästarna 2 (T V Å) gånger på en och samma vecka pga hällande ösregn.

Jag får alltid så himla dåligt samvete när jag inte får ut hästarna men samtidigt så försöker jag förnuftsmässigt intala mig att de hellre står och äter mat i sina varma och torra boxar än står och piskas av oavbrutet regn i flera timmar.

På grund av regnet har det också varit ganska fuktigt i stallet och jag har fått återinvestera i en sk ”torrboll”.

”Torrboll” är, för er som inte vet inte undertecknad (ha ha ha) utan en behållare som samlar upp fukt. Mycket effektiv och jag kan varmt rekommendera den till era stallskåp.

För många år sedan fick jag några mögelfläckar som aldrig gick bort på min dåvarande dressyrsadel och det vill jag verkligen få igen.

Träningsmässigt finns det inte så mycket nytt att rapportera om, det mesta går sin gilla gång.

På tävlingsfronten kan jag berätta att Archie gjorde sina sista starter för i år i lördags då vi red våra vid det här laget klassiska klasser LB:2 och LA:3.

Archie gladde mig oerhört genom att avsluta säsongen på bästa vis, dels genom en placering i LB och en ”nästan-placering” i LA (blev 8:a och 6 fick pris) men framför allt på det sätt som han gjorde det; med en härlig spänst (tom domaren i LA:n påpekade något i stil med ”du har en positiv häst”.

Nu blir det inte fler LB starter för Archie. Jag räknade ut att han varit placerad i 86 (!!!!) procent av sina LB-starter i år, kan man vara annat än nöjd?

Vad hittade vi mer på i veckan….?

Jo, Archie blev klippt för 3:e (!) gången, jag skickade in maskprov på honom och den lille (båda ”nollade” glädjande nog) och jag gjorde en extra-beställning på mer halm (dvs totalt 50 halmbalar/ vecka- snacka om storkonsument).

Vi fick morötter så att det räcker och blir över (läs om detta i föregående inlägg), jag plundrade grannens äppelträd på de sista frukterna (räknade ut att mina och grannens äpplen totalt räcker i nästan 5 månader/ år- inte illa!) och en mindre bantning/ matjustering (läs: mindre havre) har ”drabbat” Archie.

Veckan avslutades i sedvanlig ordning med en härlig uteritt tillsammans med Lena och Birk, denna gången utan varken hagel eller regn trots att det kom stora mängder av just regn och även hårda vindar under resten av dagen.

Jag vilar förresten inte Archie dagen efter tävling så vida tävlingen inte infaller på en söndag (måndagar är Archies ordinarie vilodag).

Det gjorde jag nästan alltid med de andra hästarna men jag har insett att Archie inte behöver denna paus.

Jag är ju den första till att hävda att våra små tävlingar är mindre ansträngande än ett vanligt dressyrpass så då vore det ju att säga emot sig själv om jag valde att vila hästen efter en tävlingsdag.

Veckan som gått

Under veckan som gått återupptog jag tömkörningen som pga andra prioriteringar legat nere ett tag.

Min plan är att nu i någon vecka, dvs fram tills vintervilan, tömköra i vart fall en gång i veckan och försöka introducera lite tramp på något större allvar än tidigare.

Décima hade mycket lätt för att trampa, Heron var svår att få att ens trampa ett fåtal steg och jag tippar att Archie ligger någonstans mitt emellan dessa båda med dragning åt Décima-hållet.

Tömkörning är förresten, förutom bra träning för hästen, ett utmärkt sätt att kontrollera sin egen kondition på. Prova att springa några varv efter hästen när den galopperar eller går i ökad trav så förstår ni vad jag menar :=).

Ridningen fungerar bra, jag har aktivt börjat att rida med mer bjudning och tycker att detta fungerar och känns bra.

Eftersom det nu har gått 12 veckor sedan vi kom hem från Yddinge har det blivit dags att lämna (skicka iväg) ett nytt maskprov på båda hästarna och jag ser som alltid med spänning fram emot resultatet.

