Även denna krönika får mig att nicka igenkännande; jag har flera gånger beklagat mig för tex maken och uttryckt oro för att det är dessa ungdomar som kanske längre fram i mitt liv ska ”ta hand om” mig ”på hemmet”.
Jag brukar ibland skoja om att man ska se till att ha en cyanid-kapsel redo att tugga sönder när man känner att man inte klarar sig själv längre för ska man vänta på att dessa ungdomar ska gripa in- tja…då lär man få vänta…
Ja, jag vet att jag är ”extrem” som inte har varit sjukskriven en enda dag på 25 år (helt sant och betyder inte att jag aldrig har varit sjuk utan att jag har släpat mig till jobbet ibland ) och det är inte detta jag begär och tycker vi ska eftersträva generellt men det här jäkla ”känna efter”- det får mig att sucka många gånger.
Skulle jag verkligen känna efter hur jag mår varje morgon och vid minsta antydan till smärta eller obehag i någon kroppsdel stanna hemma hade det inte blivit jobbat många dagar i mitt liv.
Nej för f..n…man får väl ändå bita ihop LITE vilket en del ungdomar verkar fullständigt främmande för och man kan ju undra var dom har fått DEN inställningen ifrån?
Jag vet en flicka som obekymrat berättade för mig att hon och hennes mamma ibland stannade hemma från skola och jobb ”för att mysa” och detta MYSA fick mig att RYSA!
Herregud…är det detta budskap man lär sin barn är det inte konstigt att de vill stanna hemma så fort det tar emot det minsta.
I hästvärlden fostras man enligt min erfarenhet oftare till motsatsen- att släpa sig iväg ”no matter what” och faktiskt i senaste Ridsport (det var ju tusan vad jag åberopar den tidningen mycket….) berättar en del ryttare om hur de ”förstört” sin hälsa genom att inte vara rädda om sig.
Detta är som ovan nämnts inte det jag tycker vi ska eftersträva men lite mer ”djävlar anamma” hade i alla fall jag önskat. Vad säger ni?
Åh vad jag håller med! Det är tragiskt.
Tyvärr är jag en sådan som ofta blir sjuk (jobbar i skolan och drar på mig ALLA förkylningar som sen blir än värre på mig) och jag känner ofta att folk tror att man bara vill vara hemma. NEJ NEJ NEJ jag vill inte vara hemma. Jag hatar att vara hemma och vara sjuk. Men vissa tycker att man kan vara hemma och mysa lite till en film. Jag klättrar på väggarna även om jag har hög feber. dessutom MÅSTE man om man som jag har gård, släpa sig ut i stallet och göra alla stallsysslor även om man har 40 graders feber.
Jag kan inte förstå dem som är hemma för minsta lilla. Det är tragiskt och tyvärr drabbar det oss som är hemma ibland eftersom vissa verkar tro att man inte är rejält sjuk. 🙁
Jag måste bara ifrågasätta varför det är ungdomarna man vinklar kritiken främst mot när det borde vara de VUXNA? Det är de vuxna som okej:ar att stanna hemma ifrån skolan. Det är de vuxna som har lärt barnen dessa betéenden.
90-tals generationen är väll den som växte upp med modeflugan att man inte fick säga nej till sina barn och att man skulle låta dem göra vad de ville. Samtidigt som mer och mer elektronik lockade att sitta hemma stilla istället för att vara ute och utföra aktiviteter. Kanske inte är så underligt att om föräldrarna inte lägger ner med tid på sina barn att de blivit som de blivit?
Jag säger alltså inte emot att 90-generationen överlag betéer sig så som beskrivet, utan det som direkt stör mig är vart man lägger kritiken.
Kan ju vara så att denna kategori människor har ökat men tycker att dessa ”stanna hemma för att jag hittade en snorkråka i näsan imorse” alltid har funnits i alla generationer. Träffat på många som är 50+ som är hemma för minsta lilla. Värst var en jag hörde om som sjukanmälde sug för att hon hade ont i hela kroppen. Dagen innan hade de haft brännbollsturnering på jobbet. Träningsvärk sjukskriver man sig väl ändå inte för?!? Jag stannar hemma om jag har feber, magsjuka eller ngt som hindrar mig från att utföra mina arbetsuppgifter. Inte för en förkylning. Men beror ju också på lite vad man jobbar med, när jag jobbade med gamla så fick man vara hemma för en ordentlig förkylning pga av smittorisken. Hur 90 -talisterna är kan jag inte svara på även om jag stöter på en del i jobbet men dessa är inte så gnälliga, kanske just för att de är hästtjejer 😉
Men herregud, inte vara sjuk en enda gang pa 25 ar, Birgitta!!! Ojojoj, du maste verkligen vara super woman! Och sluppit dagisbaciller, forstas, var glad for det. Men allvarligt, cut yourself some slack – man FAR vara sjuk och stanna hemma om man ar det. Det ar inte SKAMLIGT att vara sjuk och inte heller ett tecken pa vekhet.
Att stanna hemma och ’mysa’ later puckat – skulle inte falla mig in att lata min dotter gora det. Ar hon sjuk pa allvar, stannar vi hemma. Ar vi hemma sa STANNAR vi hemma – da ar man for sjuk for att ga och shoppa eller vad folk nu hittar pa. Ar man frisk nog att ga pa stan eller gora annat kul, da AR man ju inte sjuk. Slappt tycker jag. Nog ar vi hastmanniskor made of sterner stuff, s.a.s?! 😀 Kanske ar darfor du ar en san superwoman? Man KAN ju inte vara sjuk och strunta i hasten, liksom. Och ar man frisk nog att ta hand om en hast, sa resonerar man kanske att man ar frisk nog att ga till jobbet? Sjalv blir jag sur pa folk som sitter och snorar pa jobbet, och ger mig nya virus – da ar det val battre att ta ett par dagar sjukledigt? Kanske resonerar man annorlunda om man ar anstalld och maste krangla med sjukpeng och sant, har aldrig varit det (forst forskare pa universitetet, och da tog vi ledigt nar vi behovde, ingen som sade nagot, sakert annorlunda nufortiden! och sen dess egen foretagare).
Om man ’maste kanna efter’, da tycker jag inte att man ar sjuk – ar man sjuk sa kanns det ju! Fast nog haller jag med ovanstaende att det ar vi som foraldrar som uppmuntrar olampligt beteende isafall.
Som sagt; sjuk har jag varit många gånger på 25 år- däremot inte sjukskrivit mig.
Det handlar verkligen inte om att jag vill leka superwoman utan framför allt att jag tycker att man förlorar för mycket pengar på att stanna hemma- i mitt fall runt en tusenlapp första (karens)dagen och det är det liksom inte värt för mig.
Jag har ju tack och lov ett väldigt fritt arbete så tillvida att jag själv planerar in mina hembesök och mitt administrativa arbete så känner jag mig kass kan jag ju avboka hembesöken och sitta stilla vid mitt kontorsbord.
Och sååå sjuk att jag inte orkar sitta på en stol i 8 timmar har jag aldrig känt mig- och skulle jag göra det kan jag för all del flexa ut tidigare.
Jag håller med till en viss del. Det jag inte håller med om är att det gäller ungdomar.
Jag måste säja att jag vet ganska många tanter som oj oj har lite ont i huvudet bäst att stanna hemma. Eller oj oj lite ont i axeln bäst att stanna hemma.
Fast jag brukar tänka att dessa troligen inte har en aning om vad ont egentligen innebär.
Om jag skulle känna efter skulle jag inte gå ur sängen. Nånsin. Däremot finns det dagar då jag bokstavligen knappt kommer ur sängen, men det är bara släpa sig upp ändå för hästarna ska ju ha sitt.
Sen är det väl just ganska beroende vad man har för jobb om man kan gå och jobba. Men att bara vara hemma för att mysa, nja.
Och sluta känna efter, ja.
att ”känna efter” är skitmärkligt – som att leta legitima skäl för att inte göra ett skvatt av ren bekvämlighet. Tyvärr är det just pga skräcken inför att faktiskt jobba och inte bara vara på jobbet eller ha ett jobb som gjort så det är jättesvårt att hitta personal. Vi har avtal med olika lantbruksskolor och sk hästutbildningar och hästgymnasier och därmed är vi praktikvärdar = vi får måååånga lata, klena och ömkliga ungdomar hit. De som kliver fram och verkligen tar tag får därför den bästa och största uppbackning och uppmuntran man kan ge. De andra… tja, de får höra den bittra sanningen eftersom det är att stjälpa deras dröm om ingen meddelar dem att man faktiskt måste anstränga sig om man vill jobba med hästar. det är inte 8-15 och hemma pga lite snuva.
Ja, jag tänker mig att man just som praktikvärd får se båda delar- de som ”brinner” för hästeriet och de som inte riktigt förstår vad det innebär att arbeta i stall och med hästar.
För övrigt gissar jag att tex hästgymnasier verkligen kan bli vad man gör det till; vet några som gått denna utbildning och som har hur klena hästkunskaper som helst. Det får mig verkligen att undra vad som lärs ut….
jo, det är ett av skälen till att jag nämnt just hästutbildningar i min blogg. Strömsholm är ganska ok. men har haft både praktikanter, anställda och elever från både ”ökna” och Linköping och det har i vissa fall chockat mig att de inte kunnat ens grundläggande fysik-foder-anatomi-rörelsemönster trots tre års specialinriktad utbildning. det är en såndär grej jag tänkte djupdyka i och ta upp men eftersom det är i skrift offentligt och kritiserande så vill jag först få en dialog med ansvariga och lite mera mailkorr. Om inte annat för min egen skull, Jag hade inte blivit stolt över mig själv om det visar sig att jag agerat orätt eller utlämnande.
Jag har fostrat 3 90-talister och jag kan lova att ingen av dom ”känner efter” det fanns inte i min värld när de var yngre. Om de sa att de mådde dåligt på morgonen så sa jag -gå till skolan och blir det värre får du gå hem . Och hur ofta hände det att de gick hem igen? Typ aldrig… Om jag skulle känt efter hade jag inte jobbat många dagar på året, säger jag som inte heller varit sjukskriven på mååååånga år.
Jag tror att det är mycket föräldrarnas inställning och egna agerande som präglar barnen och ungdomarna.
Det är ju föräldern, som i alla fall när barnet är litet, som sätter ribban och som visar vad som är acceptabelt eller ej.
Låter man barnet vara hemma titt som tätt för minsta lilla…tja- då har man satt ribban där.
Ibland kan ju barn känna att de absolut inte vill bli som sin förälder men tyvärr är det nog lika vanligt att de blir just så.
Också intressant läsning:
http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article15097626.ab