Reflexreflektioner

Som den minnesgoda bloggläsaren vet har jag under i princip hela mitt hästägarskap haft häst i en storstad, Malmö.

Jag har dessutom nästan alltid ridit i ridhus på morgnarna och/ eller ridit ut på helgerna eller innan det har hunnit bli mörkt.

Att rida i mörker betraktar jag personligen som fullständigt meningslöst och eftersom jag inte heller behövt göra det har jag tills nyligen faktiskt aldrig reflekterat (observera ordvitsen) över om och hur i så fall man syns i mörkret.

Ska jag vara ärlig så hade reflexer på den tiden lite av ”töntvarning” över sig för min del, det var något som bara dagisungar behövde typ.

På en dressyrtävling för kanske 2 år sedan fick jag ett reflexländtäcke i pris och jag bytte rask bort detta mot en något för stor, cerise (!) grimma med tillhörande grimskaft tänkande ”en extra grimma och grimskaft lär man i alla fall behöva någon gång, om inte annat som reserv, men när i hela fridens namn skulle jag rida med reflexländtäcke ha ha”.

Men sedan hände det otroliga; efter mer än 20 år uppstallad i en storstadsridskola med all upptänklig belysning i omgivningarna flyttade jag Archie till hålan Grevie utanför Staffanstorp och där råder det kompakt mörker både höst/ vintermorgnar och kvällar, i alla fall på de vägar som omger stallet.

Med andra ord skulle jag inte få för mig att rida ut i omgivningarna utan att kunna se och synas ordentligt men det som skrämmer mig är hur otroligt nonchalanta folk ”på landet” är med att försöka synas (läs: skydda sig från att bli överkörda).

Delar av vägen till stallet är en 70-väg, utan belysning och slingrande och jag vet inte hur många gånger jag stött på hundrastare, ryttare, mammor med barnvagnar, joggare osv som det varit mer tur än skicklighet att jag inte kört på.

Hur tänker folk?

Och har man hund och/ eller häst måtte man väl begripa att det aldrig går att till 100 % lita på dessa djur utan att de faktiskt kan hoppa till och rätt som det är befinna sig någon helt annanstans än där man vill, så även en hund i koppel.

Och på en smal väg är det ett ögonblicks verk att bli påkörd i dessa situationer!

Usch…jag hoppas verkligen att jag inte ska bli en ”ofrivillig mördare” av varken människor eller djur och blir faktiskt förbannad bara av tanken att ”folk” utsätter mig för detta helt i onödan.

Nej, hör upp idioter!!!! Stanna hemma eller sätt på er reflexer eller annat så att ni syns- det är min enträgna vädjan till er!!!!