Ett inte helt ovanligt scenario som i alla jag stött på ganska många gånger genom åren och även råkat ut för själv är då man köper en häst avsedd för ett visst ändamål som, efter en kortare eller längre tid, inte alls motsvarar ens förväntningar.
Man kanske köper en hopphäst som slänger av en upprepade gånger när man hoppar så att man blir rädd och inte vågar hoppa mer eller så köper man en häst som man tror ska ta en upp i dressyrklasserna och så visar sig hästen vara allt för begränsad för detta. Bara några exempel.
Jag har också sett att olika hästägare hanterat detta väldigt olika och ur mitt, betraktarens synpunkt, mer eller mindre bra.
Några byter ut den icke längre önskvärda hästen, vissa sänker/ ändrar sina krav så att de bättre harmonierar med aktuell häst och en del tröttnar men väljer att inte sälja hästen utan rider sporadiskt och mer av tvång tycks det (åter igen för en betraktare).
Som de av er som följt bloggen vet är ju min förra häst Archie ett utmärkt exempel på när en önskan från ägaren och det levererade från hästen inte matchar så att säga och ni vet ju också hur JAG valde att lösa det problemet.
Jag är av den bestämda uppfattningen att man inte ska ”plåga” varken sig själv eller hästen om man inte passar ihop- därtill finns det för många ANDRA hästar att välja på och andra människor som skulle uppskatta ens häst bättre än vad man själv gör.
I mitt fall ville jag ju TÄVLA FRAMGÅNGSRIKT på en högre nivå än LA och ansåg att Archie inte var den rätta hästen för detta, inte med mig i sadeln i alla fall.
Att sedan ödets ironi gjorde att jag därefter köpte en häst (Kreon) som jag TRODDE att jag kunde tävla med och som jag inte kan göra detta med ÄN kan man ju skratta eller gråta åt- men DET är en annan historia (som inte är slut än dessutom).
För mig var det otänkbart att sänka mina krav- hade jag kunnat tänka mig att tex åka ut och tävla LB i några år till hade min tävlingslycka varit gjord- på den nivån hade jag redan massor av placeringar och hade kunnat få många fler.
Jag ville inte heller agera ”klassutfyllnad” i högre klasser och ständigt komma bland de sista i klassen och/ eller rida på knappt godkända procent men där är man ju också olika.
Vissa tävlar mer mot sig själv än mot de ekipage de möter, andra struntar totalt i resultatet som sådant bara de har KUL men så funkar inte jag.
Jag vet att jag har propagerat för ”separationer” flera gånger förut på bloggen och min åsikt i den frågan står fast.
Jag ser det inte alls som att man sviker en häst om man säljer den eller att man har en skyldighet mot hästen att behålla den livet ut eller annat blaj som jag läst genom åren att en del tycker.
För mig är det som att man inte skulle få skilja sig eller byta jobb om man inte trivs.
När jag berättar hur jag i princip LÄNGTAR till varje dressyrpass med Kreon får jag ibland liksom konstiga blickar, folk verkar tycka att detta är märkligt eller så tror de mig inte eller kan inte alls känna igen sig själv men tro mig: med rätt häst kan man visst känna så- och det är UNDERBART!
Men vad tycker ni läsare:
Låter jag hårdhjärtad?
Har ni själva sålt en häst ni inte tyckt att ni har passat ihop med? Var det en bra lösning eller ångrade ni er?
Senaste kommentarer