Fick denna ”huvudet på spiken”-kommentar från en mångårig läsare och jag både skrattade gott och nickade instämmande:
Här får du ett uppslag till kommande samvetsfråga:
Du läser en kul blogg på nätet och bli uppmanad att skriva hur du skulle reagera i vissa situationer. Vad gör du?
a) Skriver vad du ÖNSKADE att du hade gjort. Även om det inte är sant är det pinsamt att skriva något annat.
b) Är ärlig och skriver vad du hade gjort trots att du kanske framstår i en dålig dager.
c) Skriver ingenting. Bäst att vara tyst.
Ja, det är väldigt intressant tycker jag att så många har läst ”samvetsfrågorna” på min blogg men att så få har ”vågat” svara.
Jag skriver vågat för jag tror faktiskt inte bara att det är ointresse som gör att man inte svarar- är man ointresserad bryr man sig (väl?) inte ens om att läsa och rubriken har ju klart och tydligt angett vad inlägget ska handla om samtidigt som min räknare visar på fler läsare denna veckan än flera föregående.
Nej, jag tror att bloggläsaren slår huvudet på spiken med kommentaren ”Skriver ingenting. Bäst att vara tyst” för man vill inte framstå i dålig dager eller som någon man inte önskar att man är.
Som jag redan har nämnt är jag själv verkligen inte alltid stolt över hur jag agerar eller framför allt INTE agerar i vissa situationer.
Jag ser också mellan fingrarna, håller tyst osv för att inte hamna i trubbel, dra på mig ovänner osv.
Jag berättade på bloggen för några år sedan om hur jag ”lät” en mycket känd hoppryttare läxa upp min häst Heron på ett sätt som verkligen inte var ok.
Visst kan jag skylla på att jag var ung (då kanske 25 år gammal) , att jag blev så chockad att jag inte fann mig osv men när man kokar ner allting så handlar det till syvende och sist om att jag var FEG- livrädd för denna människa med erkänt hemskt humör.
Sedan har jag fått mer skinn på näsan genom åren och vågar säga ifrån på ett helt annat sätt idag men fortfarande gömmer jag mig under feghetens mantel ibland.
Jag vet exempelvis en häst som står helt ensam i sitt stall utan en artfrände så långt ögat kan nå men har jag anmält detta? Nej!
Jag orkar inte engagera mig så pass att jag tar reda på alla fakta kring varför hästen är ensam osv; jag ser djuret då och då i sin hage och den ser välmående ut och därmed nöjer jag mig.
Jag känner också till en hundägare som troligen hade fått antingen djurförbud eller i vart fall någon annan form av repressalie om jag hade anmält personen.
Men det är samma sak där; jag vet inte vad människan heter annat än i förnamn och har ingen aning om var bostaden ligger och ”orkar” inte engagera mig så pass att jag forskar närmare i detta för att kunna göra en anmälan.
Det är inte heller så att jag är den enda som känner till de förhållanden som skulle rendera en anmälan vilket jag FEGT skyller på för mig själv.
Hur som helst- fler ”samvetsfrågor” kommer på bloggen vare sig ni svarar på dom eller ej; att ni läser och tänker till räcker långt och vem vet…kanske gör det någon skillnad för någon…någon gång?
Fast ibland är det ju svårt att veta hur man skulle reagera också… Jag funderade på att svara på en av dina frågor, den om elitryttaren som slår en häst. Jag var med om en liknande situation i min ungdom – en kompis fick sin häst rejält slagen av sin tränare. Så illa att det blev besök på djursjukhus. Jag var inte med på träningen men såg hästen när den kom hem. Jag blev heligt förbannad och beredde mig på att riva upp himmel och jord tillsammans med kompisen. Men hon valde att lägga locket på, och vädjade till mig att göra detsamma. I det fallet valde jag att göra som min kompis ville, men jag var tydlig med att jag skulle stötta henne om hon gjorde en anmälan. Det finns ofta många faktorer att ta hänsyn till i verkligheten, men visst kan det vara intressant att fundera över hypotetiska fall.
Jag håller absolut med- ingenting är svart eller vitt och man kan också tycka/ tro att man skulle göra på ett visst sätt- tills man väl är där så att säga.
Det är också lätt att uppmana ANDRA till både det ena och det andra och kalla andra för fega men när man SJÄLV ska agera- tja…då är det inte lika självklart för alla.
Men sådana här frågor blir så extremt hypotetiska…
Jag vet inte, jag orkar inte riktigt bekymra mig om att fundera på hur jag skulle ha gjort för det är ju ändå bara ”tankemonster” liksom…
Jag är en turen läsare av bloggen (inne dagligen) men läser inte vare sig Typical hästmänniska (som jag sett på så många andra bloggar redan) eller de hypotetiska samvetsfrågorna utan läser om hur det går för dig och din ridning.
Men ändå, varje dag när jag går in registreras jag ju som läsare och kanske du då tror jag läser de två typerna av inlägg ovan trots att jag bara scrollar förbi för att se om det finns någon Kreon rapport?
Johanna:
Vad roligt med någon som främst läser Kreon-rapporterna.
Ibland tror jag att dom är minst intressana eftersom de oftast kommenteras minst eller inte alls :).
Älskar riddagböcker överhuvudtaget, behöver inspirationen av hur andra tränar och utvecklas. Känner mig ibland lite ensam här ute i skogen! 😉
(och IPaden är fortsatt retsam med mig, jag är en TROGEN läsare och inget annat!)
Jag förstår dig Johanna.
Även jag kunde tidigare känna mig lite ensam, mest omgiven av promenadryttare.
Numera är vi en hel del som tränar, till och med för samma tränare och det gör mycket för inspirationen även om jag alltid har varit ”på hugget” vad gäller ridningen.
Men hallå – det är ju inget polisförhör 🙂
De flesta av oss är väl duktigt anonyma dessutom.
Kan man inte bara svara vad man tycker just NU eller som man vet att man hade gjort just DÅ.
Vi är väl människor och kan ändra oss? Väl?
Johanna:
Vad gäller att frågorna är hypotetiska så jo, det är de för många (kanske) men det finns också de som både råkat ut för de olika scenariona eller som troligen KOMMER ATT råka ut för det någon gång under sitt hästliv.
Jag har inte bara fabulerat ihop allt ”bara sådär” utan det kommer ju någonstans ifrån, antingen egna eller andras erfarenheter.
För mig är det en skillnad mot om man tex frågar ”Vad skulle du göra om du vann 100 miljoner” för DET lär knappast så många råka ut för :).