Nu när lilla Kitty inte längre finns ska jag ägna mina omsorger åt Fulkattens unge som jag sedan tidigare döpt till Gullis. Idag slog det mig att den i logikens namn borde heta GULKATTEN….Gulkatten och Fulkatten…ni fattar va´? Skämt å sido…det får nog bli Gullis även framöver.
Och en bra sak förde Kitty med sig; eftersom hon var så otroligt tillgiven så har även Gullis slutligen fattat att människor inte är farliga- han såg att det lönade sig för Kitty att vara snäll- hon fick mer godsaker än han. Från början sprang han iväg helt hysteriskt bara man närmade sig men nu kan man bära omkring på honom, klappa honom och kela med honom, EXAKT som med Kitty.
På tal om inlägget om märken på utrustningen passade jag idag också på att verkligen TITTA på mina saker :). Tränset har bara ett pyttemärke så det är absolut godkänt och sadeln har ovanstående prägling som ärligt talat hade kunnat misstas för några rispor på håll- om man ens ser märket när man sitter i sadeln. Oavsett vilket går det ju lätt att tejpa över.
Eftersom jag hade en så härlig uteritt med Kreon igår och eftersom vädret blev nästan lika fint efter lunch idag tänkte jag mig en repris av gårdagen.
Men det var JAG det….Kreon var av en avvikande åsikt och tyckte inte ens att vi skulle lämna stallplanen?!?!
Kanske saknade han de säkerligen lösgörande snurrningarna men dom fick han snabbt återuppleva bekantskapen med kan jag säga.
Låt mig även säga att Mupp-mannen kan vara mycket tacksam över sin o-ömma bak; hade han valt att pröva mitt tålamod på detta vis för 20 år sedan så kan jag garantera att han hade fått smaka på spöet rejält- vare sig det hade hjälpt eller inte.
Nu rider jag inte ens med spö och nöjer mig med att KOKA inombords- jag ”vet” ju vad som komma skall efter dessa konster; när vi väl är förbi allt som Kreon ska ifrågasätta så går han som ett underbart urverk, lätt på tygeln, tuggar fint på bettet och man vill aldrig sluta rida.
Så blev det även idag och jag vågade mig på att rida längre bort än jag någonsin varit hittills (för er som känner till området; till bron vid Torreberga gods som man måste över för att komma till lite klätterbackar) och det gick hur bra som helst.
Tränade även på att rida IGENOM stora vattenpölar; Kreon, liksom mina andra tidigare hästar gör allt för att rida förbi dom men jag fick honom att förstå at man även kan rida i vatten utan att världen rasar.
Pratade med en stallkamrat som så att säga följt oss ”hela vägen”, ända sedan Kreon kom till NN (där stallkamraten precis gjorde sin sommarpraktik och också fick rida på Kreon som hon tyckte om) och berättade hur otroligt mycket jag tycker om den ibland tålamodsprövande muppen. Först då avslöjade kamraten att hon vid ett tillfälle faktiskt ramlade av Kreon och även om det inte var det minsta dramatiskt och hon varken slog sig eller tvekade att rida igen så kände jag mig väldigt glad att hon inte berättade detta förrän nu- många månader senare. DÅ hade jag nog dött av skräck och tänkt ”Nej usch, en sådan otäck häst vågar jag inte köpa” ha ha!