Jag är hittills mycket nöjd med hästarnas hagbyte för några veckor sedan eftersom den hage som de hade DÅ numera är en enda gyttjepöl. Nuvarande hagen står emot väta bättre så gossarna står både relativt torrt och kan rulla sig. Är det för geggigt vägrar Archie att lägga sig ner och det är jag, av förståeliga skäl, mycket tacksam över.

Annars har det nog inte hänt så mycket revolutionerande under veckan….

Ryttargalan är avslutad och de flesta var väldigt nöjda med sina priser.

Archie tyckte att jag hade generat honom genom att avslöja hans faiblesse för servetter och longeringslinor men vill man bete sig som en bebis får man också stå för det som jag nogsamt informerade honom om.

Veckan avslutades som så många gånger förut med en uteritt tillsammans med Lena och den lille. Denna gången ackompanjerades delar av ritten av HAGEL, mindre trevligt om jag får säga min mening.

Birk hade sitt heltäckande ländtäcke på sig till stor glädje för muntorkaren Archie som därigenom fick massor av tyg att besudla.

Veckan som gått

Veckan som gått har bjudit på varierande väder (sol, ösregn) och temperaturer från någon minusgrad till över 10 plusgrader.

I trädgården fortsätter min och makens ojämna kamp mot de ständigt ner-singlande löven men nu börjar vi skymta ett slut även på detta elände.

Jag brukar förresten säga att lövkrattning och mockning av spånboxar borde vara arbetsuppgifter för livstidsdömda fångar: det tar ju aldrig slut!

Under veckan har jag varvat dressyrträning i ridhuset med uteritter och en hoppträning, dvs så som jag vanligtvis gör. Jag har även hunnit använda mitt kandar och åka och tävla hos en grannklubb.

Tävlingssäsongen lider mot sitt slut och efter den sista tävlingen väntar några veckors vila för Archie. Jag har ännu inte bestämt mig för det exakta upplägget, dvs hur länge jag kommer att låta honom vila helt (bara gå i hagen) och hur länge jag bara kommer att rida ut lite lätt. Bristen på hagtid (max 5-6 timmar/ dag) gör att Archie kanske blir uttråkad efter ett tag- det får jag se.

Annars kan jag inte spontant komma på något speciellt som inträffat under veckan och som är värt att notera mer än att ridskolans avtal med hyresvärden Jägersro trav och galopp blivit förlängt till 2017 vilket gör att vi kan sitta lugnt i båten och slippa fundera på en avveckling/flyttning av verksamheten. ***

Under kommande vecka (på torsdag gissar jag) kommer Birgittas häst och ryttargala att gå av stapeln. En mängd priser kommer då att delas ut till glädje för vissa och kanske besvikelse för andra. Håll utkik!

*** Klippt från MCR:s hemsida:

MCR har ett gällande hyresavtal med JTG som tecknades 1958, och som nu efter 50 år löper ut den 31 december 2008.Tisdagen den 27 oktober undertecknade MCR och Jägersro Trav och Galopp (JTG) ett nytt 4 årsavtal gällande fom 1 januari 2009, med en ytterligare förlängning på 5 år tom år 2017. Vi har nu undanröjt ett besvärligt hinder genom detta avtal och säkrat vår klubbs verksamhet för en lång period, där vi med tillförsikt kan se framtiden an.

Björn Lundberg, ordf i MCR

Veckan som gått

Inte heller denna vecka har bjudit på några större överraskningar och tur är väl det!

Dels har jag inget emot det förutsägbara (sa planeringsmänniskan) och jag traktar sällan efter några större förändringar i livet och dels har jag varit förkyld hela veckan så min ork och mitt engagemang har väl inte varit på topp precis.

