Hej och välkommen! Jag heter Birgitta, är 57 år och har ridit sedan jag var 15. Jag bor med min man, vår hund Molly och min häst Frenchman på en gård vid Björnstorp i Skåne. Hos oss bor även en 18-årig varmblodstravare, ett sto jag kallar Bibbi och som agerar hagsmycke och sällskap åt Frenchie. Mitt stora intresse är dressyr och jag köpte Frenchie, 12 år i februari 2022 som min nya tävlingshäst i denna gren. På bloggen berättar jag framför allt om mitt liv med djuren. Dessutom tar jag dagligen upp olika diskussionsämnen, både kring hästar och annat och vill gärna veta vad just DU tycker.
Imorgon ska jag ”äntligen” åka till klinik med Frenchie; eftersom han inte är bättre har jag räknat dagarna!
Jag har ”bara för att” haft våtvärmande omslag runt hoven på benet han haltar på för att i alla fall utesluta hovböld och min underbara hovslagare var här i morse och drog av skon för att bekräfta att ingen böld finns.
På bilderna ovan ser ni vad jag använt till omslaget, förpackningen kostar en hundring på Hööks och räcker till 2 omgångar (klipps i två lika stora delar).
Det finns både huskurer (hörde om surkåls-omslag av en vän igår) och jodopaxomslag man kan använda men jag valde ovan utifrån rekommendation från en annan kunnig vän.
Igår var jag ute i Bibbis hage och tog några bilder och filmer som man kan se på min Instagram (bm6610).
Jag tycker att hon med sina mått mätt är sååå jäkla fin just nu!
Hon kan ju aldrig få Frenchies välmusklade utseende; dels för att hon inte tränas på något vis och dels för att hon är ett 18-årigt sto med många föl i bagaget men utifrån sina förutsättningar tycker jag att hennes förändring sedan hon kom till Ryhus i september är fantastisk.
Mest nöjd är jag med att rygglinjen är så mycket förbättrad; man hade tidigare kunnat skära bröd över den vassa ryggen och korset var bara en liten hård knöl.
Många, även hennes ägare, berömmer mig för att jag har gjort ett så bra arbete med henne men ärligt talat handlar det främst om MAT och väldigt lite om ”omvårdnad”.
Det är inte så att jag lägger ner några större stunder på att pyssla med Bibbi utan vår interaktion är främst att jag släpper ut och tar in henne från hagen om man ska hårddra det.
Men absolut ska man inte förringa det psykiska välmåendet; det har jag alltid betonat.
Och nu har jag ingen aning om exakt hur hon levde precis innan hon kom till mig men utifrån att ägaren sagt att hon var ranglåg kan det i alla fall ha funnits en möjlighet att hon var lite utstött och inte fick komma till maten som hon skulle.
Och även om många förfasar sig över att mina hästar går i var sin hage så kanske hon är nöjd med att få ”vara i fred” och slippa försöka ta plats?
Mina hästar kan dessutom nosa på varandra hur mycket de vill (ingen ström i trådarna) men de går oftast väldigt långt ifrån varandra och sammanstrålar bara ibland när de vilar/ står och sover.
Hur som helst är jag som sagt jättenöjd med Bibbis utveckling hos mig och jag ska så klart göra vad jag kan för att hon ska fortsätta att vara sitt bästa jag.
Medan Bibbi och Frank bara går i hagen och äter har jag jobbat lite och åkgräsklipparen desto mer.
Det har inte regnat på en evighet men gräset har pga massa ”gammal fukt” i marken växt rejält ändå och det var hög tid att klippa alla möjliga ytor runt Ryhus.
Jag drog även över en del av Bibbis hage à la betesputs, se bilden.
Där jag klippte frodades skräppor i allmänhet och brännässlor i synnerhet och jag vill varken ha det ena eller det andra där.
Dels förfular det vilken yta som helst och dels förhindrar det att gräs växer och jag behöver allt gräs jag kan få i mina ganska magra hagar.
