Följande kommentar och svaret från en mycket ambitiös bloggare fick mig att fundera:
I och med att sociala medier har blivit en så stor del av mångas liv idag följer också ”allt möjligt” med detta; så även möjligheten att ragga sponsorer eller som vissa lite hårt uttrycker det ”tigga pengar” av både privatpersoner och företag.
Idag undrar jag hur ni ser på detta?
Är det att skämma ut sig själv och pinsamt att be privatpersoner man inte känner om pengar för sin satsning?
Skulle ni själva kunna tänka er att ge någon hundring (eller mer) till som tex i exemplet ovan en ponnyryttare som vill ha möjlighet att träna och tävla mer? Varför/ varför inte?
Jag skulle inte ge själv om det var en random människa, men säg att du tex skulle få erbjudandet att tävla någonstans för Sverige, men du hade inte råd att åka, då skulle jag definitivt kunna tänka mig att bidra. Man ger efter förmåga, och vill man inte så struntar man i det. Visst finns det sådant som gränsar till tiggeri, men för det första kan jag ju bara ignorera det, för det andra tror jag inte personen får så mkt då, och OM den får något så är det troligtvis från någon som har råd att ge det den vill så what’s the harm?
Folk retar upp sig på alldeles för mycket saker, herregud, låt andra människor leva sina egna liv så länge det inte skadar någon annan. Vill man be om pengar, gör det. Har du anledning kommer du få hjälp, annars inte så vad är problemet, kan jag tycka.
Jag vill förtydliga att jag inte ber privatpersoner om att swisha utan man ber om ett nr att swishar till. Jag är väldigt tacksam! Kram
Vi vet det! =) Ta inte åt dig.
Tack snälla! Försöker att släppa det men tankarna far runt. Den här Agnes har skrivit ett ”Förlåt, men….” och det är samma påhopp men i snällare ord bara. Tror inte jag ska publicera det för det gör bara ont.
Jag vill och tror att jag tjänar på att rida mycket hästar för min utveckling det kan inte ett jobb i en kassa te.x ge mig. Mitt liv-mitt val.
Du ska absolut inte ägna mer energi åt henne (eller andra liknande), eller låta henne synas mer. Du har sagt ditt genom att publicera hennes kommentar och ditt svar, okända människor ska inte få påverka hur du mår och hur du lever ditt liv. Ditt val, som du så klokt skriver.
Nu har jag inte foljt din blogg, Sandra, men det ar val klart att det ar helt ok att be om sponsring och att soka sponsorer. Det ar ju inte att ’tigga’. Tigga tycker jag ar att be (och forvanta sig) att andra ska underhalla ens livsstil och mojliggora saker som man sjalv inte har rad med men anda vill ha. Som exempel har jag ett par i min narhet som bor har i England och ville aka hem till Sverige over jul. De har valt att jobba i (kreativa och/eller deltids) yrken som ar daligt betalda men vill anda ha flygresor. Den ekvationen gar forstas inte ihop, sa de postade ett tiggbrev offentligt och bad sina vanner och slaktingar att bidra sa de skulle kunna aka utomlands?! Samma par hade en lang onskelista pa amazon, som de lade ut offentligt dar det stod diverse prylar de ville ha, som datorer och inredningsgrejor osv. DET tycker jag ar att tigga. Att be om sponsring for en sport ar ju en annan sak och min attityd till det ar ’if you don’t ask, you don’t get’ och OM du far sponsorship, da har du sakert fortjanat det.
Vidare tycker jag det ar sjalvklart att du kommer bli battre pa att rida om du rider mycket och manga olika hastar. Det hindrar ju inte att man kanske har nagot extrajobb, men du kanske da valjer att tjana litet extra (eller fa gratis hastmaterial) genom att rida mera, snarare an att sitta i snabbkopskassa. Du ar ju ung fortfarande, sa jag tar for givet att du ’sponsras’ av den s.k. Bank of Mom & Dad, sa passa pa du, om de vill sponsra dig (precis som jag ”sponsrar” min 10ariga dotter) sa ar det val deras val och du kan ju tacksamt ta emot och ge dem gladjen att se dig lyckas.
Na, opp med hakan, Sandra, och gor som du sjalv (och dina foraldrar) vill.
