Även om jag ofta stolt berättar om Archies tjocka, vågiga svans med inslag av röda slingor är det inte någon missriktad fåfänga som gör att hans hår nu består av extra mycket röd färg.

Jag målade hela boxen häromdagen och skrattade lite när jag såg en stor röd fläck i Archies fejs, förmodligen hade han pillat på någon vägg som ännu inte torkat.

Fläcken har redan skavts av men igår såg jag att även svansen fått sig en del stänk av den röda färgen. Det kommer säkert också att gå bort snabbt- färgen är vattenlöslig men nu vet ni som eventuellt besöker den svarte gossen vem/vad som är boven i dramat :=).

Detta får mig förresten att tänka på en fd stallkamrat som hade en isabellfärgad häst med kritvit svans. Eftersom hästägaren var FRISÖR hände det faktiskt att folk frågade om han hade färgat hästens svans; den såg liksom väteperoxidbehandlad ut à la Pamela Anderson :-)!

För många år sedan anklagade en dåvarande pojkvän mig för att ha hund som ett barnsubstitut. Kanske hade han rätt- jag har aldrig velat ha barn medan jag däremot under många, många år ville ha hund och även hade 3 hundar i 20-års åldern. Sedan om man ska kalla detta substitut eller ej -tja….det är väl upp till var och en att bedöma.

Hur som helst blev jag nyligen påmind om att djuren också kan ha oss människor som substitut för artfränder.

Archie har alltid varit väldigt tillgiven men han gnäggar sällan och visar inte själv att han är kelig; man kan gosa med honom hur länge som helst (gärna när han ligger ner) men det är liksom aldrig han som ”tar initiativet”. Förmodligen får han utlopp för sitt ”gose-behov” med Birk i hagen.

När han fick fång märkte jag en markant skillnad. Inte nog med att sällskapet med Birk upphörde temporärt, Archie blev ju också understimulerad på andra vis genom att ha boxvila och inte motioneras. Då plötsligt började han gnägga tämligen ofta och när jag borstade honom började han också ”fnatta” mig så som man ser att hästar gör på varandra. Nu gjorde han förvisso detta bara när jag masserade honom men detta hade aldrig hänt förut och nu sedan livet återgått till det vanliga med Birk och daglig motion har även fnattandet upphört (skönt för gossen var ganska ”hårdhänt”- jag välte nästan, ha ha) .

En arbetskamrat berättade igår att deras nymfparakit-hane som de haft i flera år och som varit otroligt kelig helt slutat kela med henne och hennes sambo sedan de köpte en hona åt honom! Borta är de mysiga stunderna med fågeln som nu bara har ögon för sin artfrände.

Arbetskamraten är inte så nöjd men fågeln är desto nöjdare :=)!

Om några veckor börjar de första dressyrtävlingarna för säsongen och jag skulle därför vilja framför mina tips och önskemål till de som arrangerar dessa.

Jag, som har tävlat i många år, har full förståelse för att det är tack vare många frivilliga och oavlönade krafter som vi tävlingsryttare över huvud taget kan tävla och det finns mycket som man som arrangör inte kan råda över (vädret tex) eller har ekonomiska förutsättningar att åtgärda (underlag, tillgång till bra parkering, flera ridhus osv).

MEN: om jag fick komma med några önskemål, som dessutom inte kostar något och är mycket lätta att uppfylla så här i internets tidsålder så är det följande:

Anmälan till tävling:

Här skulle jag önska att ALLA klubbar (vissa tillämpar det redan) stänger klasser för fortsatta anmälningar när man uppnått ett visst antal, förslagsvis 42 (någon stryker sig ALLTID). Som anmälare i god tid känns det mycket tråkigt och orättvist att bli bortlottad till förmån för någon ryttare som kanske anmält sig sista dagen.

Planering bör gynnas; det borde genomsyra allt som har med hästar att göra för den delen.

Publicering av domare i propositionen:

Som arrangör gissar jag att man oftast redan då man publicerar en proposition vet vem som ska döma de olika klasserna, annars är det också en brist på planering. Och om man vet vem som ska döma kan man lika gärna publicera namnen, eller?

Kristianstad ridklubb har gjort detta i åratal och jag undrar varför inte fler följer deras exempel?

Publicering av startlistor i GOD TID:

Nu sedan (väl?) alla klubbar slutat med utskick via post utan endast publicerar startlistor via nätet undrar jag varför man inte kan göra detta i god tid, dvs SENAST en vecka innan tävlingen?

