Som ni kanske ser föreställer bilden ovan en jättehög med sockerbetor varav en del är övertäckta med halm.
Man kan ju få olika assosiationer när man ser en sådan här bet-hög men jag är tämligen säker på att en av mina tidigare hästskötare Petra P tänker på exakt samma sak som jag när hon ser en hög med betor: gången då knäpp-Birgitta ”tvingade” henne att springa ut i en åker och stjäla sockerbetor!
För att ta det från början så minns jag att någon hästägare i tidernas begynnelse hade med sig sockerbetor till stallet. Och jag minns också att Heron åt dessa utan protester.
Med detta i minne var det kanske inte så konstigt att jag fick en ”idé” (hmmm….) när jag och Petra flera år senare var på väg hem från en träning med Décima.
Vi passerade en jättehög med betor och Birgitta tänkte snålt att det ju kunde vara ”trevligt” att dryga ut morots-ransonen med lite sockerbetor.
Jag hade någon spann stående i släpet och Petra och jag (eller om det bara var stackars Petra…medan undertecknad satt kvar i bilen…redo för en rivstart?!?!?) klev ut på en mycket lerig åker och roffade åt sig (läs: snodde/ stal) några sockerbetor.
Att brott inte lönar sig bevisades tämligen snabbt då hästdjä….förlåt…jag menar Décima VÄGRADE att befatta sig med betorna hur vi än tvättade och finfördelade dessa och inga andra hästar ville heller äta av vårt stöldgods.
Sens moral: ska ni stjäla något ska det vara värt det. Typ några miljoner i alla fall :=). Att göra sig till en tjuv för några oätliga sockerbetor är inte värt besväret :=)!
Haha, rätt kul du skriver om det 🙂
Nog finns det kvar i minnet än haha..
Det som med kommer upp när man tänker tillbaka är ju äpplena när Jenny var med oss 😉
Ha ha…ja just det! Det var mer än en ödetomt som fick besök av äppeltjuvarna innan jag själv köpte hus med tillhörande äppelträd.
Jag tycker än idag att det är ett förfärligt slöseri med all fallfrukt som bara ruttnar bort men jag kan knappt göra åt de egna äpplena och än mindre äpplen från ANDRAS träd.