Häromdagen hände det igen och trots att jag vet varför så blev jag ändå lite förvånad- det var nämligen ett tag sedan nu tack och lov och jag skulle gärna vilja att det försvann helt och hållet.
Min I-phone ringde och jag kunde på displayen se att det var en stallkamrat och genast började hjärtat att dunka.
Innan ärendet, fullständigt harmlöst, framförts hade jag hunnit arbeta upp en stegrande puls och jag hoppas att inte uppringaren hörde att jag kanske lät lite darrig på rösten.
Bakgrunden till denna snabbt uppflammande telefonrädsla härrör sig från tiden då jag ägde Décima, stoet jag hade i 8 år innan jag köpte Archie.
Som jag har berättat om tidigare lever hon inte numera, hon dog något år efter försäljningen i kolik hemma i sitt nya stall- man hann inte ens få dit en veterinär.
Och där har ni orsaken till min ibland galopperande puls- Décimas kolikanfall!
Något år efter att jag köpt Décima som 3-åring började hon då och då få oförklarliga kolikanfall.
Anfallen var oftast tämligen milda och gick att longera bort så för det mesta behövde jag inte ens tillkalla veterinär utan löste (observera ordvitsen) det själv så att säga.
Dessa förbannade kolikanfall inträffade alltid antingen på kvällen eller helgen- givetvis höll jag på att säga för det vet väl varenda hästägare att hästen aldrig blir dåligt på icke-jourtid.
Hur som helst blev jag alltid varse anfallen genom att TELEFONEN ringde och att vår ridskolechef meddelade mig att Décima var dålig- IGEN!
Då var det bara att flyga ut i bilen, köra som en idiot till stallet och sedan försöka avgöra hur kass hästen egentligen var.
För det mesta verkade Décima fullständigt OK om man gick ut och gick med henne- då skulle hon stanna och beta och gick helt utan problem men man hann inte mer än ställa in henne i boxen förrän hon började skrapa och lägga sig.
Longering var oftast räddaren i nöden även om jag ibland fick gå upp till ridhuset både 2 och 3 gånger men, som jag också har berättat om tidigare, vid ett tillfälle var det så illa att jag fick köra upp Décima till Helsingborgs djursjukhus där hon blev akut buköppnad.
Ingen hittade någonsin svaret på varför hästen fick dessa anfall- buköppningen visade inget onormalt mer än den grovtarmsomvridning som man rättade till och jag tycker nog att jag provade det mesta för att förhindra magont hos Dessan.
Jag provade att byta från halm till spån, jag hade en stor vattenspann hängande i boxen för att hon skulle dricka mer, hon fick mycket stråfoder, motion och så mycket hagvistelse som det bara gick att åstadkomma på ridskolan och jag tog bort allt kraftfoder och ersatte det med ett speciellt foder (”Mash”) som skulle vara bra för känsliga magar, jag gav matolja, betfor, linfrökaka- ja listan kan göras hur lång som helst.
Men anfallen kom med oregelbundna intervall- de gick aldrig att förutspå eller i efterhand ”vara efterklok” på.
Det enda som hände var att jag fick världens telefonskräck när jag såg att det ringde från stallet och dom gångerna kunde jag knappt lyfta luren och prata- så mycket bultade hjärtat och så rädd blev jag.
Nu var det ju inte så att ALLA samtal från stallet handlade om att min häst hade kolik men det kunde jag ju inte veta i förväg och till slut fick jag förklara för ridskolechefen (som oftast var den som ringde i olika ärenden) att jag mer eller mindre höll på att dö av skräck varje gång numret kom upp i displayen.
Den förstående ridskolechefen började därefter vid kommande samtal att säga en fullständigt ihoptryckt mening utan en sekunds paus mellan orden, allt för att jag inte skulle hinna elda upp mig och då lät det ungefär så här:
”HejBirgittadetärLottadetharintehäntdinhästnågot”.
Tyvärr hann jag ju bli rädd ÄNDÅ eftersom numret visades när hon ringde men tanken var god även om min rädsla aldrig gick över så länge jag ägde Décima.
Sedan jag köpte Archie, och det är nu snart 5 år sedan, har jag för det mesta lyckats arbeta bort den där skräcken för samtal från stallet och de kommer numera i princip aldrig heller eftersom nästan alla skickar sms.
Men ibland ringer någon och ibland slår mina primintiva mekanismer till och jag undrar om det någonsin kommer att sluta?
Posted
Tror inte att man behöver haft en kolikhäst för att reagrea så. Fullt normalt att blir orolig om någon ringer från stallet. Oftast har man ju inga andra uppgifter än att ta hand om sin häst så ett samtal brukar ju handla om just hästen.
Ett tag när jag hade häst i ett lite större stall och man ringde någon stallkamrat började samtalet alltid med ”XX mår bra!” och sedan kunde man framföra sitt ärende.
Med eget stall är det så många andra saker som måste avhandlas, hagstatus, foderleveranser, banunderhåll osv att man blir avtrubbad då samtalen oftast rör sig om helt andra saker än den egna hästen.