Även om startlistorna är preliminära så får man i varje fall ett HUM om NÄR ungefär man kan tänkas starta och i förekommande fall OM man ska starta över huvud taget eller man har blivit bortlottad.

Det är inte alla som likt undertecknad mer eller mindre kan ta hästen under armen och åka iväg till tävling. Vissa behöver hyra släp och/ eller engagera en eller flera medhjälpare och då är det inte bara att komma 3-4 dagar innan tävling och tro att det både finns släp kvar till uthyrning och personer som kan ställa upp med kort varsel.

”Jakt” på de som inte sköter sig:

Jag hoppas att alla arrangörer ”jagar” de ryttare som bara struntar i att dyka upp på en tävling utan att ens meddela sig per telefon. Detta är ett jäkla ofog tycker jag, särskilt om man tvingats lotta bort andra ekipage som gladeligen hade dykt upp för att tävla.

Skicka räkning till de som uteblir så kanske de skärper sig framöver!

Låt ryttarna välja priser:

Under den tid jag tävlat har jag sett de finaste/fulaste/billigaste/ konstigaste/ you name it priser som tänkas kan (tandkrämstuber och chipspåsar tex).

Och smaken är som baken- det som jag tycker är jättefint tycker någon annan ryttare är gräsligt och det som någon annan ryttare skulle ha stor nytta av kommer jag aldrig att använda.

Några klubbar har inför den smarta lösningen att man efter prisutdelning får VÄLJA sitt pris av de priser man kan välja bland. Den som vunnit klassen får välja först, tvåan står sedan på tur, därefter trean osv. Mest rättvist tycker jag och på så sätt så kanske fler blir nöjda och slipper byta priser med varandra.

Jag har tex själv bytt bort en säck havrefritt foder då det i min stallhyra ingår i princip fri tillgång på kraftfoder = för mig fullständigt värdelöst pris medan en annan ryttare uppskattade det mycket.

Fortsättningen på gårdagens diskussioner om barbackaridning och hjälmanvändning inleder jag med ett inlägg från Bernie:

Hamnade själv i en barbackadiskussion i stallet idag. En person hade ridit ut (!) barbacka på en häst som hon inte visste hur den var ute och ramlat av. Observera att det var en hyfsat vuxen människa (kökort och bil hade hon iallafall, IQ dock okänt). Jag vidhöll också att det var slöseri med ridtid.

Denna kommentar får mig att minnas om inte första så troligvis sista gången jag fick för mig att rida barbacka.

Som jag redan nämnt började jag att rida förhållandevis sent (i 15-års åldern) och genomlevde därför aldrig någon ponnyperiod (då man kanske oftast skulle få för sig att rida barbacka), helt enkelt därför att jag då redan var för lång för att rida på så små hästar.

Jag kan inte minnas att jag någonsin red barbacka förrän jag av någon extremt outgrundlig anledning fick för mig att prova detta på min ursnälla Décima och som med det mesta vad gällde henne så gick detta ypperligt. Jag red i vår utepaddock i alla gångarterna, gjorde både skolor och allt möjligt annat utan minsta problem.

På något sätt måste detta ha sporrat mig (idiot) för sedan fick jag en tid därefter för mig att jag skulle skritta ut barbacka. Jag minns att jag satt på Dessans hala termotäcke då vi begav oss ut men om jag säger som så, så satt jag inte på täcket eller ens hästens rygg när vi kom hem, då linkande jag in i stallet!

Under vår skritt-tur hoppade nämligen en hjort fram ”out of nowhere” och även Décima hoppade- framåt- medan undertecknad hoppade….ehhh….studsade åt sidan…och där skiljdes våra vägar!

Hade jag suttit i en sadel hade jag garanterat inte ramlat av men det hala täcket och min icke-balans underlättade min lilla flygtur och när jag reste på mig kunde jag knappt gå.

Och jag som skulle arbeta i stallet morgonen därpå!

Jag vågade inte berätta för någon vad som hänt och försökte att inte visa hur ont jag hade, helt enkelt därför att jag tyckte att det var så PINSAMT att jag hade gjort något så korkat!

Och visst lyckades jag arbeta (mocka 20 boxar och fodra 70 hästar) morgonen därpå men det var nog som sagt sista gången jag fick för mig att rida barbacka!

