Månadsarkiv: juni 2010

Konstiga hundägare- om hundar i trafiken

Som varande hästägare i mer än halva mitt liv har jag sett mycket konstigt genom åren- både sådant som har fått sin helt naturliga förklaring till slut och sådant som förblivit ett mysterium.

Sedan jag blev hundägare stöter jag då och då också på konstiga fenomen och tyvärr är det inte alltid läge att fråga efter en förklaring:

Precis utanför ”mitt” stall går en 70-väg. Jag kan väl inte påstå att den är starkt trafikerad men däremot så är det inte så att folk krypkör på den precis, fast det är skyltat att det finns hästar.

Allt sedan jag flyttade till stallet och således började köra denna väg dagligen har jag förundrats över traktens hundägare.

Eftersom jag ju även rider ”i krokarna” vet jag att det finns, om inte massor så i alla fall en hel del grusvägar och upptrampade grässtigar som man kan gå och/ eller rida på (till och med cykla) men nog tusan ser jag tämligen många hundägare som i stället för att nyttja dessa promenadstråk envisas med att gå utmed 70-vägen som till råga på allt saknar vägren/ trottoar. INGEN går på gräset/ gruset!

Jag förstår ingenting???

Härom dagen mötte jag en karl med 4 ettriga småhundar i koppel och vi började och slutade våra respektive hundpromenader ganska exakt samtidigt med den skillnaden att han inte vek av från 70-vägen en meter medan jag och Soya gick på grus och gräsvägarna nästan hela sträckan.

Att man inte vill gå på en smal grässtig när värsta snöfallet har varit och man kanske måste pulsa fram kan jag väl kanske förstå men nu är det sommar och alla vägar är torra och fina.

I höstas då mörkret föll innan man knappt hade hunnit sluta jobbet blev jag ännu mer skrämd och förundrad för då vandrade samma hundägare också omkring på vägen, ofta helt ”omärkta” så att de ibland var nästan osynliga.

En karl hade förvisso reflexväst på sig själv, men den stora SVARTA hund som han gick med och höll närmast vägen- DEN hade minsann inget som ”lyste upp” den- och vem är mest trolig att ta ett hastigt hopp ut på vägen- mannen eller hunden?

Ja som sagt; ibland är saker och ting ett mysterium och jag vet inte heller hur man skulle kunna få veta hur dessa människor tänker.

Det känns inte som att gå fram och fråga ”ursäkta, varför går du med din hund på 70-vägen när du har gräs och grusstigar runt dig” är någon bra ”ice-breaker” och något annat sätt att få svar på min fråga har jag inte hittat ännu.

Har ni några idéer?

Tisdag- träning av en hösäck

Idag var det äntligen dags att träna för Ebba igen, det var 14 dagar sedan sist, dvs på tok för länge enligt mig.

Men vid ytterst få tillfällen kan det bli så av olika anledningar, annars tycker jag att just Ebba är den av de tränare jag haft genom åren som varit mest flexibel och som nästan alltid kan hitta en lucka i sin kalender vilket jag uppskattar mycket.

Det var väldigt varmt i ridhuset och Archie blev genomsvettig nästan direkt, något han inte alls blir under mina morgonritter hemma.

Värmen gjorde honom lite lojare än vanligt men jag tycker ändå att han har piggnat på sig lite om jag jämför med hur han kan bli när det är varmt.

Ebba tyckte att jag har ”säckat ihop” igen och ”tvingade” mig att rida med spöt bakom ryggen en stund för att känna in hur jag SKA sitta.

”Spöridningen” var inte det minsta bekväm och kändes statisk och fastlåsande men vi enades om att jag måste ta fram mitt resår och börja rida med det igen.

Om ni googlar på PROVALLI ser ni hur detta resår fungerar och till skillnad från det statiska spöet erbjuder resåren ett skönt stöd och möjlighet att röra armarna så som man behöver när man rider :-).

Nu blir det inte träning förrän om en vecka- jag ska tävla på lördag och vill därför rida själv på fredagen och nästa fredag tävlar Ebba.

Men sen hoppas jag på att återuppta frekvensen 2 gånger i veckan- det gäller att passa på när tävlingssäsongen ligger lite på sparlåga under sommaren och även då jag själv kommer att ha semester.

