Tisdag- tacksam

Nej….det ska extremt mycket till för att jag ska ställa in en träning och så har det alltid varit.

Därmot har jag inte alltid tyckt att det alltid är roligt att rida 🙂 och jag känner sådan tacksamhet över att jag nu har en häst som ger mig denna känsla.

Jag minns hur jag med tidigare hästar kunde känna mig helt gråtfärdig efter ett ridpass/ träning- inte regelbundet men ändå.

Och hur jag ibland fick böja och bända i hästarna utan att det blev så mycket bättre och hur jag också….om sanningen ska fram även om jag skäms idag, många år senare, kunde tappa humöret på ett inte ok vis.

Vicke fick den sedvanliga guldstjärnan av Olof idag och den skulle han absolut ha- han kändes jättefin hela passet.

Vi visade upp travskolor och lite byten framför allt och det jag nu har börjat träna på är byten ur rejäl samling- jobbigt så klart men kommer att bli fint när det är befäst.

Än så länge tycker Vicke ”javisst” i bytena från höger till vänster och ”jag märkte inte att du gav en byteshjälp- det var därför jag inte bytte från vänster till höger, inte för att jag tycker att det är jobbigt” men jag vet nog hur det står till och låter mig inte luras till att öka tempot utan fortsätter bara att kräva ett nytt byte i fortsatt samling. Och min envishet har redan gett bra resultat 🙂 .

2 kommentarer Skriv kommentar

  1. Anna

    Härligt att det går så bra med Vicke! Om jag köper häst när jag är klar med hattandet hit och dit i världen så är det definitivt den känslan jag kommer leta efter… en häst som gör en glad. Min mardröm nu när jag inte är så modig längre vore att ha en häst som jag egentligen är lite rädd för. Tänk vad hemskt att ha en klump i magen när man är i stallet…

    Svara
    • Birgitta

      Det ”roliga” är att jag nästan direkt efter köpet av Vicke började fundera på om jag kunde behålla honom.

      Han var såååå skumpig att sitta på i trav så det gick i princip inte- så hade han inte varit på provridningen men det är hans sätt att visa spänning trots att han såg hur avslappnad ut som helst.

      Jag tänkte att jag ju inte kunde ha en för tävling avsedd häst som jag höll på att skumpa av från och jag förstår att det låter hur märkligt som helst men så var det (andra försökte också rida honom hos mig och upplevde samma sak….).

      Men det skumpiga försvann och har aldrig återkommit mer än när han blir extremt spänd vilket tack och lov händer typ 1 gång om året (om Olof sätter på sin vattenspridare ha ha ha).

      Vad gäller att vara/ bli rädd för sin häst förstår jag dina tankar till 200 %.

      Hästen före Vicke, Kreon, var helt underbar att rida dressyr på men fruktansvärt jobbig att rida ut.

      Han stannade, backade in i saker osv. Tack och lov kände jag aldrig att jag riskerade att ramla av direkt men jag ”visste” också att hade det hänt mer än….säg 2 ggr….så är frågan om jag hade vågat rida honom igen. Man kan så klart ramla av vilken häst som helst i alla möjliga situationer men just han var väldigt beräknande om man nu kan säga så om en häst. Man måste nästan ha sett/ upplevt det för att förstå vidden och jag är mycket glad över att aldrig ha ägt en sådan häst vare sig före eller efter honom….

      Svara

Skriv en kommentar

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>