Om ni undrar hur det ser ut när jag tävlar…..

…så blir ni inte mycket klokare av att titta på denna film som Lina tog i söndags :=).

Man ser i princip ingenting utom (desto tråkigare) att den ena skänkelvikningen är nästan obefintlig (betyg 5) och att det i varje fall ser ut som att jag SLITER Archie bakåt i ryggningen (betyg 7).

Om någon undrar varför Archie piskar argt med svansen i någon sekvens så var det för att det i ridhuset (!) fanns en del flugor medan framridningen var så insektsfri som man bara kunde önska. Mycket märkligt och det störde tyvärr en del.

Det är inte lätt att inte upprepa sig :=)!

Kollade som hastigast igenom vad jag skrev på bloggen förra året vid den här tiden och om man läser inlägget från den 9 september 2008 så inser man att det mesta som jag skrivit om i veckans inlägg om klippning redan står där :=).

Fast det är kanske ändå bättre att vara TJATIG men KONSEKVENT än att helt plötsligt komma med åsikter och idéer som strider mot allt vad man tidigare förespråkat?

Fast å tredje sidan är väl ingen för gammal för att kunna ändra sig :=)?

Nu är det klippt!

Höstens första klippning av en stycken jättehårboll (läs: Birk) avklarades igår.

Tack och lov är han nästan lika fostrad som den vid klippning fastcementerade Archie så hela proceduren tog bara ca 40 minuter exklusive huvud och ben.

Med stigande ålder och bättre ekonomi har jag blivit mer och mer ovillig att klippa andra hästar än just mina egna som är så fogliga medan jag som fattig student såg mig tvingad att ge mig i kast med vilka vansinnesprojekt som helst (läs: hästar som ingen annan ville, dvs VÅGADE klippa) för att få ihop pengar till träningar och tävlingar.

Idag är de pengar en klippning inbringar varken värda den ryggvärk jag kan få ibland (jag är tydligen inte 20 år längre….) och definitivt inte de enorma risker man utsätter sig för om man klipper en ”dum” häst (fråga mig- jag har blivit sparkad mer än en gång). Inte ens de hästar som ”bara” dansar omkring på stallgången och därmed tar dubbelt så lång tid att klippa som mina stenstoder ids jag befatta mig med; det överlåter jag åt andra.

För Archies del blir det nog klippning i nästa vecka, det kan vara skönt att ha detta avklarat innan flytten till det nya stallet och jag är dessutom allergisk mot allt vad vinterpäls heter.

Jag tycker så synd om dom som har hästar som verkligen får panik av klippmaskinen och antingen tvingas anlita veterinär för en kraftig sedering innan de vågar plocka fram klippmaskinen eller som helt enkelt ”väljer” att rida på en häst med jättepäls som svettas och sedan står våt och med äcklig intorkad päls i timmar.

Vi har en häst i stallet som är mer eller mindre omöjlig att klippa och jag har redan aviserat att det inte finns DE pengar i världen som skulle förmå mig att ens försöka klippa den. Jag har sett hästen leka Spanska Ridskolan på stallgången i evigheter innan man ens har lyckats sätta saxen MOT hästens kropp och sist var den så hårt sederad att folk mer eller minder fick stå och stötta upp den så att den inte skulle rasa ihop på stallgången. Inte kul alls, särskilt som det är en tävlingshäst som dessutom får riktigt lång päls.

Annars ser man stora skillnader i ”pälslängd” på våra hästar på riskolan, en del hästar har superkort hårrem och har aldrig behövt klippas medan andra hade kunnat klippas mer eller mindre året om.

Många påstår att täcken förhindrar att pälsen växer så mycket och börjar därför täcka hästarna redan mitt i sommaren mer eller mindre.

Ja, vad säger era samlade erfarenheter? Hjälper täcken?

Själv är jag väldigt tveksam till om man kan fördröja/ förhindra pälstillväxt hos hästar genom att täcka dom.

Dessutom tycker jag att det är på halsen och under magen håren blir som längst (dvs där täcket inte täcker)och gör hästen svettig så man behöver ÄNDÅ klippa om man vill hålla hästen torr och osvettig.

Veckan som gått


En omskriven krabat! Ligger hon och lurar på någon katt månne? Eller kanske en kanin?

Under veckan som gått har det vissa morgnar varit långt under 10 grader men vädret har nästan hela tiden varit bokstavligen strålande med mycket sol och värme senare på dagen.