Till hösten och vintern får jag se hur ofta jag orkar köra- det handlar inte bara om pengar för min del utan också att hela kvällen ”går” om jag ska köra iväg. När det är ljust ute länge känns detta lättare men jag får som sagt se…..

Några underbara bilder på min drottning!

3 härliga bilder som maken tog på vår drottning i lördags.

I-phonens kamerafunktion i all ära men det blir onekligen bättre bilder med en proffskamera.

Och Birgitta 12 år säger som hon brukar; om ni inte tycker att hunden är fin har ni ingen smak :=)!

Måndag- vilodag- ej stillodag

Bättre väder idag och det tackar jag för.

Archie fick slippa regntäcket och det tackade HAN för genom att avstå från en helkroppsinpackning i damm och lera.

I stället för en andra hagvistelse efter jobbet valde jag att skritta ut med honom och Soya i 45 minuter, en lagom ”ansträngning” på hans vilodag tycker jag.

Veckan som gått

Veckan som gått har ur väderlekssynpunkt varit tämligen gräslig (det har känts mer som höst än sommar för det mesta) men desto bättre ur ”hästsynpunkt”.

Archie har gått jättefint hela veckan och jag har varit väldigt nöjd med honom.

Tyvärr blev det ingen träning för Ebba men imorgon är det i alla fall dags.

Som vanligt kan ”man” (läs: jag) dock inte slappna av till 100 %, det är väl varje överbeskyddande djurägares lott antar jag så nu oroar jag mig lite halvt om halvt för att fången ska komma tillbaka.

Anledningen är inget annat än att Archie går i gräshage några dagar i veckan (tyvärr har vi så få gräshagar att det inte kan bli dagligen) och även om det hittills har gått bra så har man ändå den där lilla varningsklockan i bakhuvudet.

Sedan så handlar det väl mycket om hur mycket man vågar riskera och orkar oroa sig också.

Archies behandlade veterinär avrådde inte från gräsätande utan sa mer ”du behöver ju inte släppa honom på bete i flera månader” och det är inte heller så att våra hagar översvämmas av gräs precis utan de är snarare tämligen nerbetade.

Och jag vill ju kunna erbjuda Archie ett så ”hästigt” liv som det går efter mina förutsättningar och däri tycker jag ju att gräshage är en viktig ingrediens.

Men visst…skulle Archie få fång igen kommer jag så klart att ångra mig bittert och tänka att jag skulle ha låtit honom stanna i grushage resten av livet.

Svårt det där….

I lördags var jag och en vän ute på en härlig uteritt med våra pojkar och tyvärr blev det bara nedanstående usla bild som vittnar om det.

Annars är det sååå vackert i våra Skånska skogar och man hade kunnat ta många vykortsmotiv om man inte satt och gungande till häst med en enkel mobilkamera :=).

För Soyas del var veckan också mycket givande eftersom hon lyckades ta den efterlängtande rundbanelicensen.

Som jag redan berättat om vid flera tillfällen är hon allt annat än en ”topphund” i dessa sammanhang men hon är helt galen i att springa och själv tycker jag att det är bra att vi nu kan tävla om vi vill.

Att få licensen var tämligen omständigt och utan den är man ”bara” förvisad till träningar men nu kan vi i alla fall tävla om något lämpligt lopp dyker upp även om vi som sagt troligen bara kommer att agera ”lopp-utfyllnad”.

Men det vet ju inte Soya något om, hon springar lika glatt varje gång och det är det viktigaste för mig- dvs att hon har kul!

Pratade med flera medlemmar från vår hundkapplöpningsklubb igår och insåg att medlemsantalet är förödande litet vilket i alla fall jag skulle vilja göra något åt.
Idag finns det inte ens ett 50-tal medlemmar, det jag har ”lurat” mig på är att många har flera hundar (2 verkar nästan vara ett minimum och det finns de som har långt fler) och då känns det som att man är fler än vad man de facto är.

Ju fler vi är desto fler lämpliga lopp/ tävlingar kan man genomföra och det blir ju inte heller så tungjobbat om man är många som kan hjälpas åt med olika saker.

Eftersom jag själv tycker att sporten är trevlig och framför allt 100 % rättvis (till skillnad från bedömningssporter som exempelvis LC där det är domarnas subjektiva åskter som avgör hundens placering) så kommer jag att börja bearbeta mina whippetvänner att förena sig med oss framöver!