För ett tag sedan bevittnade jag hur en person under ridning försökte få liv i sin, enligt mig, totalt skänkeldöda häst.
Hen smackade konstant, benen gick som trumvirvlar, även spö användes ibland men det hände inte speciellt mycket, hästen ”såsade” sig fram och verkade helt opåverkad av vad som försiggick på dess rygg.
Jag som åskådare fick hemska flashbacks och mindes hur jag de sista åren Archie var i min ägo försökte ”väcka” honom, framför allt inne på tävlingsbanan där han verkligen sa upp sig för det mesta.
Jag minns också hur jag diskuterade detta fenomen (somna inne på banan) med många som alla nickade igenkännande; ett vanligt problem.
Tyvärr minns jag också det krassa svaret på min fråga ”men vad kan man göra åt det”: nä men det finns inget att göra…typ…
Jag har sedan dess ägt 2 självgående hästar; Kreon och Vicke och har insett att jag never ever, aldrig någonsin mer kommer att köpa en häst som inte är ordentligt framme för skänkeln och det för lätta hjälper.
Till Archies försvar får jag säga att han blev seg med åren eller snarare med tilltagande KRAV, så länge vi tränade på LA-nivå var det inget fel på hans bjudning.
Jag köpte ju också honom som 3-åring vilket för mig har bekräftat att man med en så ung häst aldrig vet ”hur det ska sluta”, dvs det är inte alls säkert att hästen har samma kynne som 6-åring eller äldre när man kräver mer än när den är ung och ännu opåverkad.
Så mitt råd till de som INTE önskar en häst som man ständigt måste ”vara på” är att verkligen ge akt på vad det är för typ av häst man köper och inte hoppas på några större förändringar över tid.
De KAN absolut ske men hästen kan lika väl förbli ”seg” och är det inte en sådan häst man vill ha bör man leta vidare.
Att aldrig kunna sitta avslappnat i sadeln, rida så att man blir genomsvettig och såååå trött, känna att man ständigt liksom måste övertala/ jaga sin häst- nej, det blir ingen bra ridning av det enligt mig och ridning är svårt nog ändå….
Fast jag tycker nog det är ryttarna som i de allra flesta fall (visst, det finns säkert en och annan häst som är extremt lat av naturen men jag tror det är ganska ovanligt) skapar ”skänkeldöda” hästar. Lär man hästen rätt från början så brukar det inte vara några problem. Har hästen fått gå på fel sätt under en längre tid så får man programmera om den och det är inte alltid så lätt men det går – renodla hjälperna och var extremt konsekvent.
Sedan finns det ju hästar som ”springer på käckt” men som ändå inte är framme för skänkeln och då märker man det oftast när man ska börja göra rörelser som t ex skolor.
Så att hästen är ”framme för skänkeln” är ju inget som kommer naturligt utan det är något som ryttaren skapar genom korrekt och konsekvent ridning. Att hästen däremot har framåtbjudning och ett ”framåt-tänk” i alla lägen är en annan sak och som givetvis underlättar skolningen av hästen.
Och det där med att ”somna inne på banan” köper jag inte heller. Hör ofta att ryttare säger ”den var jättefin på framridningen men sedan bara dog den inne på banan”. Jag tror inte hästen tänker – ”ok, nu är vi inne på tävlingsbanan, nu slutar jag gå” utan det handlar nog ofta om att ryttaren spänner till inne på banan pga nervositet (ändrad andning, börjar klämma med skänklarna osv) och då spänner också hästen till och hamnar i en ”opåverkbar bubbla”. Det finns även hästar som visar spändhet/nervositet på det sättet (även med en skicklig ryttare på ryggen), så istället för att bli tittiga för domarbord, bokstäver etc så blir de istället opåverkbara och stänger av hjälperna. Supersvårt med sådana hästar men med rutin och konsekventa framridningar där hästen känner sig trygg i upplägget och vad som förväntas av den för att därefter nå lösgjordhet psykiskt och fysiskt så brukar det släppa efter ett tag.
Jag håller med om att det mesta med hästar funkar som så att ”de blir vad man gör dem till”, men sedan är ju frågan om man vill/orkar lägga tiden det tar att lära en tillsynes ”seg” unghäst framåtbjudning om den inte har det i sig naturligt. På ett sätt håller jag med Birgitta: idag när vi har avlat fram hästar med mer nerv och explosivitet, ser jag ingen anledning att inte titta efter en sådan vid köp.
Hur hästen än är eller har blivit ”seg” skulle inte jag heller köpa en sådan, om jag istället kan köpa en som ger mig en fin känsla.
Det där med ”dö” på banan, finns en grej till förutom anspänning hos ryttaren… Ganska många som rider fram med spö och som sedan släpper det vid ingången. Som att hästen inte skulle märka… Det är nog bättre att öva grundridning och kvickhet för hjälperna tills de funkar, och sedan göra comeback på tävlingsbanan när man inte behöver spöt för att få hästen att gå framåt 😉
Editerar mig själv: Jag ser jättemånga anledningar att inte titta efter nerviga och explosiva hästar! Det jag menade var att jag inte der någon anledning att inte leta efter en häst med naturlig framåtbjudning 🙂
Instämmer helt!
Även om man kan omvandla en seg häst är detta inte ett projekt jag skulle ge mig i kast med – inte när utbudet av hästar är så stort som det är.
Jag tror också att det är svårare och svårare att omvandla en seg häst ju högre krav man kommer att ställa på den och eftersom mitt eget mål är att komma så långt det går inom dressyren så skulle jag inte chansa.
Som jag skrev är det svårt nog ändå.
