De som påstår att åren går fortare och fortare ju äldre man blir får väl i alla fall jag ge rätt- jag kan inte fatta att 2010 är slut om bara några timmar.
I ärlighetens namn kommer jag inte att sakna just detta året- ska jag vara krass har det varit ett av de sämre.
Mycket som jag planerat och hoppats på har helt eller delvis gått i stöpet och det passar ju så klart inte en planeringsmänniska som mig- jag vill gärna kunna styra över så mycket som möjligt i mitt liv.
På hästfronten har det varit mer pannkaka än sol.
I våras ville jag hitta en foderhäst men fann ingen.
Archies tävlingsresultat har varit tämligen mediokra- ”nära skjuter ingen hare” och att vara första utanför placering flera gånger har känts tröttsamt även om ännu sämre resultat har känts ännu tristare.
En seger i LA:1 och någon rosett till blev det under året men som sagt- det räcker inte (tycker jag).
Under våren och sommaren skadade sig Archie vid 2 tillfällen- vid det första tror jag att han slog benet i en badkarskant eller något annat vasst och fick ett sår som han blev halt av.
Inte så himla långt efter detta snubblade han till under en skritt-tur och blev halt av det- otroligt onödigt kändes det som och vi förlorade mycket träningstid på dessa 2 skador.
Under hösten började Archie kännas segare än någonsin- han har förvisso aldrig varit någon hetsporre men detta började överskrida vad jag kunde acceptera som ”normalt” och en tid därefter blev han halt- jag har ingen teori om av vilken anledning.
Nu är vi igång och tränar igen och det känns som om de kommande månaderna får avgöra vårt liv tillsammans.
Jag har ju köpt Archie enkom som en tävlingshäst för de lite högre dressyrklasserna och känner jag det kommande halvåret att det blir för svårt för oss att någonsin komma dit tillsammans så kanske våra vägar skiljs åt.
Med facit i hand gjorde jag tyvärr misstaget att behålla Décima allt för länge, flera år efter att jag borde sålt henne, och det påverkade mig negativt.
Mitt ridintresse tar för mycket tid, kostar för mycket pengar och dränerar mig på för mycket energi för att jag ska orka och vilja känna mer ledsnad än glädje och dithän vill jag inte komma med Archie. Än så länge tycker jag att det är roligt i princip alltid men jag vet också att risken är att jag känner helt annorlunda om jag inte lyckas få upp oss på en annan nivå än där vi varit stora delar av året.
Soya är väl den delen av mitt liv som minst av allt berett mig några bekymmer någonsin- en underbarare hund får man leta efter, det är både jag och maken rörande överens om.
Dock var det en del planer som gick om intet med snabbspringaren också under året och det var väl inte så kul får jag erkänna.
Att min kines skulle visa sig vara den i särsklass långsammaste whippet som någonsin beträtt en rundbana kunde jag inte drömma om ens i min vildaste fantasi- tvärtom trodde jag nog på, om inte världsrekordtider, så i alla fall att hon skulle stå sig ypperligt i konkurrensen mot de andra vinthundarna.
Men icke- oaktat en kondis utan dess like och en minst lika stor entusiasm så kvarstår faktum: Soya är en snigel som kom sist i alla (3) lopp hon ställde upp i.
Som jag känner idag kommer vi inte att fortsätta med rundbanetävlandet nästa år- det kostar för mycket pengar och tar för mycket tid för att man i slutändan ska konstatera att ens hund har agerat klassutfyllnad.
Lure Coursing-träningarna där vi var tämligen flitiga besökare under 2009 kommer jag nog också att lägga på hyllan helt- de är numera oftast förlagda allt för långt bort för att jag ska anse det mödan värt att köra dit för att Soya ska få springa i någon minut.
Om jag ska fortsätta på temat ”allt som gick fel 2010” kan jag väl också nämna att maken och jag fortfarande inte har hittat varken något hus eller någon gård värd namnet (läs: där vi kan tänka oss att bo) och det börjar kännas tämligen hopplöst.
Ska man titta krasst på allt ovanstående så är det ju egentligen I-landsproblem alltihop och tro inte annat än att jag trots att jag gnäller ibland är oerhört tacksam över att vi är friska, har jobb och bor billigt och bra (även om vi vill flytta).
Vad jag önskar av nästa år är nog inte så svårt att lista ut om man läser mellan raderna och ni vet väl att önskningar som uttalas högt inte blir uppfyllda :).
Så jag nöjer mig med att önska mig ett bättre 2011 än 2010- så får vi se vad som händer!
