En kommentar från en läsare som tycker att jag är så duktig som orkar kämpa med Kreon fick mig att fundera på VARFÖR vi hästmänniskor många gånger gör just detta: sliter med i andras ögon omöjliga/ hemska/ farliga/ gräsliga djur?
För jag är ju givetvis inte världsunik på något sätt och inte Kreon heller.
Jag känner personligen ganska många ryttare som i ÅRATAL kämpat och kämpar på med hästar som JAG kanske anser vara antingen obegåvade, livsfarliga eller ouppfostrade.
Men deras ryttare ger sig inte utan fortsätter kampen med en dåres envishet: DET SKA GÅ!
Åker iväg på tävlingar och slutar sist i klassen/ på inte ens godkända procent gång på gång.
Håller på att ramla av eller till och med RAMLAR AV men hoppar upp igen….och igen…
Brottas med diverse skador som så fort den ena har läkt så kommer nästa i en aldrig sinande ström.
Varför ger vi oss inte?
Ja, till detta kan det så klart finnas många olika skäl; man kanske ser en potential som ingen annan ser, man avgudar sin häst, man vet att ingen ändå vill köpa den, man är en obotlig optimist, man vill inte visa andra att de hade rätt och man själv fel och så vidare och så vidare.
Ibland är denna envishet bra tycker i alla fall jag; att man inte ger upp vid minsta motstånd och tror att det bara är att kassera befintlig häst och köpa en ny men ibland kan man också kämpa in absurdum och nästan knäcka sig.
Lite så tyckte jag i efterhand att det var med mig och Décima: varför jag behöll en häst med tungfel i 8 år kan jag verkligen inte begripa och just tungfel är ju något som i princip kan vara omöjligt att få bukt med.
När jag väl hade sålt Dessan lovade jag mig själv att aldrig mer slita så länge med ett bekymmer och Archie gav jag med facit i hand inte ens hälften av den tiden hon fick innan både jag och alla tränare (3) jag hade genom tiden med honom fick nog.
Om och när jag jag känner att ”enough is enough” med Kreon återstår att se, det står i alla fall än så länge helt skrivet i stjärnorna.
Vissa hästar är ”värda” mer än andra, så är det bara. Jag älskar verkligen mitt sto. Och jag vet att om hon blir bra så har hon potential att bli fantastisk. Så då är det, hittills, värt det.
Resultat kanske inte alltid är viktigast, men att man har roligt med sin häst och längtar efter att få umgås med den är för mig viktigast.
Ja, man skulle ju tycka att det är en SJÄLVKLARHET att hästägare längtade efter att få rida sin häst och att de i princip alltid har roligt med den men jag har under mina mer än 25 år som hästägare sett motsatsen så många gånger att verkligen gör mig både ledsen och förundrad. Varför i hela fridens namn har man häst om den mest verkar vara en belastning, ett ”måste” som man helst skulle slippa om man kunde och som man aldrig verkar riktigt GLAD över??!? Verkligen obegripligt för mig….Att det sedan inte är superkul 365 dagar om året…men 350 i alla fall :)?
D är världens jobbigaste i perioder. Beter sig som en femåring, är hingstig, jobbig och nervös för ingenting och ibland den tjurigaste surgubbe man någonsin träffat.
Jag vet inte hur många gånger han har nafsat mig eller hur många gånger jag har fått ge upp för att han helt enkelt inte släpper upp mig på ryggen för att han är stel/hade ont.
Men endå liksom. Man bara fortsätter ännu hårdare.
Jag promenerade honom i 4 månader, tränade på att komma upp i 3 veckor och det fungerar endå inte ibland. Jag har ingen sadel för det är ingen som passar, sadelprovaren tar 3 v. innan han har tid med oss, bett i munnen kan han inte ha för då blir han sur och även fast han är kollad i munnen så trivs han inte. ENDÅ tänker jag fortsätta kämpa med honom.
För de där gångerna det går bra så känns det så otroligt bra! Behöver bara krama tygeln så lyssnar han, tänka ”galopp” så blir det galopp och flytta skänkeln, krama något lite mer så blir det skänkelvikning.
Även fast han är väldigt påfrestande att ha och göra med ibland så är det ingen alternativ hos mig att ge upp. För jag vet ju att det går, bara jag fortsätter kämpa, har tålamod och ger honom lite tid.
Det ser ju ut som att den metoden kommer fungera på Kreon också 🙂
Kram!
Det LÅTER verkligen som att du kämpar!
Det är en sak som slår mig när jag läser t ex ditt inlägg Betty.
Jag har två hästar som också lyssnar när jag kramar tygeln, fattar galopp på tanken, och allt annat man vill. Men de är SAMTIDIGT glada och snälla och nöjda hästar som i princip aldrig bråkar med mig. Det är liksom inte antingen eller.
Jag har haft »mitt slit och mitt skit«. Jag kommer aldrig ta det igen. Mitt motto är att VARJE dag ska det vara roligt (och ffa o-läskigt) att sätta foten i stigbygeln. Jag tycker att ridning (och i mitt fall även tävling då jag är tävlingsryttare) är svårt nog ÄNDÅ, även när man har hästen på sin sida, varje dag.
Som någon skrev, vissa hästar är värda att kämpa mer för än andra. Hur mycket man kämpar beror väl vad man vill nå fram till? Personligen skulle jag inte kämpa med en besvärlig häst om jag inte tyckte att den hade potential att komma dit jag siktar i ridningen. Hade den inte hoppat/ rört sig fantastiskt så nej!
I ditt fall Birgitta så verkar det finnas potential hos Kreon att nå en bit i dressyren. Då kan det vara värt att kämpa tycker jag men inte annars. Jag vill vara glad och nöjd efter de flesta ridpassen. Varför slösa tid på att vara missnöjd med både sig själv och hästen?
Nej, ridning så som jag vill ägna mig åt den kostar för mycket och tar för mycket tid och känslor i anspråk för att jag skulle hålla på med en häst som jag inte tyckte om att rida.
Jag längtar till i princip ALLA ridpass (även de jag tror kan bli jobbiga) och det är en härlig känsla jag vill fortsätta att ha.