Att en del följer sina vänner eller konkurrenter på Equipe är väl allmänt känt och medan vissa tycker att det är en jättebra funktion så tycker andra inte alls om att hela värden kan se deras resultat, ibland näst intill i realtid.
Jag brukar bara följa en god vän (vilket hon vet) och glädjas åt hennes oftast utmärkta resultat och inte sällan diskuterar vi hennes ritter lite efteråt och jag kanske får se en filmsnutt eller någon bild vilket jag tycker är roligt.
Men nu har jag upptäckt att jag även kan följa min man när han tävlar i golf, i alla fall på sin hemmaklubb.
Det är inte alls roligt 🙂 för fast jag inte kan låta bli att kolla så är det jättenervöst att följa honom.
Han är ganska duktig tycker jag och har spelat bra på sina tävlingar men nu sitter jag hemma och hoppas att det ska fortsätta att gå lika bra och är som sagt helt nervös under tiden. Ja herregud….
Alltså….är det inte typiskt….idag hade jag kunnat visa er en fin bild men det är svårt utan att ha haft något att ta den med.
Jag som är näst intill siamesiskt förbunden med min telefon hade lämnat kvar den hemma när jag gick ut på vår grusväg för att kolla och kanske prata lite med en grupp ryttare som kom förbi.
Och vad fick jag se?
De 4 ryttarna hade med sin en LÖSGÅENDE ÅSNA!?!
Skitsöt och lufsade med precis som en hund.
Vi stod och pratade en stund och åsnepojken (ca 12 år gammal) stod fint och betade hela tiden.
Det visade sig att hästarna står uppstallade på en gård kanske 5 kilometer från Ryhus och jag har ofta tittat till på det stället eftersom där även finns 3 emuer. Den ena emun har jag har jag via en vän som har träffat den hört är jättetillgiven så jag håller alltid utkik om jag kan se den när jag kör förbi.
I stället för en bild på åsnan får ni en bild på Mollys ena fot *ASG*!
”Läste i en utländsk grupp om tipset att ha en visselpipa med sig om man ramlar av hästen och blir liggande. Bra tips om man ringer i 112 appen och de spårar ens position. Bra att kunna vissla när räddarna närmar sig i skogen. Satte fast en på säkerhetsvästen på vänster sida högt upp. Jag är högerhänt. Och när jag rider lägger jag den innanför kragen där det finns bra plats.”
Jag håller med om att det är ett smart tips! Vi som alltid rider ut ensamma är ju sårbara (ursäkta ordvitsen) på ett helt annat sätt än om man rider med sällskap.
Nu gäller det bara att komma ihåg att köpa en visselpipa!
Har ni sett bilden där en stor häst är bunden vid en trädgårdsstol i plast med en text ungefär i stil med ”ibland är det mer det mentala än det faktiska som begränsar oss”, dvs hästen skulle lätt kunna ”slita” sig från plaststolen om den ville/ vågade.
Denna bild, som jag inte kan hitta just nu, tänkte jag på vid de två tillfällena jag tidigare i vår upptäckte att trådarna till mina hagar var nerrivna.
Första gången var den ena av två trådar mellan hästarnas hagar nerriven och båda hade jättelätt kunnat gå in till varandra eftersom strömmen inte är påslagen.
Andra gången var en av trådarna ut mot skogen i Bibbis hage av och samma där; bara att böja ner huvudet och spatsera ut.
Varför ingen av dom tog chansen kan man ju spekulera i men jag är glad så länge de håller sig där det är tänkt.
Jag kunde inte instämma i bilden ovan mer! Exakt så känner jag!
Efter en lååååång, tråkig vinter där jag varit livrädd för vrickningar, fläkskador, kolik, tappskor och fan och hans moster så står jag med en halt häst den bästa tiden på året. Tack för det!
Fast om jag ändå ska försöka hitta något positivt i detta elände så är det just nu så att min utebana är ökentorr och inget regn är i sikte på minst en vecka. Så utan att stå och vattna banan med slang i timmar hade den varit för dammig och lite lös.
