Allting är inte alltid vad det ser ut att vara; det påminner mig nedanstående händelse i ungdomen om!
Detta utspelade sig på den tiden då jag gav extra foder i form av betfor och betforen förvarade jag då i en stor plasttunna utan lock i ett av mina stallskåp.
En morgon då jag skulle skopa upp lite betfor reagerade jag på att en av ”betfor-strimlorna” såg ovanligt lång ut. Jag drog upp ”strimlan” och först DÅ insåg jag att det verkligen inte var någon befor jag höll mellan fingrarna utan en MUS-SVANS. Mussvansen satt på en stendöd mus och det skrik som kom ut ur min mun när jag äcklad insåg vad jag grävt upp och grabbat tag i var inte av denna världen (varför ”måste” vi kvinnor alltid skrika vid åsynen av möss???).
Elizabeth, vår dåvaranade stallchef, kom rusande till mig med andan i halsen.
”Vad har hänt Birgitta” frågade hon upprört.
”Jag höll en död mus i svansen” svarade jag ynkligt.
Men någon sympati från Elizebeth fick jag inte! Hon skakade bara förundrat på huvudet och sa att hon, då hon hörde mitt skrik trodde att Heron MINST hade brutit benet! Att skrika över en liten död mus var verkligen UR-LÖJLIGT och då jag kom till sans kunde jag inte annat än hålla med :=)!
