Ni som är i min ålder minns säkert Enid Blytons ”fem-böcker” om 4 ungdomar och en hund i England som löste olika ”mysterier”.
Men minns ni också böckerna om 5 ungdomar och en schäfer i Paris som i mångt påminde om fem-böckerna fast Paris-ungdomarna var något äldre?
Hur som helst fascinerades jag väldigt av ”sex-böckerna” höll jag på att skriva….hmm…de SISTNÄMNDA böckerna (tror faktiskt att deras titlar var något i stil med ”Vi sex mot nya äventyr….” typ) och dessa böcker fick mig att längta efter en egen schäfer, precis som den i böckerna (den hette KAFI minns jag så väl).
Mina föräldrar, eller rättare sagt min far har alltid varit av åsikten att en hund hör hemma i en hundkoja om man har en gård/ ett hus och att hund och lägenhet är 2 element som inte bör förenas. Därav fick jag aldrig ha en hund medan jag bodde hemma trots att jag hade varit överlycklig om jag fick en.
Som jag redan har berättat i tidigare inlägg träffade jag redan som 17 åring (snart 18) en 22 år äldre karl och det dröjde inte länge innan vi flyttade ihop.
När jag och Rolf, som mannen hette, hade bott ihop ett tag kom Rolf hem från Jägersro (där han arbetade i ett travstall) en dag och satte sig vid telefonen. Jag hörde hur Rolf erbjöd en av våra vänner en schäfer som han hade hört att en familj ville skänka bort och mina öron spetsades till max. Innan samtalet var över hade jag avbrutit Rolf flera gånger med orden ”men den kan ju VI ta”.
När samtalet var över fortsatte jag min bearbetning av Rolf och efter ett tag sa han orden jag aldrig kommer att gömma: ”tjatar du lite till så har du snart hunden här”.
Och det hade jag !!!!!!!!!!!!!!
Redan nästa dag (om jag minns rätt) gick jag till Rolfs arbetsplats (travstallet) och hämtade Ketty, min aldeles egna hund.
Ketty var underbart vacker tyckte jag, men visade det sig, oerhört olydig och en matvägrare till på köpet.
Storyn med Ketty var att en familj från Stockholm hade tagit emot henne som foderhund från Statens huundskola och efter tester där, när Ketty var 1 år gammal och hundskolan konstaterat att Ketty var så vek att hon inte dög till något i deras regi, så fick familjen behålla Ketty.
Familjen kunde dock av olika anledningar inte behålla Ketty (de hade ytterligare en hund) och de dumpade henne till sina släktingar i Skåne som alltså frågat Rolf om han visse någon som ville ha en hund gratis.
Den första tiden med Ketty var extremt tålamodsprövande, både när jag var ute med henne och hemma.
Ute vägrade hon att komma/ låta sig fångas in och jag som alltid har varit en koppelmotståndare av stora mått och därför hade hunden lös fick bita ihop och svära många eder varje dag.
Jag kunde aldrig veta när drottning Ketty behagade att komma och många gånger fick andra människor hjälpa mig att fånga in henne för se- till andra människor gick hon oftast glatt!
Väl hemma efter en lång promenad följde TIMMAR (helt sant) av intensivt flåsande och jag minns att jag sa till Rolf att vi nog hade fått Ketty för att hon hade någon form av hjärtfel. Maken till flåsande har jag aldrig upplevt, hon låg och nästan skakade av flämtningar!
Vad maten beträffar ville Ketty oftast inte äta, i alla fall inte så som jag serverade maten, dvs i en hundskål. Om man matade henne med SKED kunde hon nedlåta sig till att ta några tuggor men så fort man sköt skålen framför henne vände hon bort huvudet.
Om vi hoppar några månader fram i tiden och under resterande tid som Ketty levde (hon blev 5½ år gammal) så kan man nästan inte tro på ovanstående beskrivningar av min hund.
Ketty blev super-dresserad, hon kunde gå lös överallt och hon var alltid med när jag red eller körde travarna på Jägersro. Ketty fick också en superkondition av allt häst-springande och hon kunde rusa omkring i över 1 timme i full fart för att sedan komma inomhus och direkt stänga munnen utan att ett enda flås kom över hennes läppar.
Vad gäller maten blev hon en all- och storätare utan dess like; förmodligen tack vare all motion hon fick.
Ja, jag skulle kunna skriva spaltmeter om denna underbara hund som under 4 år var min följeslagare ÖVERALLT.
Jag har massor av hästbilder där man på nästan varje kort ser Ketty NÅGONSTANS, om så än bara som en liten skugga i ett hörn, en del har jag redan visat och det kanske kommer fler vad det lider.
Om jag måste nämna EN negativ sak med Ketty, efter att hon väl lärt sig att lyda och äta så var det hennes myckna päls.
När hon fällde som värst hade vi hundhår överallt, en gång hittade jag till och med ett i Bregott-paketet när jag öppnade locket.
När hon låg på våra mattor och sedan reste sig såg det nästan ut som att det fortfarande låg kvar en hund på golvet, så mycket hår kunde det lossna och efter Katty sa jag ”aldrig mer en hund med mycket hår”. Och det löftet har jag ju hållit med mina ”sämskinns-hundar”, greyhoundarna och nu Soya the whippet. Vackrare och mer lättskött päls går inte att finna, jag borstar henne ALDRIG och ändå har vi nästan inte ett hårstrå någonstans.
Med tanke på att Soya sover i vår säng och att övrig tid spenderas i soffan hade vi inte kunnat ha ett hårigt djur- då hade pedanten i mig stegrat sig för mycket :=).
