Morgonens körning till stallet var nog en av de värre- tror knappt att jag kört i så djup snö på vägarna dit innan och jag tänkte att det hade varit typiskt om jag fastnade någonstans.
Min älskade Volvo är tyvärr inte den bandvagn jag önsketänker den till utan har tvärtom visat sig ganska klen när det gäller att ta sig loss från snö- det fick jag erfara förra vintern och vill helst slippa uppleva fler gånger om det går.
När jag skulle gå ner med Bobbo och Archie till hagarna sa stallägarnas dotter något i stil med att ”du får nog plöja dig fram” och jag förstod inte alls vad hon menade eftersom början av vår vandring gick hur lätt som helst.
Men när vi kom så långt som till bilden ovan- då förstod jag plötsligt vad hon menade för på 2 ställen hade snön fykt ihop till jättehöga vallar som jag fick mer eller mindre klättra över.
Över vall nummer 2, den på bilden ovan ramlade jag faktiskt och det var ju tur att jag hade två fostrade djur i vardera handen för de väntade bara lugnt tills jag hade kravlat mig upp igen så att vi kunde fortsätta på vår väg till hagarna.
Denna bild försöker illustrera ”snö upp till knäna” i bokstavlig bemärkelse.
Arch och Ri säher ”hej då ” till mig när jag skulle bege mig till nästa punkt på agendan denna morgon- rastningen av mig själv och Soya.
Tanken var att jag skulle träffa Robban och whipparna på Järavallen direkt efter stallbesöket men efter att ha pulsat runt på stallplanen och nästan kört fast med bilen insåg jag att det skulle vara dumt att chansa på att inte fastna på parkeringen på Järavallen. Den är det ingen som plogar och sist vi var där var det rena skridskobanan och jag vågade som sagt inte riskera att inte komma därifrån.
Eftersom jag vet att det finns både personal och plogar på Järavallen körde jag dit i stället och började det som skulle visa sig vara en mycket lååååång vandring i 10-kilometersspåret.
Den här käcka julgranen har jag sett innan men då har jag sprungit förbi den och inte haft tid att fotografera.
Pippi passade på att inviga sitt nya täcke idag och det klär henne verkligen.
Notera det ena örat :)!
Som synes var det inte plogat på den slinga vi gick (däremot i 5-kilometersspåret som jag hoppas kunna springa imorgon) och ni kan tro att det var jobbigt att gå.
Hela promenaden (läs: tortyr-vandringen) tog nästan 2½ timme (!), delvis beroende på att vi gick fel efter 8 kilometer (många markeringar var helt översnöade) och hamnade i ett skidspår!
Gissa om den hord av skidåkare vi mötte var överlyckliga över att vi trampade ner deras spår!
Till mitt försvar fick jag ropa att jag hade gått vilse (helt sant) och till deras försvar får man säga att de säkert vill passa på att åka ostört så sällan som det går att åka skidor i Skåne (helt sant) .
Väl i bilen bestämde jag mig för att åka till Jula och kolla in de ”människo-broddar” (halkskydd kallas de visst) som någon tipsat om på bloggen igår.
Och jag blev inte besviken! Köpte 2 par för 49 kronor styck- separat inlägg om dessa kommer imorgon när jag har provat vad de går för :).
Köpte även ett underställ på Intersport och sedan bar det av hemåt för att lämpa av Soya.
Själv skulle jag rida ut med Archie och även om jag knappt kan minnas att jag ridit ut utan Soya de 2 senaste åren så ansåg jag att 2½ timmes snöpulsande fick räcka som motion för den lilla.
Min plan var att rida en del i just djup snö med Archie och jag ville inte utsätta Soya för mer träning för dagen.
Archie jobbade på bra i den djupa snön och det var väl det närmaste uppsutten passage jag har kommit på honom :). Décima hade faktiskt tämligen lätt för passage men det kan jag inte påstå att Archie har (tyvärr).
Efter vår uteritt i nästan vindstilla väder som gjorde att de – 5 graderna kändes som flera plusgrader åkte jag och hämtade kina-mat- inte till vår kines alltså 🙂 utan till maken och mig.
Lill-kinesen fick ett grisöra i stället och var lika nöjd med det!
