Att vi hästägare uppfattar allt möjligt kring våra hästar på vitt skilda vis är en sanning som jag har fått bekräftad många gånger.
Härom dagen drog jag mig till minnes en händelse som är ett bra exempel på detta:
Det blåste ganska mycket och jag gissar att detta bidrog till att två hästar i en ganska liten hage for omkring som skjutna ur var sin kanon.
De galopperade omkring i full fart, tvärnitade, sparkade mot varandra, stegrade sig och hela scenariot andades för mig ”olycksrisk”.
Medan jag stod och tittade på hästarna kom en av ägarna förbi varpå jag säger ”det här ser inte så bra ut”.
Ägaren ser helt oförstående ut och säger något i stil med ”vad menar du” och jag förklarar att jag tycker att det ser farligt ut när hästarna springer omkring som de gör.
På vidare kommentarer förstår jag att hästägaren inte alls uppfattar situationen som jag och så är det många gånger; det som en hästmänniska tycker är på ett sätt uppfattar en annan på ett helt annat sätt.
Jag hade blivit jätterädd/ orolig om Vicke hade sprungit omkring på detta vis och jag hade kanske till och med tagit in honom om han inte lugnade sig ganska snabbt medan den andra hästägaren inte hade en tanke på något sådant.
Jag kan säkert uppfattas som ”pjoskig” med Vicke men ärligt talat bryr jag mig väldigt lite om vad andra tycker om just detta; jag är ”better safe than sorry” även om andra tycker det är löjligt.
För mig handlar det helt krasst om 3 saker: jag tycker så mycket om Vicke, det har tagit så många år att komma där vi är idag och så välutbildade hästar som han kostar oftast så mycket att jag inte skulle kunna ersätta honom ”bara sådär”.
Hade man kunnat köpa likvärdiga hästar för…säg 50.000….är jag övertygad om att jag hade lättat lite/ mycket på ”pjoskandet” men så ser det ju inte alls ut.
Därmed inte sagt att inte allas hästar KAN betyda lika mycket för dom som Vicke gör för mig oavsett vad de betalat för djuret men så här resonerar jag och andra resonerar som sagt på andra vis.
Jag förstår dig till 110 %.
Förklarar också för mig varför tex Carl Hester ”vågar” släppa ut och ihop jättedyra hästar.
A. Han har råd att ersätta dom/ får andra sponsorer
B. Han utbildar hästar en miljon gånger bättre och snabbare än jag.
Det var längesen jag hade häst, men överfört på hund så låter jag mina hundar springa lösa i skog och mark, fastän det ser farligt ut ibland och fastän det är mer riskabelt än att gå i koppel eller springa i en liten plan hage.
Det innebär ju inte att mina hundar betyder mindre för mig. Kanske innebär det rentav att de betyder mer för mig? Att deras välbefinnande och behov av att utföra sina beteenden ställs över mitt behov av att minimera risker?
Jenny: om jag hade berättat ocensurerat allt vad jag ”utsatte”/ tillät min förra whippet och även i viss mån denna att göra för deras välbefinnande så ”vet” jag att en del andra hundägare hade svimmat av skräck och förfäran.
Mina hundar vet tex knappt vad koppel är och allt vad det innebär…
Och nu är det också så att det är väldigt tabu och fult att prata pengar men jag gör det ändå eftersom det för MIG spelar roll.
Hur mycket jag än älskar tex Molly så kan jag extremt lätt finna en likvärdig hund för ”inga pengar”. Jag har gjort det flera gånger så jag vet att det går. Hon kostade några tusen precis som den förra hunden och jag har ibland nästan fått hundar gratis- hundar som jag avgudar, som varit helt ”perfekta” för mig och mina ändamål.
Med min häst är det annorlunda!
Han är värd x hundratusen och jag kan inte pengamässigt ersätta honom utan att tex ta ett banklån. Hans utbildning har också tagit ÅR att förfina och med min kompetens är det inte alls säkert att jag lyckas utbilda fler hästar till denna nivå innan jag är för gammal för att rida ”vettigt”.
Av detta, i vissas ögon, ”hemska” pengastyrda resonemang, följer att ”nej, jag ger inte Vicke det absolut optimala hästlivet för jag är helt enkelt för rädd att det ska hända honom något”.
Han har det, enligt mig, BRA där han tex går ensam i hagen men hade haft det ännu BÄTTRE med sällskap. Men jag vill inte chansa…
Jag är fullt medveten om mina vs andras val och att de inte alltid baseras på samma parametrar men jag är ärlig och säger som det är.
Om jag var DU tex, hade jag dessutom tänkt att jag som ägare till flera hundar OCH uppfödare hade vågar ”chansa” mer med hundarna för rent krasst går det ganska lätt att få nya.
Jag älskar mina djur kopiöst men vet också att jag kommer att älska nya lika mycket.
Krasst men ärligt.