Soyas mystiska ögonskada som hon fick i onsdags läkte mirakulöst mer eller mindre över dagen och jag är än en gång tacksam över att mina djur brukar vara lättbehandlade, ”icke-pjoskiga” och snabbt återhämta sig.
Jag tror ju stenhårt på att en god fysik, ett starkt psyke och ett allmänt positivt sätt att se på livet främjar hälsan och kan vara direkt avgörande OM man skulle drabbas av sjukdomar/ skador och detta gäller inte minst djur och inte bara människor. Jag tycker dessutom att just mina egna hundar och hästar har bevisat detta så många gånger att det för mig inte är någon tveksamhet kring att det jag tror på stämmer.

Flytten till det nya stallet närmar sig och jag ser mycket fram emot att prova något nytt. Vi (Soya och jag) har varit och hälsat på i stallet 2 gånger under veckan och har hunnit träffa de flesta som redan står i ”mitt” stall (det finns 2 stall på anläggningen- ett större och ett mindre där Archie ska stå).

Vi har ju under veckan haft en extremt livlig debatt kring jakt i allmänhet och harar och kaniner i synnerhet (besöksrekord på bloggen om jag inte har fel- nästan 900 läsningar på en vecka mot vanligtvis ca 700) och jag har blivit jämförd med allt från en ELEFANT (!!!) av signaturen Kattägare till Hitler av Tova! Intressant!

Otroligt nog (eftersom jag inte sett det tidigare trots att vi bor här sedan mer än 6år tillbaka) så såg Soya och jag ett jaktlag just i lördags (då vi promenerade till nya stallet) där en hund jagade en hare i ”tusen kilometer”.

Själv blev jag livrädd att Soya skulle se spektaklet och bestämma sig för att hjälpa till så jag gick raskt en annan väg för att undkomma jaktlaget.

Det var ju inte så länge sedan jag läste i Ridsport om att en jägare hade skjutit en HÄST i tron att det var en ÄLG och inte nog med DET, han fick inte ens något STRAFF?!?!?

Jag hann i lördags tänka att jag inte ville att Soya i det skarpa solljuset skulle bli misstagen för en hare (eller att JAG skulle tas för gud vet vilket djur) så det var skönt att undkomma med hälsan i behåll och utan att någon av oss blev beskjuten :=). Fast det hade nog varit RÄTT ÅT OSS misstänker jag att vissa bloggläsare tänker *SKRATT*!

På hemmafronten hann jag i veckan plocka, skala, skiva ner och frysa in några av de MILJONER äpplen som vårt enda träd ger oss varje år.

När vi flyttade hit var det någon (o?)kunnig som påstod att äppelträd bara ger bra skördar vartannat år men det måste vårt träd ha missat för vi översköljs som sagt av frukt varje sommar och höst.

Eftersom äppelkaka med vaniljsås är en av mina absoluta favoriträtter som jag kan äta till frukost, middag och kvällsmat passar det bra med att ha just ett äppelträd (päronen får Archie äta) men det är liiite drygt att stå och skala och skala utan att se ett slut på det hela.

När jag ändå var så huslig passade jag på att göra typ 10 portioner köttfärssås åt mig själv (jag har oftast med mig lunch på jobbet) och en lika enorm levergryta åt Soya.

Helgen avslutades som så ofta med en liten tävling och vi fick den rosett vi så länge suktat över!

Förresten: veckans matematikpris ger jag till Sally som i Ullared i lördags, då hon hade med sig 800 kronor att handla för fick höra slutsumman 799 kronor och 50 öre i kassan! Och detta utan att ha haft en miniräknare med sig! Det ni!!!

Äntligen!

Jag frågade ju förra helgen när jag skulle få en rosett efter att ha haft sådant oflyt under lång tid och för några timmar sedan kom svaret: IDAG!!!!

Glädjande nog bröt Archie inte sin svit där han 3 år i rad, dvs som både 4, 5 och nu 6 åring placerade sig på Landskrona ridklubbs hösttävlingar där vi liksom förra året red LA:1.

Även om jag inte hade samma superfina känsla på varken framridningen eller inne på banan som förra helgen så räckte poängen och procenten (67%) till en 4:e placering (av totalt 5 placerade) och det var bara att tacka och ta emot.

På tal om våra diskussioner kring jakt, harar och kaniner i veckan så rusade plöstligt en kanin in på framridningen i full ”sken” och sprang sedan omkring en bra stund innan den gav sig iväg och jag väntade mig nästan att se en hund komma rusande efter (Soya låg dock tryggt inlåst i bilen) men tydligen kan kaniner få ”frispel” även utan MIN inblandning :=).

