Jag använder sällan bloggen som ”reklam” eller för att propagera för sådant som inte har med hundar och/ eller hästar att göra men idag vill jag göra en undantag.
Jag läste i förra veckan att man i Skåne hade fått ställa in flera planerade operationer på grund av blodbrist och sådant gör mig både ledsen och förbannad.
När man väl gick ut i media och vädjade till allmänheten fick man ett enormt gensvar vilket så klart är jättebra men några operationer hann ändå ställas in och det är ju dessutom själve f..n tycker jag att man måste gå ut och be om sådant som borde vara självklart.
Om jag ser till mig själv hade jag blivit förtvivlad om en operation jag hade inplanerad blev uppskjuten pga en sådan här, lätt avhjälpt, sak.
Redan att man ska opereras är väl för de flesta mer eller mindre ångestfyllt, och att sedan behöva ställa in operationen och vänta på en ny gör nog inte att man mår bättre.
Om till och med jag, en bekväm egoist, har orkat masa mig iväg till i dagsläget 40 blodgivningar (jag har alltså gett blod i ca 10 år) så finns det säkert många fler som skulle kunna göra en insats.
Och skyll inte på sprutskräck för är det någon som är rädd för just detta så är det undertecknad!
Ända sedan jag kan minnas har jag haft en panisk rädsla för sprutstick och jag minns (idag generat…) hur det gick till då jag fick min första p-spruta.
Det gjorde inte det minsta ont men jag hade arbetat upp en sådan skräck dessförinnan så när sprutan väl var given blev jag fullständigt och bokstavligt yr i huvudet.
”Du milde tid…hur ska jag komma ut ur rummet utan att låta bli att hålla mig i alla möblerna på väg ut” minns jag att jag tänkte.
Jag tyckte själv att jag överreagerade på det lilla sticket och ville inte visa något men som tur var såg sköterskan att jag var helt vit i huvudet och beordrade mig att sätta mig ner en stund.
Sedan dess har jag inte fått några svimmnings-attacker och även om den nål som används vid blodgivning är typ 10 gånger så tjock som den som används till p-sprutan så har jag alltså klarat av att ge blod i ett decennium.
Nej, det finns inget att skylla på om man kan ge blod (det är ju inte alla som uppfyller de regler som detta är förknippat med) och en dag är det kanske man själv som behöver det…så tänker jag och förhoppningsvis ännu fler efter att ni läst detta :=)!
Jag har hört att om alla som kan skulle ge 3 gånger i sitt liv skulle Sverige vara ”självförsörjande” på blod/plasma.
Ett bra sätt att hålla koll på hälsan är det också!
Jag har varit givare i många år men fick på slutet ofta stora blåmärken i armvecken (såg ut som en knarkare helt enkelt) vilket gjorde att jag tyckte att min kvot var fyllt sas.
Jag ser faktiskt också blodgivningen som en gratis hälsokontroll, förutom att man gör en viktig insats så klart.
Tyvärr är ju blod en färskvara vilket gör att man inte kan lagra det hur länge som helst, annars hade vi nog inte haft den brist som råder då och då.
En gång av 40 fick jag ett jättestort grå/svart märke efter blodgivningen, såg inte trevligt ut alls men som sagt: det har bara hänt en gång.
Bra inlägg! Vi behöver ju ständigt blod till olyckor, operationer mm, men en stor del går till patienter med blodsjukdomar. Dessa patienter måste ofta ha ”påfyllning” av både blod o trombocyter.
Just nu är det väldigt ont om bod även i vår region (Västra Götaland).
Är man frisk o kry, inte äter ngn medicin så kan man gärna anmäla sig till närmsta blodcentral. Där får man en tid o det kontrolleras om man är lämplig som blodgivare.
Det händer ibland att det blir ett blåmärke för att det blir läckage under huden. Inte så vackert, men det brukar försvinna ganska snart.
Kvinnor får lämna högst 3 och män 4 ggr/år.