Ibland talar man ju om att man som förälder/ partner kan behöva ”ensamtid” och det är inget konstigt med det tycker jag, så kan jag själv känna ibland och gråter inte när maken då och då reser iväg i tjänsten tex.
Men att till och med Soya vill ha tid för sig själv tycker jag är lite roligt, hon som sover nätterna igenom i vår säng och som även i övrigt alltid är som ett frimärke på oss var vi än är. Ett riktigt flockdjur med andra ord.
Det är väl kanske just detta att vi alltid försöker att ha med Soya och att hon hemma alltid ligger i soffan och sängen som gör att behovet av ensamtid även för henne väcks då och då för det är väldigt tydligt; om vi umgås som vanligt med henne (framför allt på vardagarna) vill hon alltid vara med men om vi har haft mer ”intensiva” dagar (framför allt på helgerna) där vi tex har motionerat henne mycket och länge, DÅ går hon upp på övervåningen (där vi aldrig ”är” annat än att vi sover där) och lägger sig i en fåtölj lite markerandes ”nu vill jag var för mig själv” :)!