Asch, nu svarade jag inte ens pa fragan… Nej, jag skulle nog inte ge nan hundring at en privatperson som tiggde – det later litet meningslost, men det beror val helt pa vad det ar. Jag laste det som om diskussionen var om sponsring av ryttaren/bloggaren ifraga! Har val svart att forestalla mig att en hundring hit eller dit gor nan storre skillnad for en hastagare, med tanke pa hur oerhort kostsam sporten ar. Tycker inte det ar pinsamt att be om sponsring av sport som sagt, men nar paret jag namnde ville ha en dyr ny kapphangare sa sa jag faktiskt till dem att om de inte har rad att kopa denna (dyra, designade) kapphangaren, sa gar det bra att handla pa loppis eller anvanda gratis-organisationer som Freecycle dar man kan fa (gratis) alla mojliga prylar. Deras resonemang var da att de inte hade rad med taxi for att aka och hamta eventuella gratis-prylar de blir erbjudna! Pantat svar, for man kan ju aven ge bort tjanster, sa jag foreslog att de skulle erbjuda nanting de faktiskt hade (sin tid och sin handighet!) i utbyte for att nagon tog sin bil och akte och hamtade prylen at dem… Typ. Man far val tanka till litet, och det galler ju aven ryttare som vill ha mera lektioner/hastar!
Rent allmänt så ja, jag tycker det är pinsamt och självupptaget att be andra om pengar till något som ändå får sägas gå långt utöver det nödvändiga i livet (nu förstod jag det som att just flickan i exemplet bad om sponsorer vilket jag tycker är okej däremot). Jag ger i stort sett aldrig pengar från mig som privatperson till en annan privatperson, undantaget tiggare på gatan då och då. Finns ju rätt mycket misär här i Paris…
Om jag skulle sponsra någon annans ridning så vore det i så fall för att låta fattiga barn ha möjlighet att rida alls. Aldrig för att sponsra en elitsatsning, det tycker jag redan går långt utöver vad de flesta barn kan hoppas på att kunna genomföra.
Håller med! Ett exempel som jag tycker hör till sånt som inte är en mänsklig rättighet och som blir lite ”konstig” när man ber privatpersoner om pengar är fallet med ”OS-hästen” som det skramlades ihop en massa pengar till. Det ”hör väl liksom till” branschen på den nivån att det kan hända att hästar säljs. Hur blir det om man vill sälja sen när en massa snälla personer ställt upp och fixat pengar så man kan köpa hästen själv (eller hur det gick till, är ej 100 insatt). Alltså moraliskt tänker jag.
Ja, tänkte faktiskt bland annat på det exemplet. Nu ville ju uppenbarligen många ge pengar så ingen tog väl egentligen någon skada av det men för mig känns det också konstigt att finansiera sin sport (och yrke) på det viset. Sedan kan jag tycka att det rent juridiskt/skatterättsligt blir något av en gråzon – skall det räknas som en inkomst?
Då är det bättre att man raggar sponsorer anser jag som man har riktiga avtal med. Men just att be om hundralappar från privatpersoner… nja.
Jag tänker att: ”whatever works” och att det är upp till den som frågar efter något och de som ev vill ge- övriga behöver liksom inte bry sig.
Jag kontaktade själv ett företag som sydde hästtäcken för över 15 år sedan och undrade om de ville sponsra mig med några tävlingstäcken till Decima vilket de gjorde!
Det finns företag som betalar för en annonsplats på min blogg. Osv.
I dagsläget skulle jag själv inte sponsra någon eftersom jag vill använda alla pengar jag kan till egen träning.
Jag ser väl inget fel med att be om sponsring egentligen, vill du inte sponsra så låt bli, frågan är fri. Jag kan störa mig lite på nära människor som uppenbart har det gott ställt (fina tävlingshästar, dyr stallplats, lastbil, tävlar mkt osv) klagar på att de inte har resurser. Fine, det finns de som har mer, det finns det alltid men många har svårt att se att de ändå har mer än de flesta. Men att be om sponsring via olika kanaler är väl upp till var och en och det är var och ens val om man vill sponsra. Jag skulle inte göra det, jag vill ha mina pengar till min egen ridning helt enkelt.