Ja, denna berättelse är lika dramatisk som rubriken men jag kan redan nu lugna oroliga läsare med att den slutar lyckligt!
På det gräsfält som ligger närmast ridskolan (fast ändå säkert 15 minuters skrittväg från stallet) har några entusister från klubben byggt en terrängbana som ni kan titta närmare på här:
På den tid denna berättelse utspelar sig fanns inte de hinder som beskrivs enligt ovan utan då fanns bara några hinderhäckar, relativt lika den på bilden överst fast mer bastanta.
En dag då jag var ute och red med Heron fick jag för mig att jag skulle avsluta ritten med att hoppa hinderhäckarna.
Jag styrde emot den ena häcken men precis då Heron skulle hoppa av kände jag ”nej, nej…vi ligger fel…jag försöker STANNA”. Så medan min (IDIOTISKA) tanke var att försöka stanna Heron hade han redan börjat upphoppet. Min tanke och hans avsikt att hoppa kolliderade på ett mycket olyckligt sätt: i stället för att hoppa ÖVER häcken (som inte ens var 1 meter hög) fastnade Heron med det ena frambenet mellan två trä-slanor som förstärkte häcken.
Heron blev givetvis stående, något annat var omöjligt då hans vänstra framben var väl fastkilat i häcken. Jag hoppade av, fullständigt panikslagen, och tänkte tämligen omgående att detta var slutet. Jag insåg att om Heron rörde sig så mycket som några centimeter skulle han troligen knäcka sitt eget ben och jag såg redan framför mig en nödslakt mitt ute på fältet.
Givetvis försökte jag omgående att dra loss Herons ben från hindret men det var som om en myra skulle ha kämpat mot en elefant! Hindret vägde ett ton kändes det som och det enda jag kunde göra var att rubba det lite uppåt för att om möjligt lätta på tyngden över Herons ben. Jag hade ingenting i fickorna som skulle kunna tjänstgöra som ”fritagningsredskap” och eftersom detta var långt innan mobiltelefonernas tid kunde jag inte heller ringa efter hjälp.
Tack och lov insåg Heron, som alltid, stundens allvar och stod blickstilla. Själv stod jag bredvid och halvskrek med den mest panikartade rösten man kan tänka sig ”STÅ STILLA HERON, STÅ STILLA”! En normal häst hade försökt att ge sig av i sken bara av den förfärliga rösten men Heron hade genom tidigare erfarenheter (som vi inte behöver gå in på här :=)) lärt sig att då JAG lät som mest galen var det säkrast att någon av oss (läs: Heron) höll sig lugn.
Medan jag stod där, panik-skrikande och med häckhindret lyft så mycket jag orkade hålla det såg jag mig omkring. Fälten och träningsbanorna upptar en stor yta men ingenstans kunde jag skymta ens en tillstymmelse till liv eller rörelse.
Till slut såg jag en man som var ute och gick med sin hund i villakvarteret lite längre bort!
”HJÄLP!!!! HJÄLP!!!! Min häst har fastat med benet i ett hinder! skrek jag. Jag minns att jag trots all dramatik hann tänka hur konstigt det kändes att skrika ”HJÄLP”, det är inte ett ord jag använder till vardags precis.
Och nu kommer det som alla som hör denna historia tycker låter så KUL, men det var verkligen inte roligt då kan jag lova! Mannen med hunden ropade tillbaka:
”Nej, jag kan inte hjälpa dig. JAG HAR ONT I RYGGEN?!?!?!?!?!?!?”.
Jag trodde jag skulle dö av ilska. ”Jag skiter väl i om du så har BRUTIT ryggen” minns jag att jag tänkte ”du ska rädda min häst NU!!!!”.
Men mannen kom inte och min panik bara steg!
Efter bara någon minut inträffade dock miraklet!
Ett par i 35- års åldern kom rusande från villakvarteret, kvinnan iförd MORGONROCK ????( minns att jag reagerade på detta eftersom det var sent på eftermiddagen…vad hade jag avbrutit egentligen???) och mannen med en SÅG i handen.
Jag blev så klart överlycklig men då mannen såg den gigantiska Heron vars storlek förhöjdes av att hans ena framben var halvlyft inne i hindret vågade han inte gå fram.
Åter kom min ”panikröst” fram och jag halvskrek: ”Han är snäll! Bara SÅGA! Snälla! Skynda dig”.
Och mannen insåg nog stundens allvar för han satte igång att såga med en frenesi utan dess like och mycket snart var Herons ben befriat från hindret.
Otroligt nog hade han inte en skråma någonstans och jag hoppade som i trans upp på honom medan jag babblade osammanhängande ”tack så mycket…ni har räddat hans liv….tack…tack”.
Jag red snabbt tillbaka till stallet och bestämde mig direkt för att genast förtränga det som precis utspelat sig och inte säga ett ord till någon. Jag mådde så dåligt och tänkte att om jag började tänka på detta ens en minut eller ännu värre; berätta om det så skulle jag bli tokig. Jag ville inte ens tänka på hur historien kunde ha slutat.
Många, många månader senare red jag förbi hindret tillsammans med en kompis. ”Ser du att hindret är itusågat på ett ställe” frågade jag. Först då klarade jag av att berätta hur jag nästan bröt benet på min egen häst!
dom e sånadär dedär hästarna som är både tokiga och kloka. vinner du dess förtroende avbryter de vad som för din skull på både gott och ont. undrar vad tusan paret gjorde med en såg iklädd morgonrock mitt på dagen? snällt att de kom men väldigt märkligt par. Outsiders?
He he…jag vet ju vad JAG trodde att de gjorde iklädda morgonrockar mitt på dagen. Gissningsvis avbröt jag vissa amorösa aktiviteter *GARV*.
Sågen tog dom väl med för att gubben sa åt dom?
Ännu ”roligare” var väl att gubben inte ville hjälpa till för att han hade ont i ryggen. Vem fan bryr sig om sådant i ett akut läge?
Trots allvaret blev det dagens skratt 😀