Vad gäller hjälmanvänding har jag fått följande inlägg från Moa:

Ang. hjälmdebatten så brukade min gamla tränare säga att allt handlar om riskbedömning. Det har gått sådan hysteri i hjälmdebatten att det ibland verkar som om att har man bara hjälm och säkerhetsväst på sig så kan du ta dig för praktiskt taget vad som helst utan att någon reagerar. Hon sa alltid att steg ETT i säkerhetstänkande med häst är (borde vara) hästuppfostran, steg två ”omgivnings- och riskbedömning”, steg TRE hjälm och säkerhetsväst, och inte tvärt om.Jag har själv aldrig haft hjälm vid tömkörning av egen häst i kända (lugna) omgivningar. Visst, han hade kunnat dra över mig, men sannolikheten för det är väl ungefär lika stor som att han skulle ha kunnat hugga mig i huvudet när jag borstade benen i boxen – dvs i det närmaste obefintlig. Tömkörning av stökig/okänd häst, då skulle nog hjälmen åka på.

Ja, jag måste säga att jag håller med din tränare Moa.

Jag ser allt för ofta hästar som inte ”vet sin plats”, helt enkelt därför att ägaren inte kan/ vill/ förmår att sätta sig i respekt och få hästen att förstå vem det är som är ledaren = bestämmer.

Och det ser jag som ett långt allvarligare problem och risk än att rida utan hjälm/ säkerhetsväst.

Jag har i vuxen ålder gjort vissa riskbedömningar, mycket utifrån att jag på mer än 20 års hästägande endast ramlat av….räknar….2 gånger om jag inte ska räkna de gånger Heron eller Décima tvärnitade framför något hinder.

De två gångerna jag har ramlat av har varit i självförvållade, korkade situationer varav jag precis redogjort för den ena (barbacka-ritten på Décima) och den andra var då jag drämde till Heron så hårt med spöt att han sparkade bakut och jag tappade balansen och ramlade av (rätt åt mig, ha ha) .

Jag är ohyggligt medveten om att olyckor, både med hästar och i alla möjliga andra sammanhang kan inträffa nästan på vilket sätt som helst.

Att tro att inget ska hända bara för att man har en snäll häst är naivt bortom alla gränser men i min värld är risken ändå långt mindre med ett sådant djur än med tex hästar man inte känner eller hästar som är mycket ouppfostrade/ ohanterade.

Jag har valt att ta risken att tex tömköra utan hjälm liksom att cykla utan hjälm. Jag har också valt att riskera att Archie kan bli sparkad av Birk när de går i hagen framför att släppa ut honom ensam. Osv osv….

Det är väl först då någonting händer som man ångrar sig som f…n rent ut sagt men samtidigt kan man inte skydda sig från allt- då skulle livet bli väldigt komplicerat.

Sedan vad gäller hjälmanvändning tror jag mycket att det är en uppfostringsfråga. Om man redan sedan barnsben har fått lära sig att det är viktigt med hjälm så fortsätter man nog att använda denna typ av skydd.

Som jag berättade om igår var det då jag började rida tillåtet att rida utan hjälm (dock inte på ridskolehästarna) i vårt stall och det var vanligare att folk red utan än med hjälm. Jag anammande den kulturen och eftersom jag dessutom aldrig har känt mig bekväm i hjälm (jag svettas, håret blir platt, tidigare kunde jag få huvudvärk då jag hade en för liten hjälm osv osv) hade jag svårt att motivera mig till att använda hjälm trots att jag vet att det är mycket bättre än att avstå.
Sedan vet jag människor som alltså redan sedan barnsben använt hjälm och för dom är det fullständigt otänkbart att inte sätta på sig en hjälm vid all ridning.

Jag såg samma fenomen med mina föräldrar då det blev lag på att använda bilbälte. Mina föräldrar tog körkort på den tiden folk körde utan bälte och de hade jättesvårt att ställa om sig till att börja använda detta. De körde till min fasa utan bälte i många år (vet faktiskt inte om de gör det ännu?) medan det för mig, som fått lära mig att använda bälte känns absolut fel och ”naket” att inte ha bälte.

Idag är det lite samma sak med skyddsvästarna vid ridning. De mindre barnen ser det som helt naturligt- de vet inget annat- men de flesta vuxna, även de som är ivriga hjälmförespråkare, skulle aldrig få för sig att sätta på sig en väst.

Det finns enligt stallchefen och flera andra tyckare i stallet ingen värre synd man kan begå mot Archie än den jag utsätter honom för ibland: jag klipper av hans pannlugg när den börjar ramla ner i ögonen!

”Han ser ju ut som en DAL-MAS” skriks det i kör så fort jag varit framme med saxen.

Själv är jag inte lika känslig utan tänker mer ”det växer snart ut igen” :=)! Och det gör det!