I början av veckan fick jag beskedet att min ”röda docka” (Décima) inte längre lever och detta beslut tog jag emot utan några större känslostormar (min man blev desto mer ledsen- Heron träffade han aldrig men Décima var ganska involverad i mina och makens första träffar -läs mer om detta i ”Hur jag träffade min man”).
Själv har jag inga problem med att hästar tas bort av olika orsaker och många gånger känns det till och med ”säkrare”- man vet var de är och slipper obehagliga överraskningar kanske ÅR efter en försäljning.
Samtidigt måste man, om man säljer ett djur, inse att ”sålt är sålt” och man kan inte ägna tankemöda åt att fundera över sådant som man ändå inte kan påverka.
Kommande köpare har ingen juridisk skyldighet (möjligen en MORALISK sådan, enligt vissa) att hålla en gammal ägare uppdaterad kring sådant som rör hästen, det är bara att acceptera.

I veckan har Archie och Birk bytt hage och detta var någon jag velat länge.

Vi har till privathästarna 6 hagar till vårt förfogande varav en ligger ganska långt bort ifrån övriga 5 som ligger på en rad.

Hagen som ligger ensam långt bort är det nästan ingen (ensam) häst som kan utnyttja, de flesta blir oroliga över att vara så långt borta från sina hästvänner. Décima som föredrog människor framför hästar som sällskap fungerade ypperligt i den hagen och kunde också ha den mer eller mindre som sin egen eftersom ingen annan häst just då kunde nyttja den av skäl enligt ovan.

Archie gick i samma hagen då han kom till ridskolan, givetvis med sällskap hela tiden men han valde ändå att vid 2 tillfällen segla över staketet vilket fick mig att omvärdera situationen. Han blev inte skadad vid något av tillfällena men jag fann det ändå säkrast att flytta honom till en hage närmare stallet.

Hittills har Archie och Birk alltså gått i en av de 5 hagarna på rad och av dessa hagar har 3 ungefär likvärdigt underlag som kan bli ganska lerigt och slipprigt om det regnar mycket medan 2 hagar har ett fastare, mer cementartat underlag, som i princip aldrig blir gegigt och därför inte heller fullt av hålor som sedan kan frysa när det blir riktigt kallt. Och frusna hålor är för mig lika med stor risk för vrickningar varför jag genom åren, då det varit kallt och fruset, ofta släppt ut hästarna i hagen med en bön om att de skulle överleva dagen…..nästan…

Och visst…man kan inte skydda hästarna mot allt och inte hålla dom inne i flera dagar/ veckor om det skulle frysa på så jag har ju gamblat en del genom åren samtidigt som jag säkert hade retat ihjäl mig OM något hade hänt.

Nu har jag alltså bytt hage från en med halk-och gegga-risk till en av de 2 som är mer ”cementartade” (de är inte fullt så stenhårda som det låter, ha ha) och det känns faktiskt mycket tryggare. Så klart kan hästarna skada sig även DÄR men nu har jag gjort vad jag har kunnat i alla fall. Tidigare har dessa hagar varit upptagna av andra hästar (som nu har flyttat) så jag har inte kunnat byta förrän nu.

Och då det inte växer gräs i någon av hagarna så behöver jag inte fundera över DET.

Eftersom veckan avslutades med en söndag där regnet har öst ner från morgon till kväll ser de 3 gegga-känsliga hagarna just nu ut som mindre sjöar och mitt hagbytesbeslut känns ännu mer rätt.

Pga det trista vädret fick till och med jag, som i veckan ondgjort mig över överdrivet ländtäckesanvändande, krypa till korset och plocka fram Dessans gamla täcke trots + 12 grader.
Lena och jag hade dock tur och slapp det värsta regnet, det kom både före och efter vår ridtur :=)! Men har vi bestämt att vi ska rida ut så har vi….och så mycket som jag ändå nyttjar ridhuset så ska det mycket till för att jag ska ställa in en planerad uteritt.

Samma dag passade jag på att klippa den lille en andra gång (Archie är redan omklippt sedan någon vecka tillbaka) och det var inte en dag för tidigt. Birks päls hade vuxit ut häpnadsväckande mycket på ca 5 veckor och saxen fick nästan gräva sig ut ur hårremmen!

