Jag har sett gramanljuset!

När fan blir gammal blir han religiös…eller nåt…
Att jag skulle äga och använda en graman kunde jag inte drömma om i min ungdom men det är tydligen aldrig för sent att bli omvänd….

Varför är det ibland så svårt att ”leva som man lär”?

Tja…ibland är det nog så att det är lättare att ge någon ett råd än att själv följa det om rådet exempelvis innebär stora ansträngningar eller uppoffringar av olika slag men ibland är det mer obegripligt.

Själv har jag länge förespråkat att det ska vara lätt och roligt att rida och att man absolut inte ska dra sig för att använda någon form av hjälptygel om man har problem med ridningen (beror ju så klart på vari problemet består- allt avhjälps definitivt inte enbart med detta).

Trots att jag strött detta råd frikostigt omkring mig har jag själv inte haft vett att begripa att min egen ridning, i alla fall i dagsläget, hade varit ganska betjänt av en graman.

Archie har de senaste månaderna blivit ”stark” emellanåt, framför allt när jag har spänt bågen och kanske krävt något som han har tyckt har varit jobbigt.

Att slå sig liiiite fri och gärna tappa tempot samtidigt har varit hans lösning och sätt att undkomma och att det inte har blivit så kristallklart för mig får jag väl förklara med att det här med ”slå sig fri” inte har betytt ”köra upp huvudet rakt i vädret” utan det har varit långt mer nyanserat men dock tillräckligt för att jag skulle tappa ”ramen” i alla fall lite.

Det är inte helt lätt att förklara men det har känts lite som att jag antingen haft att välja på friskt tempo men en häst som går liiite över tygeln (ej tillräckligt inramad) eller en häst som är helt inramad men som då tappar tempo.

Igår fattade jag äntligen vad det är som jag borde åtgärda och gick ner till stallet för att hämta en graman mitt under pågående pass.

Kanske var det delvis en placeboeffekt, inte vet jag, men jag hann inte mer än sätta på gramanen förrän Archie kändes mycket, mycket mer ”med” mig. Han både travade på friskt framåt OCH gick mjukt i form utan att streta och det blev genast 10 gånger lättare att rida (det där med goda och onda cirklar…..).

Att jag varit så anti graman innan har berott på många olika faktorer; jag har sett det lite som att ”fuska”, att TVINGA hästen och att riskera att man kanske därefter för alltid är dömd till gramanridning eller skarpare och skarpare bett för att kunna påverka hästen.

Nu hoppas och tror jag i stället att det ska bli ungefär som då jag botade Herons ”sticka iväg mot alla hinder i hundranittio” genom att, efter att ha kämpat hur länge som helst och med en massa andra metoder, byta från ett vanligt bett till ett långt skarpare pessoabett.

Heron var så hoppvillig som man bara kunde önska, hoppade på allt man styrde emot MEN det var verkligen ”fullt ös medvetslös” när jag började hoppa honom som 4 åring.

Så länge jag travade gick han som en världsmästare i lydnad, samma sak om jag red över bommar på marken men så fort jag fattade galopp och styrde emot ett HINDER; då var det goodbye! Han bara stack!

Otroligt nog gick det väldigt bra att tävla på detta okontrollerade vis men det KÄNDES inte speciellt kul och långt om länge fann jag alltså lösningen.

Minns att min dåvarande tränare Jana Wannius varnade mig för att pessoabett var/är skrapare än man generellt tror men annars avrådde han absolut inte från att prova och det är jag mycket glad över.

Redan första gången jag tog en förhållning på detta bett stannade Heron nästan i luften och sedan tog det verkligen inte lång tid innan hans tidigare olydnad försvann som en avlöning.

Efter ett tag behövde jag inte längre bettet och hoppade därefter under resterande tid av hans hoppkarriär med ett vanligt tränsbett.

Så hoppas jag alltså att det ska bli även med gramanen; att Archie ska fatta att det inte är lönt att FÖRSÖKA streta emot för han kommer ändå inte att komma någon vart och efter hand som han dessutom blir fysiskt starkare och starkare ska han inte ens känna ett behov av det.

Vi får väl se vad som händer…..