Härom dagen då jag körde till träningen hos Ebba i piskande ösregn slogs jag av hur skönt det är, i alla fall just nu, att maken och jag aldrig köpte den där gården i Löberöd.
Till gården är det samma väg som till Ebba fast dubbelt så lång resväg och det var inte roligt att köra samtidigt som ”miljontals” andra bilar som också skulle hem i beckmörker och regn.
Jag började fundera på hur det hade varit för mig om vi hade bott på gården och jag skulle rida nu på hösten/ vintern i detta kompakta mörker som råder efter arbetstidens slut.
Min ridbana hade säkert stått under vatten av allt regnande och det som var 2 härliga gräshagar när vi var på husvisingen i somras är nog söndertrampad lervällning idag.
Utmed grusvägarna kring gården finns ingen gatubelysning så jag hade nog varit tvungen att köra till ridhus mer eller mindre samtliga vardagar i veckan och det kan nog kännas lite väl bökigt i längden.
Nej, även om i princip inget mer än en halt häst hindrar mig från ridning och jag skulle kämpa även om det regnade sjutums-spik över mig så är jag faktiskt mycket glad att jag idag står i ett stall som inkluderar ett stort välskött ridhus där jag kan rida när jag vill.
Om min lust efter egen gård åter vaknar ska jag verkligen försöka dra mig till minnes hur det kan se ut på hösten och vintern och tänka ett varv till om det är något jag verkligen vill utsätta mig för :=).