Min hoppträning fortskrider och går riktigt bra. Jag hopptränar ju ensam vilket inte är optimalt sett till olycksrisken (om det skulle hända något) men annars passar det mig bättre än att träna med andra då jag lätt kan få hjärnsläpp, känna mig stressad och ut-tittad av andra osv. Så har det alltid varit och därför har jag, även då jag hopptränat för tränare oftast och helst varit enda ekipaget.

Archie är hittills väldigt o-tittig och hoppar väl och bra på hinderna men några höjder är det inte tal om. Vi håller oss till hinder på allt mellan 70 och 100 cm höjd, aldrig högre.

Jag har med åren blivit mer och mer ”höjdrädd” (vilket jag även var i början av min hoppkarriär men slipade bort väldigt mycket genom åratals regelbunden hoppträning på en extremt hopp-bussig häst) och det är egentligen väldigt synd eftersom jag inbillar mig att Archie hade haft lika stora framgångar på hopparenan som han har då han tävlar dressyr.

Jag skulle gärna vilja delta i någon lättare hopptävling med honom men dels känner jag mig inte mogen för detta än och dels så finns det en gräns för hur mycket man kan hinna med.

Ska jag satsa på att forma Archie till den framgångsrika dressyrhäst jag så länge drömt om kan jag inte hålla på med hur mycket annat som helst också och det vore ju himla förargligt om han skadade sig på ett minihinder på någon hopptävling bara för att jag tvunget vill tävla hoppning OCKSÅ.

Ja, det är en avvägning det där för samtidigt så vill jag ju variera ridningen och att rida dressyr 8 dagar i veckan hade nog bara gjort MIG nöjd, inte Archie (kanske? Vad vet man egentligen?).

Förresten; är det ingen som har funderat över vart FIDO har tagit vägen? FIDO som var en relativt flitigt skribent och som skrev (enligt mig) lite taskiga frågor/ inlägg/ påståenden?

Sedan jag skrev inlägget om att jag framöver skulle censurera alla inlägg som ”störde” MIG så har FIDO inte hörts av med en stavelse! Intressant! Är det sådant som kallas SJÄLVSANERING månne?

Jag har förresten inte behövt ta bort eller ändra i ett enda inlägg sedan jag klargjorde hur jag vill ha bloggen (gärna ifrågasättande men utan påhopp och insinuationer) och det tycker jag är bra.

Veckan som gått

Under veckan som gått har det nog inte hänt så mycket ”skriv-värt” som jag kan komma på; det mesta går sin gilla gång och det känns bara bra.

Det som är tråkigt är att Archies ena skötare, Elina, har bestämt sig för att sluta rida och därmed också vara i stallet (läs: sköta Archie). Men så är det för en del ungdomar; plötsligt lockar annat mer eller så tappar man intresset av en eller annan anledning, det är inget konstigt med det egentligen.

I början av veckan såg jag att mina hästar hade funnit ett tillägg till sin ordinarie kost; de åt nedfallna löv i hagen.
Det fanns rätt gott om löv som de gick och dammsög upp med sina nosar och när jag släppte ut dom i samma hage nästa dag fanns det inte ett enda löv kvar!

Jag är osäker på om bristen på löv berodde på hästarnas framfart eller det är så enkelt att några häftiga vindar har blåst bort alla löven?

Hade jag säkert vetat att det var det förstnämnda alterantivet så hade jag lastat in bägge och låtit dom bearbeta min trädgård i några timmar. Löven fullständigt rasar ner och jag och min man kan inte hålla samma takt med lövräfsorna.

När jag såg Archies och Birks framfart i hagen slog det mig än en gång att båda hade överlevt vilken hungersnöd som helst.

Archie; för att han vet precis vilken lismande min han ska anlägga för att få någon att ge honom sin sista brödbit och Birk för att han skulle SNOKA UPP den sista brödbiten:=)!

Träningen, både vad gäller hoppning och dressyr flyter på bra och på tävlingen i söndags hade jag en ovanligt bra KÄNSLA. Hoppas verkligen att jag kan hitta tillbaka till den på en regelbunden basis; då lär det gå ÄNNU bättre när vi tävlar tror jag.