Frågor kring Djurskyddslagen från lagbrytaren

I tidigare inlägg i veckan då jag erkände att jag (liksom tusentals andra hundägare i Sverige, I´m sure) ibland är en lagbrytare fick vi av en skribent veta vad Djurskyddslagen säger:

”Lagen om tillsyn över hund och katt säger även att under perioden 1 mars-20 augusti ska hundar hållas under sådan tillsyn att de hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt. Under resten av året ska hundar hållas under sådan tillsyn att de hindras från att driva eller förfölja vilt (undantag enbart i samband med jakt).”

Jag har funderat en hel del på detta och jag ska berätta varför. Jag förstår VERKLIGEN ”andemeningen” med lagen och skulle tex aldrig gå med Soya lös i en skog eftersom jag vet att hon har en stark jaktinstinkt MEN:

Om man ska hårddra denna lag så skulle man (i alla fall JAG) inte kunna ha min hund lös i princip någonstans, knappast ens i min egen trädgård, eller har jag missförstått lagen (läs NOGA sista meningen i citatet ovan)?

För att ta ett exempel så vimlar det av kaniner kring vårt stall trots att vår ridskola alltså ligger i Malmö, Sveriges tredje största stad (alltså en STOR-stad). Kaninerna kan ibland i princip befinna sig näst intill utanför stallet eller i vart fall kanske 50 meter därifrån.
Då skulle man alltså alltid vara tvungen att ha hunden kopplad kring stallet för det kan ju faktiskt dyka upp ”vilt” till vilket kaniner räknas.

Ett ännu tydligare exempel på att allt inte är ”svart eller vitt” och som till viss del också kan förklara min ”lagolydnad” är följande:

Vid ett tillfälle för ett tag sedan då jag gick med Soya på en HUNDRASTPLATS (där det rimligen borde vara tillåtet att ha hunden lös) försvann hon in i en buske och när jag såg henne igen (det hann inte gå ens några minuter) så stod hon bredvid en stendöd, oblodig kanin. Jag såg ingen jakt och kan således inte svära till att Soya var varken skyldig eller oskyldig till kaninens öde men ponera att det var hon som hade dödat den. Har jag då brutit mot Djurskyddslagen eller gäller inte den på hundrastplatser trots att det KAN finnas vilt på dessa?
Eller måste men i alla lägen se till att hunden inte springer in i något buskage där man inte kan se den, även på hundrastplatser?

Och gäller Djurskyddslagen inne i folks trädgårdar?

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg dödade Soya en hare inne i en grannes trädgård (knäckte nacken på den). Hur otroligt det än kan låta gick jag och en vän med våra hundar precis utanför trädgården och från ingenstans dök en hare upp och sprang MOT oss och Soya. Hon tog den på 5 sekunder (ingen jakt där inte) och jag hann inte ens blinka men frågan är alltså: var det ett brott mot Djurskyddslagen?

På tal om kaniner som springer MOT en så var jag med om en jätteotäck händelse när jag hade min schäfer för över 20 år sedan.

Då vi var ute och gick kom också en kanin springande mot oss; den rusade faktiskt mer eller mindre hunden. Jag fick förklaringen då jag kom närmare och såg att kaninen saknade ögon (!!!), förmodligen drabbad av kaninpest som i alla fall då härjade i våra trakter (vet inte hur det är nu). Den stackars kaninen sprang hit och dit och såg helt ”maläten” ut förutom att den då bara hade hålor där ögonen suttit.

Jag ville inget hellre än att min hund skulle döda den så att den slapp lida men hon bara nosade på den och fattade inte vad som förväntades av henne.

Själv hade jag inget tillhygge att avliva kaninen med (brukar inte gå omkring med varken bössa eller hammare :=)) och några stora stenar låg inte och väntade på att användas som mordvapen. Och ska jag vara ärlig så var jag aldeles för ”blödig” på den tiden för att KUNNA döda en kanin ens om jag hade haft något att göra det med och jag tror inte jag hade klarat av det idag heller. Så vi fick lämna stackaren åt sitt öde…..hemskt men sant!

Hund-Ipren = godis!

I samband med att Archie hade fång förra året ställde jag här på bloggen frågan varför man inte kan göra/ tillverka Fenylbutazon som smakar gott.

Det är nog inte bara jag som har haft ett ”bry” med att tvångsmata hästen med detta pulver och det vore onekligen smidigare om hästen frivilligt ville äta det.