Håller nog inte med att man inte kan se vad som komma skall när man köper en unghäst. Är unghästen väldigt lugn så är det min erfarenhet att det sällan blir en individ med mycket framåtbjudning. Däremot håller jag med om att de flesta hästar rids fram till seghet och att de helt enkelt inte ärligt är framme för skänkeln, även om ryttaren tror det.
Ett kvitto på det är ju att rida i en annan miljö(tävling eller träning) och se hur hästen reagerar. Stannar den upp är den inte framme för skänkeln, unghästar kan ju givetvis behöva titta på saker längre men att äldre hästar stannar upp och ”glor” är enbart för att de inte respekterar skänkeln.
Att lugna, snälla hästar sällan blir explosiva som äldre tror jag är mer sant än att hästar med väldigt stor bjudning som unga blir sega längre fram.
När Archie var 3 år och jag kunde galoppera i samlad galopp på Jägersros träningsbanor ensam var jag glad och stolt- jag BORDE ha sett det som ett varningstecken inser jag idag.
Han var liksom ”för snäll” och idag har jag några unghästar som jag följer och som det ska bli väldigt spännande att se hur DOM utvecklas.
Deras ägare är, som jag var, glada för sina supersnälla unghästar, men jag undrar jag….
Liiite bus och krut under hovarna behövs redan när hästen är ung tycker jag nu.
Märker stor skillnad på de två vi har hemma som fortfarande är unghästar.
5 åringen explosiv och älskar att arbeta, helst 7 dagar i veckan om hon får, mycket motor.
3 åringen sävlig och ingen egen motor alls, misstänker starkt att han kommer bli lik sin mor, ingen arbetsglädje alls vill helst stå i sin höbal och äta dagarna i ända.
Min egen som numera är 20 år ( köpte henne som 10 åring ) har ändrat sig från att vara totalt skänkeldöv till att faktiskt bli riktigt trevlig att rida.
Det finns ju olika orsaker till att en häst är ”slö”. Tre av de vanligaste är: 1. Det är en häst med flegmatiskt temperament. Det är bestående, men inte särskilt svårt att upptäcka på en unghäst. En unghäst som inte är reaktiv och lite fladdrig har troligtvis inte tillräcklig inneboende energi (och känslighet) för högre klasser. 2. Hästen är skänkeldöv- den har slutat lyssna på ryttaren och tar inte drivning. Detta är istället helt och hållet en utbildningsfråga, och går förstås inte att detektera hos en unghäst som inte blivit utbildad. Men å andra sidan kan ju den outbildade hästen inte vara skänkeldöv, den har helt inte hunnit lära sig det. 3. Hästen är istadig. Det kan ha många olika orsaker, både fysiologiska och utbildningsmässiga. Här är ju orsaken viktig fatt hitta för att kunna reda ut problemet.
Nog är det svårt att få fram en seg häst. Orsakerna till att en häst inte går fram kan nog vara många olika saker. Tyvärr tror jag att det inte är allt för ovanligt att det beror på att det tar emot eller gör ont, t ex en sadel som klämmer eller en hälta som inte upptäckts. Att ryttaren inte utbildat hästen på ett bra sätt eller är skicklig nog kan vara ett annat skäl. Tyvärr är det nog också många gånger livsleda, hästen tycker helt enkelt inte att det här med ridning är så roligt. Självklart spelar temperament in också, det finns liksom gränser för hur mkt en ryttare kan förändra oavsett skicklighet. Själv är jag ett fan av ”lagom”. Vill inte ha en het tokig häst med en massa nerv men gillar att dem har lite egen bjudning så man slipper driva i varje steg tvinga fram allt, det blir ju inte lättare oftast utan tvärtom även om en del hästar kan bli hetare när man kommit en bit, de taggar liksom till då.
Jag tror egentligen inte heller att det där tvunget måste gå hand i hand då många hästar vid ung ålder fortfarande kan vara snälla och trevliga att hantera men dessutom ha god energi när man rider. Min egen Aramis var som ett tåg att rida (behövde sällan eller aldrig lägga till skänkel eller hålla på att mata runt honom med energi). Min andra tävlingshäst Rigoletto var oerhört busig och rätt så explosiv skulle jag säga, men när vi kom till arbete så blev han lat och flegmatisk. Inget jag såg röken av när vi var ute och kuskade runt i terrängen.
Jag tror att man som ryttare spelar en stor roll här (som en del ovan påstått), det är nog rätt så lätt att med in-konsekvent ridning göra de flesta hästar skänkeldöda. Det finns väl för övrigt få hästar som arbetar av sig själva … Hur som helst så är det i alla fall oerhört viktigt att genom sin inverkan vara ytterst noggrann med att verkligen se till att man får det man begär av hästen, och får man inte det så måste man korrigera. Annars lär ju sig hästen! Hästen är ju knappast dum 😉
Men, jag tror att de flesta unghästar är lite småslöa vid ridning, därför är det så viktigt att lägga mycket arbete på framåtbjudning. Går man bet här, då stöter man nog på patrull senare. Men som alltid: givetvis är hästen lagd åt ena eller andra hållet. Det kräver bara mer eller mindre arbete 🙂
Jag har en sådan där häst som är segare än det segaste tuggummit på ridbanan. Eller tja, var. Under en period fokuserade vi enbart på att gå FRAM på ridbanan, med ökningar på långsidor (han såsade bort volterna och då man bad om samling) och till sist släppte det. Nuförtiden är det inga problem med att få denna herre att gå framåt på ridbanan, föredrar faktiskt honom framför min nya som har aningen för mycket framåtdriv. Så fort denna dam ska göra nåt nytt eller tungt så försöker hon springa ifrån det och det blir svårt att fånga upp henne och få henne att slappna av, de problemen hade jag aldrig med gamlingen, honom var det bara att rida in i alla moment och så gjorde han dem.