Love….

I morse när jag skulle köra till stallet insåg jag att det ösregnade- ett tyst regn som jag inte noterade när jag vaknade, annars hade jag nog legat kvar i sängen.

Men nu var jag redan uppe så det var bara att hoppas på uppehåll när jag skulle rida.

Och tro det eller ej, precis när jag satte mig i sadeln slutade det att regna och det var jag väldigt glad över.

Inte för att det var ett kallt regn eller för att jag eller Archie stördes men min dressyrsadel är nästan sjukligt känslig för minsta vattendroppe och måste putsas jättenoga för att inte bli fläckig.

Hela ridpasset förflöt utan regn, harmoniskt och bra och vi avslutade efter 50 minuter.

Efter Archies hagutsläpp hann det inte gå många minuter innan himlen öppnade sig i en kort men desto intensivare störtskur och jag som höll på att hjälpa stallägarna med utsläpp av övriga hästar hann bli genomdränkt på någon minut.

Resten av dagen har varit solig och varm- skönt!

Även idag har vi slappat och inte gjort så många knop, jag åkte tillbaka till stallet på eftermiddagen och släppte ut Archie, Alfresco och Archies favorit, ponnyn Tulle i var sin hage.

Som ni kanske minns blev Archies och Tulles senaste hagvistelse i hagarna bredvid varandra lite för intim- delar av Archie man var spårlöst försvunna efter hagintag…..

En bloggläsare tipsade mig om att spruta anti-bit-spray i Archies man och det var precis vad jag gjorde idag.

Noterade nöjt att Tulle höll sig till att fnatta på Archies hals (se bild ovan) och nogsamt undvek manen he he….

Eftersom jag inte planerade att rida förrän någon gång under eftermiddagen tog jag sovmorgon till 07.00 🙂 och ska jag vara ärlig kände jag mig inte det minsta mer utvilad/ piggare än då jag stiger upp 2 timmar tidigare så jag kommer nog att fortsätta att satsa på mina morgonritter.

Jag tycker att jag får mer ut av dagen om jag har ridningen ”avklarad” och jag slipper att ha den ”hängande över mig”. Nu låter det som att jag ser på ridningen som en börda eller något som bara måste klaras av och så är det verkligen inte men jag vill som sagt ”ha det gjort” :).

För att inte dega ihop aldeles körde maken och jag till Dalby med Soya och gick den numera vana rundan som vi har utformat.

Man kan ju gå hur länge som helst och åt alla möjliga håll och kanter men vår egenkomponerade rutt tar ganska exakt 1 timme och då går man i väldigt blandad natur och får också klättra lite.

En annan whippetägare frågade mig via Facebook om det fanns backar i Dalby så om du läser detta Jeanette så hoppas jag att bilderna nedan ger dig svaret:).

Den enda ”person” vi brukar möta på våra vandringar är mannen nedan och han är ju tämligen harmlös :).

På eftermiddagen blev det alltså uteritt men först efter att jag fått stor-skura hästen.

Han mötte mig full av våt lera över hela kroppen och jag insåg snabbt det omöjliga i att försöka borsta honom ren.

Efter tvätt kunde vi bege oss ut och red då en runda där jag insåg att en vallningstävling pågick för fullt.

Visslande ägare, lydiga bordercollies och vallade får mötte oss på håll och jag insåg att jag skulle få rida en omväg för att inte hamna mitt i denna ”smet”.

Det blev en tur på över en timme, mest i skritt och jag höll på att bli TOKIG på alla tripsar som jag frenetiskt försökte klia bort ur ansiktet.

De finns i miljarder nu och jag är bara glad att varken Soya eller Archie verkar besväras av dessa små äckelkryp.

Annars är det relativt insektsfritt fortfarande, framför allt tidigt på morgonen finns inte en fluga- ytterligare ett skäl att hålla sig till morgonritterna insåg jag idag!