Flera har frågat mig varför jag inte köper Zack då jag verkar så förtjust i honom på alla vis. Och jag förstår frågan för han passar mig verkligen på så många plan, absolut!
Tja, det korta svaret på den frågan är helt enkelt att hästen inte är till salu :)!
Om ni vill ha en längre utläggning kan jag säga att jag inte hade köpt honom ens om han VAR till salu och detta av främst en anledning: jag tror inte att Zack ”räcker till” för att hävda sig i medelsvår klass.
Utan att förhäva mig är jag tämligen övertygad om att vi hade kunnat bli ett rosettplockande par i lätt klass om jag hade fått rida honom regelbundet i säg ett halvår till men om det var det jag ville; att plocka rosetter på lokala tävlingar, hade jag ju aldrig behövt sälja Archie till att börja med.
Archie var lika snäll som Zack, i mina ögon jättevacker och så länge man höll sig till ”icke-medelsvåra saker” så var han rolig och lätt att rida på hemmaplan och hävdade sig utmärkt på tävling på denna nivå (hade ju över 20 placeringar och någon seger redan som 5-åring).
Det var när jag började kräva MER som motståndet kom och det blev så jobbigt, främst på tävling men även hemma och då började jag tappa glädjen.
Och för mig är ridningen en så stor del av mitt liv och påverkar mig så mycket att jag inte vill hamna där igen; att ridningen gör mig nedstämd på olika vis för att jag kräver mer än vad min häst har ”lust med” eller inte har tillräckliga fysiska förutsättningar för att utföra LÄTT.
För det är ju det som jag alltid har hävdat; att det ska vara både ROLIGT och i alla fall relativt LÄTT att rida.
Man ska inte behöva rida så det svartnar för ögonen, vara helt utpumpad redan medan ridpasset pågår och man ska inte ofta känna att man pressar hästen till något som den inte verkar bekväm/ nöjd med.
Givetvis ”måste” det komma både motgångar och bakslag IBLAND men det får liksom inte ta över ridningen.
Jag vet att många ifrågasatte hur jag kunde vara så förtjust i Kreon men den ridglädje jag upplevde under i princip ALLA dressyrpass med honom är något av det bästa jag varit med om i mitt ridliv och det var värt så otroligt mycket för MIG- att hoppa av hästen med en sådan lycka i kroppen och redan längta efter NÄSTA gång 🙂 !
Jag har sett så många som kämpar med, enligt mig, på olika vis ”omöjliga” hästar eller så passar man helt enkelt inte ihop och det blir mycket sällan bra i det långa loppet.
Jag hann aldrig tappa ridglädjen HELT med Archie men däremot insåg jag redan medan jag ägde honom att han tex ”förstörde” min sits totalt.
Jag hade sådant sjå med att få fart på honom att jag började sitta sämre och sämre och jag kan inte ens titta på ridfilmer från den tiden….ryyyyys!
Så nej; jag vill inte riskera att hamna där med Zack också.
Att åter börja kräva mer än vad han mäktar med, att bli på dåligt humör för att det inte går som jag vill.
Zack är 13 år och även om jag visst tror att man kan lära gamla hästar att sitta så tror jag att den NIVÅ som jag vill befinna mig på skulle bli för jobbig för honom och jag kan inte alls se vad någon av oss skulle ”tjäna” på att försöka pressa honom dithän.
Givetvis har jag inga garantier för att den häst som jag (väl?) så småningom köper kommer att motsvara mina förväntningar oavsett men jag vill i alla fall känna att jag har gått in med vettiga förutsättningar initialt och det hade jag inte gjort med Zack.
Senaste kommentarer