Och där jag vanligtvis tränar för Nina pågår ett takbyte i 6 veckor så ridhuset får inte användas utan vi hade fått rida i deras lilla ridhus eller på utebanan som inte har bra underlag enligt mig.
Och vägen till skogen är stenhård och stenig pga utlagd makadam.
Dessutom finns det knappt några tävlingar och de som finns misstänker jag kommer att bestå av en handfull startande varav det alltid finns något överkvalificerat ekipage som man på förhand vet kommer att vinna klassen (bittra och sura Birgitta har talat).
Men klart som f..n att jag hade skitit i allt ovan bara hästen var ohalt vilket han tyvärr inte är (kollade på lina i morse).
Nu kommer jag säkert att få äta upp dessa ord men …..
Alla har vi fallenhet för något och är det något jag hittills lyckats väldigt bra med så är det att hitta avtrampade skor (även flugmössor och boots) även i Frenchies 1,5 hektar stora och en aning kuperade hage.
Och då har jag inte letat i flera timmar utan ibland bara 10-15 minuter!
Faktiskt gäller samma sak om jag parkerar på en gigantisk parkeringsplats; jag liksom dras mot min bil som av en magnet 🙂 ! Alltid något….
Idag var det dags för Frenchies årliga tandkoll och i år fick Bibbi av förklarliga skäl joina honom.
Eftersom Frenchie alltid känns jättefin i munnen vid ridning trodde jag inte på några större negativa fynd men var desto mer nyfiken på Bibbis tandstatus.
Frenchie hade de sedvanliga lite vassa hakarna men de var små och snabbt åtgärdade och något annat hittades inte vilket var skönt.
Däremot fick min vanligtvis så stillsamma gosse rejält med lugnande innan han kunde (läs; tvingades) slappna av och det är en sida av honom jag inte har sett förut. Kanske var det denna spändhet hans förra ägare refererade till när hon menade att han inte var superlätt att sko fast han aldrig visat den här?
Veterinären instämde i att han har en väldigt liten mun vilket är en av flera anledningar till att jag inte skulle vilja rida honom med kandar (och ser inget behov heller).
Om Frenchies mun är liten är Bibbis desto större 🙂 och detta tillsammans med det faktum att hon aldrig haft bett i munnen har gjort att hon har klarat av att ha de ganska rejäla hakarna utan att få sår av dom vilket Frenchie absolut hade fått om han hade sett ut så. Så dessa slipades ner och även Bibbi fick påfyllning av sin dos av lugnande innan allt var klart.
Medan veterinärbesöket gick bra misstänker jag att ett annat dito besök som jag bokade idag och till nästa onsdag inte kommer att gå lika bra 🙁 .
Frenchie var halt när jag skulle rida i morse, jag kände och såg (vid efterföljande longering) inget i vänster varv men däremot i höger.
Jag har ingen aning om eventuella orsaker till ovan; inget uppenbart har inträffat som jag har sett som de gånger Frenchie skenat runt i hagen tex. Det behöver givetvis inte betyda att han inte har sprungit, vrickat sig eller vad tusan som helst så jag avstår från att ens spekulera.
Jag ser inga svullnader, sår, hovarna är kalla bla bla bla och min erfarenhet är ändå att det ytterst sällan går att se/ känna något på en hästs ben vid varken vrickningar eller ledinflammationer.
Så ja, jag är väldigt ledsen just nu men detta är ju livet med häst om ni frågar mig.
Om bloggen
Bloggen drivs sedan flera år tillbaka och med dagliga uppdateringar där du får läsa om min vardag med djuren men också om sådant som jag tycker är bra, dåligt, galet eller som jag förundras över i både häst och hundvärlden (och ibland också i den “vanliga människovärlden”).
Du kommer förhoppningsvis att bli både road och oroad, provocerad och lära dig en massa nytt; både av mig och mina kloka läsare och du är mer än välkommen att själv lämna dina avtryck på bloggen.
Senaste kommentarer