I söndags gjorde jag och min man något som hitills känns som något av det bästa vi gjort näst efter vårt giftemål och husköp: vi köpte hund!

Som jag redan nämnt tidigare i bloggen hade jag i 20-årsåldern 3 hundar (inte samtidigt dock), en långhårig schäfertik och 2 gula greyhounds. Alla hundarna var fullständigt underbara individer, supersnälla och lydiga, vackra och härliga på alla sätt och vis men jag har ändå valt att avstå från fortsatt hundägande i ca 20 år.

När jag fick avliva min sista hund hade jag precis börjat arbeta heltid på mitt första arbete som socialsekreterare och jag ansåg då att jag som singel, utan möjlighet att få hjälp av någon annan inte skulle klara av att vara den hundägare jag anser att man ska vara om man vill ha hund.

De 3 hundarna ägdes under min studietid då jag hade många lediga stunder och då mycket tid tillbringades i stallet med dessa och jag ansåg att 8 timmars heltidsarbete skulle innebära minst 9 timmars ensamhet för en ny hund på en daglig basis= otänkbart för mig.

Min längtan efter hund har varit relativt dämpad under många år men så tittade jag tex aldrig någonsin på greyhound-racing på tv av rädsla för att bli ”hund-sjuk” igen.

Då jag träffade min man, som för övrigt egentligen är hundrädd efter att ha blivit skrämd av hangarhundar under sin militärtjänstgöring, tjatade han då och då om att det ändå skulle vara mysigt med en hund.

Eftersom vi, om inte annat, inte kunde enas om ras- jag ville bara ha greyhound eller whippet och min man ville ha något stort och hårigt :=)- så avslutade jag dessa diskussioner tämligen snabbt med motiveringen att vi inte hade tiden att ta hand om en hund.

För att göra en lång historia kort slutade dock det senaste samtalet i denna fråga med att jag faktiskt insåg att vi skulle kunna ha hund om bara min man förstod och var villig att ta på sig att ha det 100 %-iga ansvaret för hunden på vardagarna då han har fria, flexibla arbetstider medan jag bor för långt från hemmet för att ens ha tid (för att inte tala om lust) att åka hem på lunchrasterna.

Efter att ha penetrerat hundfrågan från alla möjliga infallsvinklar och efter att jag hade kontaktat 10-15 whippetuppfödare fick vi nys om en vuxen (1 år) tik vid namn Soya och i söndag blev hon alltså vår.

Om man tror på ödet så skulle man kunna säga att det var på förhand bestämt att Soya var den hund vi skulle ha. Redan innan jag såg henne IRL (men jag visste redan då att hon var svart) skojade jag om att hon kanske skulle bli Black Beauty II och därmed konkurrera med Arch om titeln ”snyggaste svarta djuret i världen”.

När vi sedan fick se Soya föll både jag och maken DIREKT varpå vi fick veta att Soya egentligen heter Zingy Beauty!

Vi är hittills helt besatta av denna lilla vessla och jag blir nästan rädd för den kärlek jag känner till henne redan. Min man, som ändå har barn (!) känner detsamma!

Det är verkligen underbart att vi båda är så himla förtjusta i vår nya familjemedlem och jag skojade med maken och sa att det är bättre att bli brädad av en hund än en 20-åring :=)!

Arch tror jag inte känner att han måste ”stå ut med” Soya- han är mycket hundvan sedan födseln (minns ni fölkorten där han 3 dagar gammal ligger bredvid en foxterrier?) och verkar snarare förtjust än likgiltig/arg i både hundar, katter och ankor!

Tyvärr har vi än så länge inga kort som gör Soya rättvisa men det kommer….Hon är hur som helst ursöt!

Om ni vill veta lite mer om hennes ursprung så kan ni kolla på hemsidan för Sveriges äldsta nu verksamma kennel, det är där sötnosen kommer ifrån: