Ibland anklagas vi dressyrryttare för att vara fegisar som stänger in oss och hästen inom ridhusets 4 väggar och sällan lämnar detsamma.
Idag tänkte jag att vi kunde diskutera hur det står till med vårt mod för jag kan inte påstå att ”anklagelsen” enligt ovan och enligt min erfarenhet är heeeelt gripen ur luften även om den absolut inte gäller alla ryttare, vare sig de främst rider dressyr eller inte.
Men många vittnar om att de tex har blivit fegare med åren eller när de har fått barn, att man undviker vissa moment i ridningen som att kanske galoppera de dagar hästen känns spänd eller att man helst inte rider ut.
Någon vågar/ vill inte hoppa för att man tycker det är läskigt, andra har olika avrastningsritualer innan de sitter upp osv.
Är detta något ni känner igen och tycker ni att ni har ändrat er över tid? Var ni modigare förr och om ja, vad har orsakat att ni är mer försiktiga idag? Har ni bara blivit mer medvetna om vad som kan hända om olyckan är framme eller HAR olyckan varit framme?
Själv började jag inte rida förrän jag var 15 år gammal så jag har aldrig haft någon period av ”rida barbacka i full galopp på knappt inrida ponnyer” som en del vittnar om att de har ägnat sig åt i sin barndom.
Jag har faktiskt aldrig varit för att rida snabbt och bockande och brallande hästar har alltid skrämt mig så jag har aldrig velat rida sådana djur och har ju också väldigt medvetet köpt snälla hästar (så långt man nu kan veta att en unghäst är eller kommer att bli snäll).
Sedan jag ramlade av och hade ont i min nacke i flera månader har jag blivit försiktigare med att hoppa- jag gör det fortfarande men på ännu lägre höjder än tidigare.
Annars känner jag mig inte som någon fegis direkt utan tycker väl att jag rider som jag alltid har gjort- utan direkta restriktioner men med användandet av sunt förnuft.
Om det blåser full storm tex så rider jag inte ut och inte heller ger jag mig ut i miljöer som jag vet är väldigt skrämmande för min häst.
Upptäckte tex förra sommaren att Vicke är otroligt rädd för kor på nära håll och efter 2 incidenter där han blev fullständigt okontaktbar och faktiskt farlig så känner jag idag att det liksom inte är läge att tvinga honom att acceptera kor utan jag väljer hellre att rida där kor inte befinner sig så nära oss att vi inte har alternativa vägar att tillgå.
Men nu vill jag höra om era erfarenheter!
Jag har råkat ut för en hel del olyckor och läskiga avramlingar i mina dagar. Jag har aldrig varit den tuffaste ryttaren men rätt envis. Jag skulle inte säga att det nödvändigtvis är fegt att t ex inte rida ut när det blåser, rasta hästen innan man sitter upp osv. Det kan vara klokt att inte ta onödiga risker kan jag tycka. Vet man med sig att hästen blir spänd när man rider ut i blåst så varför rida ut den dagen? I alla fall om den blir spänd så man har svårt att hantera den. Jag tycker ofta att de som kallar andra för fega är dumdristiga, tar onödiga risker och har dåligt omdöme. Det ÄR INTE en riskfri sport! Sen måste det så klart finnas en balans, om man rider och hanterar hästen med rädsla så blir den ofta en spänd fiolsträng som flyger i luften för allt och blir farlig. Men att veta sina begränsningar är inte fegt, det är klokt.
Jo jag har nog observerat att en del ryttare är ”fega”. Man vågar inte rida ut etc. Tyvärr finns där ett antal dressyrbloggar där man tydligt skriver att man inte rider ut för att man inte vågar. Ganska så pinsamt enligt mig då ryttarna tävlar på en hög nivå.
Givetvis förstår jag att det är obehagligt att rida ut om man inte kan kontrollera hästen men då anser jag att man inte grundutbildat hästen ordentligt.
I ditt fall med kor skulle jag faktiskt inte undvika dem. Men gå med honom istället. Risken kan ju finnas att det finnas kor på andra ställen och istället för att undvika det obehagliga skulle jag träna på det.
Instämmer i att det är pinsamt om man kan rida de svåraste dressyrrörelserna på träning och tävling men inte vågar rida ut ens i de lugnaste miljöer. Hade inte känts bra för min egen del.
Vad gäller Vickes koskräck vill jag förtydliga att det bara är vid en specifik kohage som jag inte kommer att rida mer.
Hagen är precis bredvid en bro över en bäck och man måste rida över denna- det finns inget annat utrymme. Där bedömer jag att det är för farligt men annars kommer jag absolut att rida i närheten av kor om det inte kräver att vi måste gå/ rida centimetrar från dom.
Går liksom inte att undvika kor i alla dess former 🙂 , då lär man bli ganska begränsad på landsbygden.
Får var också en skräck tidigare men med träning går det bra.
Jag ser mig inte alls som särskilt feg egentligen, även jag absolut blivit försiktigare med åren. Jag hoppar inte tveklöst upp på vilken häst som helst som ”ingen annan vågar rida” längre. Men jag gillar fortfarande fart, och att jag inte är lika kaxig på terrängbanan hänger nog mest på att det är så långt mellan gångerna nu.
Men jag har en häst som alltid har varit svår att rida ut på. Jag har tränat och tränat, och nu är hon ett sant nöje att rida ute när vi har sällskap – och hon verkar också uppskatta det mycket. Men ensam blir hon extremt osäker. Det yttrar sig dessvärre i att hon kan stirra upp sig och bli mer eller mindre okontaktbar. Även hon är paniskt rädd för kor, och ännu värre i hennes värld är får. Jag är aldrig rädd när jag sitter på henne, men jag undviker till exempel att rida ut henne ensam på trafikerade vägar. Det är helt enkelt förenat med rätt stora risker. Däremot får hon gå ensam på stranden, där riskerna är mindre. När hon blir rädd där kan jag vänta ut henne på ett helt annat sätt. Men detta handlar som jag ser det inte om feghet, utan att faktiskt försöka undvika alltför riskfyllda situationer. Jag har lagt många år med konsekvent träning, och det har gett resultat. Nu när hon är 16 känner jag att jag inte ska ta mig an så många fler nya utmaningar utan vara nöjd med det resultat jag fått.
Något som förvånade mig var när jag för flera år sedan och i olika diskussioner på nätet blev varse hur många hästägare det finns som liksom är ”ständigt rädda” i sin hästhantering och vid ridning.
Det måste vara jättejobbigt och frustrerande tänker jag om denna rädsla och oro är mer eller mindre ständigt närvarande och inte bara förknippad till vissa situationer.
Det maste vara hemskt! Och ju raddare man ar, desto mera nervos blir ju hasten! Usch, da tycker jag man har fel hast och borde byta till en som man inte ar radd for faktiskt.
Jag ar val litet fegare, men var aldrig speciellt modig, har aldrig nagonsin gillat att sitta pa bockande hastar, och stegrande hastar vill jag inte ha att gora med heller. Daremot vill jag inte ha kolugna ploddar, utan litet liv maste det ju vara i djuret annars blir det trakigt! Om den enda ridningen som fanns att tillga var att sitta och ”aka hast” pa nan stentrakig seg och lugn hast, sa skulle jag nog inte bry mig om att rida.
Forresten tycker jag val inte att man ar feg bara for att man rider i ridhus och pa ridbana – manga av mina hastar har jag tyckt var litet val livade att rida pa ridbanan dar man bara ska runt runt hela tiden och de latt kan trissa upp sig, medans nar man rider ut sa finns det ju nagot att titta pa och man ska framat och vidare och da har de varit lugnare (aven om det forstas kan bli skyggningar for ovantade saker). De flesta av mina unghastar har jag i stort sett ridit in ute pa ridvagar, efter att forst ha legat pa och suttit pa dem i hagen (eller ridbana nar jag haft det). Tar nastan hellre ut hasten an riskerar bocksprang och trams pa ridbana dar ingen distraktion finns. Det finns ju alltid nagot laskigt horn eller annat hast-atande monster, dar sidokast ar nodvandigt…. 😀
Ang. koskrack sa red jag en gang en hast at nagon som hade blivit radd och ville ha hjalp att fa hasten motionerad. Sjysst av henne att inte tala om for mig att hasten var HYSTERISKT galet radd for kor och stallet lag mitt i ett mjolkgardsomrade…. tack… Den hasten red jag aldrig mer efter de galna stegringar och kast hon roade oss med….. Sa jakla oansvarigt av agaren att inte tala om det for mig innan jag borjade rida hasten. Efterat stod det klart att hon var mycket val medveten om att hasten hade extrem ko-skrack – gissningsvis var det delvis darfor hon inte vagade rida sjalv.
Beror d inte endel på hur stabil hästen är? Jag hopptränar ungf en gång i veckan. Inte så högt, ca 60-80 cm. Jag tränade lite ft med henne för några år sedan. Rider ut i skogen ganska ofta. Just denna häst är ju tämligen okomplicerad så jag gör det mesta utan problem. Känner dock inget sug efter att rida ut på en bronco. Nu åker jag inte på några terränghoppningar längre eftersom jag är rädd att hon ska skada sig. Men saknar det en hel del eftersom det var otroligt kul o hästen älskade d. Men jag vill tävla i dressyr så har valt bort d.
Jag är väldigt sällan rädd i alla fall inte någon längre stund! Jag har dock blivit lite mer eftertänksam och försiktig med åren. Numera vet jag att jag är dödlig och att man kan slå sig riktigt illa! Jag har varit en del på sjukhuset! Detta innebär att jag inte sitter upp på vilket djur som helst numera. Om jag hör att det är en riktig bockmaskin eller dylikt skriker jag inte längre glatt att ”jag rider den gärna” , vilket jag gjorde när jag var ung. Varför utsätta sig för den risken?
Jag blev inte räddare efter barn som jag trodde att jag skulle bli utan att jag är mer försiktig på gamla dagar beror nog på de skador jag ändå haft! Jag gör nog fler riskbedömningar än förr och rider kanske inte det allra fortaste när jag rider ut eller rider där det är uppenebar risk för att det ska skita sig. Men min toleransnivå för vad en ”uppenbar skitasigrisk” är nog fortfarande rätt så hög om man jämför med många, folk säger det i alla fall? Terräng skulle jag inte ge mig på i dag, för det är ju livsfarligt:)!
Att jag skulle trilla av finns sällan med i mina beräkningar och jag blir lika förvånad varje gång det händer?? Det är kanske en av anledningarna till att jag inte är rädd för att trilla av heller. Nej jag är nog inte speciellt rädd av mig. Väder, vind eller annat är inget jag tar hänsyn till då det gäller hästens beteende, inte heller om hästen är speciellt på tårna. Däremot undviker jag kanske att rida över exempelvis en bro med vidhängande kor, faktiskt den ovan beskrivna kobron;)) där jag vet att det kan hända något riktigt obehagligt om hästen blir jätterädd, eller andra liknade miljöer/situationer.
Hade jag varit rädd tror jag inte att jag hade ridit eller hållit på med hästar, då är det ju inte roligt. Men som det skrivs ovan så finns det dom som är rädda men som ändå håller på med hästar så jag antar att det också fungerar?
De ar val inte radda hela tiden, far man anta? 🙂
Jag har blivit mycket försiktig med åren och rider inte ut mycket. Jag erbjuder däremot mina hästar hagvistelse i bra och stora hagar och då tror jag det kvittar vad jag gör under timmen jag rider lite. Däremot vill jag gärna växla underlag så det gör jag. Har ridhus, dressad gräsbana (som ligger bland åkrar) och en markägare för intervaller. Ibland rider jag ut på grusvägarna. Jag jobbar för att mina hästar ska vara hållbara och glada och så länge de är det så blir det ridning som jag känner mig trygg med