Nu när Soya fick sin ögonskada fick hon smärtstillande och antiinflammatoriska tabletter (Rimadyl) som enligt apotekarien är ”Ipren för hundar” och snacka om skillnad mot den otäcka ”Buttan”.

Soya äter Rimadylen ur min hand (luktar som hundgodis) och jag inser att det verkligen är av största vikt att förvara denna burk på ett säkert ställe.

Märkligt att man alltså kan göra en så himla god medicin för hundar (som är långt lättare att tvångsmata än en stor häst som kör upp skallen flera meter upp i luften) medan Fenylbutazonet som har funnits på marknaden så länge jag kan minnas inte har gått att göra mer tilltalande?

Skillnaden mellan möss, råttor, kaniner, harar och för all del MYROR :=)

Bloggkommentarer som jag har fått efter dagens inlägg om Soyas ögonskada (som redan verkar vara läkt förresten) är sådant som jag verkligen uppskattar som skribent. JAG får input och verkligen en möjlighet att tänka till, kanske omvärdera vissa åsikter eller bara ta del av andras synpunkter och erfarenheter kring olika frågor.

Efter att ha läst kommentarerna idag insåg jag tex något som jag helt ovetenskapligt tror stämmer till 100% men som jag inte tidigare reflekterat över och det är, precis som jag svarade en skribent, att de flesta säkerligen inte tycker att det är det minsta hemskt om en katt dödar en mus eller en råtta (helst det sistnämnda) medan samma människor tycker att det är förfärligt, förkastligt osv om en hund dödar en kanin eller hare.

Hade jag skrivit att Soya var expert på att döda/ äta mördarsniglar hade jag säkert fått förfrågningar om jag inte kunde avla på henne för att få fram ÄNNU FLER snigelutrotare :=).

VARFÖR?

Samtliga dessa djur är ju en form av skadedjur!

JAG tror att det beror på att den ”allmäna synen” på råttor och sniglar är att de är äckliga medan kaniner anses som ”söta”.

När Soya dödade en hare i en grannes trädgård (hans trädgård är inte inhängnad och gränsar till en allmänning där jag brukar gå med Soya) trodde jag att han, likt de flesta människor, skulle reagera mycket negativt på detta mord men han såg bara GLAD ut.

Då jag kommenterade hans muntra uppsyn sa han att kaniner och harar hade förstört så mycket i hans trädgård att han bara var glad att det fanns en mindre av dessa fördärvare.

Men så tror jag som sagt inte att gemene man tänker.

Och vad gäller katter så är det väl därför en del skaffar katter till sina lantbruk/gårdar/stall. För att de SKA hålla råttor och möss i schack= DÖDA?

Att 99 % av jordens befolkning ”glatt” trampar ihjäl alla insekter, myror framför allt, utan att ens tänka på det beror väl på att man inte hade kunnat gå omkring och tänka på var man sätter förtterna HELA tiden samt att man kanske också anser att insekters liv är mindre värda än större djurs. Eller?

Usch vilket trist sammanträffande!

Livet är verkligen fullt av mycket märkliga och ibland tråkiga sammanträffanden…..

I förrgår var jag och hälsade på i Archies nya stall och hade då som vanligt Soya med mig. Och Soya passade, som vanligt, på att jaga de katter hon såg. Hon springer efter dom tills de stannar, sedan viftar hon på svansen och vill leka vilket ingen katt hittills varit intresserad av :=).

Hur som helst…när jag kom hem och hade gått och lagt mig låg jag och tänkte på det nya stallet, katterna osv och slogs då av tanken hur hemskt det hade varit om någon katt klöste Soya i ögonen så att hon blev blind eller fick andra ögonskador.

Tänkte på min mammas hund, en pekingese som i många år levde utan ett öga pga någon ögonsjukdom han fick (pekingeser har väldigt utbuktande ögon) och funderade över hur trist det vore om Soya skulle gå samma öde till mötes.

Nästa dag, dvs igår morse, hade jag med mig Soya i stallet och vi hann inte vara där i många minuter förrän hon plötsligt stod bredvid mig med ena ögat helt ihopknipt.

Jag blev livrädd men tänkte ändå att hon kanske hade fått något i ögat (halm, hö, sand, whatever…..stallet kryllar ju av småpartiklar av olika slag) och att det nog snart skulle gå över.

Medan jag red kastade jag hela tiden oroliga blickar på Soya som låg i manegen men jag tyckte inte att hon öppnade ögat mer än lite då och då och då bara som en springa.

För att göra en lång historia kort blev jag så bekymrad att jag körde henne till djursjukhuset som tack och lov bara ligger kanske 500 meter från stallet och har jour dygnet runt.

Väl på sjukhuset och efter någon timmes väntan (tur att man har en förstående arbetsgivare….) fick vi träffa en veterinär som till skillnad från mig inte trodde att Soya hade fått in något i ögat (jag hade själv spolat det med koksalt redan i stallet utan resultat) utan att hon hade fått en smäll eller slagit emot något. Detta tyckte jag lät väldigt osannolikt för jag tycker att jag dels borde ha sett detta och framför allt hört Soya om hon hade slagit sig så pass men jag kommer ändå ingen vart med att spekulera i detta.

Soya fick i alla fall ögondroppar och smärtstillande tabletter och faktiskt var ögat nästan ”så gott som nytt” redan på kvällen. I morse såg det också jättefint ut och det är bara att hoppas att det håller i sig. Man vet ju själv hur oerhört irriterande det är om man har något i ögat eller har ögonsmärtor, jag har vid två tillfällen råkat ut för ögonskador som varit pyttesmå men ändå gjort jätteont.

Ena gången skulle jag lyfta upp några reklamblad från hallgolvet (bodde då i lägenhet och reklamen hade singlat ner via brevinkastet) och när jag lyfte upp papperna föll det sig inte bättre än att jag råkade sticka en kant av ett papper rakt in i mitt eget öga?!?!?

Ofattbart hur man bara kan göra något så klumpigt och mitt öga rann i flera dagar av det hål jag måste ha gjort på hornhinnan.

En annan gång satt jag i soffan och läste tidningen när jag plötsligt kände att jag fick något i ögat och efter idogt gnuggande och sköjningar med vatten var jag till slut tvungen att köra till sjukhuset (!!!) för att de skulle spola ur ögat. Då hade jag också hunnit skada hornhinnan så där ser man hur lätt detta görs!

För att återgå till Soya lär jag som sagt inte få veta hur hon skadade sitt öga men det är bara att vara tacksam över att det inte var värre ändå. Fast nog var det ett konstigt sammanträffande att jag kvällen innan hade bekymrat mig för hennes ögon?

Och när jag kom till jobbet och berättade om hennes öga var det ingen som blev förvånad.

Vår arbetsplats verkar sedan knappa 3 veckor tillbaka vara drabbad av någon slags förbannelse och en arbetskamrat sa halvt på skämt att vi nog får fundera på att ta hit något ”utdrivare av ondska” av något slag.

På en arbetsplats på ca 20 personer har vi alltså på ca 3 veckor råkat ut för följande:

Arbetskamrat A:s son (8 år) ramlade och fick en jättekraftig hjärnskakning.

Arbetskamrat B:s dotter (9 år) ramlade, svimmade och fick en stor bula i huvudet.

Arbetskamrat C:s son (5 år) fick plötsligt ont i sin fot och kunde knappt gå i flera dagar.

Arbetskamrat D råkade ut för en bilolycka då hela hennes bil blev demolerad men hon och barnen klarade sig.

Samma arbetskamrats (D) son, 6 år ramlade och fick ett djupt sår i huvudet.

Arbetskamrat E, 64 år fick en hjärtattack på gatan, ramlade ihop och dog några dagar senare!!!!!

Så i detta sammanhang är en liten ögonskada på en hund verkligen inget att höja på ögonbrynen åt!

Förra veckans ”annonsmysterium” är löst :=)!

Minns ni de roliga annonserna i förra veckan (på Blocket) där någon dels ville sälja en hästtransport (för att hon hatade hästar och åsnor) och sedermera även ett varmblod?

Här på bloggen spekulerade vi ju hej vilt om det var ett skämt eller inte och det trodde väl de flesta att det var.

När jag slutligen tänkte ringa och kolla saken var annonserna borttagna och då trodde jag att vi skulle få leva i ovisshet för evigt.

Men ibland kommer hjälpen från det mest oväntade hållet, denna gången från maken Micke :=).

Även Micke läser bloggen ibland (säkert oftare än han vill kännas vid, ha ha) och han hade minsann svaret på vårt annonsmysterium!

Det visade sig nämligen att det var en av hans kunder (Agneta) som fyllde 40 år som hade utsatts för detta practical joke med annonserna, en ganska rolig födelsedagspresent kan man ju tycka, eller vad säger ni?

Fast få nu inga idéeer och annonsera ut varken ett vackert svart halvblod eller en lika vacker svart whippet den 7 oktober är ni snälla. Såååå roligt var det inte :=)!