Fast nu missar du ju en väsentlig del av ”att vara uppfödare”. Lisabet är ju inte ”en random ung whippet” utan en produkt av många års avelsarbete. Hade jag tyckt att en whippet eller en annan whippet är sak samma hade det ju varit enklare att köpa mina valpar…
Lisabets oersättlighet värderas dock inte i pengar, men jag har ju lagt ner MINST lika mycket arbete på henne som du har gjort på din häst.
Sorry Jenny men det har du INTE.
Dels är Lisabet typ 1 år gammal medan JAG har tränat Vicke i snart 7 år (och dessförinnan tränade andra honom i vart fall 3 år) och dels lägger du inte 2000-5000 kronor i månaden på enbart TRÄNING (mat och allt annat oaktat) på din hund.
Jag förstår absolut din tanke och dina känslor men åter igen går min tid och mina pengar rent krasst inte att jämföra med din tid och dina pengar.
Hade jag kunnat köpa en ny Vicke för 5000 (vad jag gav för hunden) och träna honom till nuvarande nivå på 1 år hade jag inte klemat en hundradel så mycket som jag gör faktiskt.
Du brydde dig ju inte ens om att läsa. Man kan inte köpa en ny Lisabet. Man kan köpa en fin valp som man kan älska. Men jag har inte hundarna till bara till sällskap.
Lisabet är inte bara Lisabet. Hon är Barnbarnsbarn till Bianca, Xet, Flinga, Janne, Maja, Wiper, Alek och Empra. Barnbarn till Garbo, Jansson, Siri och Justin. Barn till Sofia och Didrik.
Hon är *en produkt* av mitt *avelsarbete* på samma vis som din häst är en produkt av din träning (och dess uppfödares avelsarbete). Hon är uttänkt av mig och det är ett oavbrutet arbete sen jag köpte hennes gammelmormor Bianca 2006.
Att byta ut Lisabet mot en annan whippet som jag skulle kunna köpa för 15-18000 kr skulle radera 14 år av min uppfödning. Jag skulle vara på samma plats som du var om du köpte en treåring som var sutten på. På ruta ett.
Rent krasst tycker jag att det är jävligt drygt att du tror att du är den enda som investerar tid och pengar i ditt djur? Lovande unga dressyrhästar trillar nog inte heller från himlen… Hade det inte varit för uppfödare som lägger ner tid och pengar på att få fram bra djur hade du kunnat rida i trallopp på en avdankad travare. Och rent krasst har du inte den blekaste aning om hur mycket tid och pengar hunduppfödare investerar. Så jag förstår att det är svårt för dig att se att min tid och mina pengar har ett värde.
Eftersom du är så upptagen av din hästs ekonomiska värde föreslår jag att du tecknar en bra livförsäkring på honom.
Med detta avslutar jag den här diskussionen och konstaterar att vi har VÄLDIGT olika syn på djur.
Nu tror jag egentligen inte alls att vi HAR väldigt olika syn på djur men i denna fråga får vi helt enkelt vara överens om att inte vara överens.
Som jag skrev innan anses det många gånger tabu att prata om pengar men de är liksom ett faktum i livet och vad gäller just hästar påverkar de väldigt mycket.
Om man har följt min blogg genom åren tror jag nog att man förstår hur otroligt mycket tid, kärlek och känslor jag har ”investerat” i alla mina djur och jag tycker, om jag får säga det själv, att jag sköter dom utmärkt. Men jag kan inte komma ifrån det faktum att exempelvis en ny häst av den sort jag alltid velat ha kostar väldigt mycket pengar. Jag kan önska att så inte vore fallet, och tro mig….det gör jag (vem gör inte det….) men nu är det som det är och då försöker jag göra vad jag kan för att hålla min fina häst frisk och användbar så länge jag kan.
Och vad gäller livförsäkring så är det få människor förunnat att kunna fullvärdeförsäkra en häst som min. Åter igen tråkigt men sant.
Dåså, då kvarstår bara skillnaden att du kan köpa en ”ny Vicke” för pengar, om än mycket, medan en ”ny Lisabet” inte går att köpa alls. Faktum är att Lillasyster är i mångt och mycket en slags livförsäkring, för att inte allt ska gå förlorat om Lisabet dör eller blir infertil.
För en ny whippet, som inte är Lisabet eller Lillasyster, skulle vara en lika god ersättning för mig som en treåring skulle vara för dig.
Jag (och de flesta andra) föder inte upp hundar för att vi tycker att valpar är gulliga, utan för att vi vill ”designa” våra hundar efter eget huvud. Vi vill påverka rasen, nu och i framtiden.
När jag säger att jag investerat lika mycket i Lisabet som du i Vicke menar jag inte i själva hunden Lisabet, för hon är som sagt bara ett år, utan i avelsarbetet/projektet som Lisabet är en del av. Jag har lusläst stamtavlor, åkt på träning, utställning, tävlingar, torkat bajs, pratat i telefon, åkt till Belgien och Norge osv osv för att komma dit jag är idag.
Din häst är ett pågående projekt medan din hund är ett sällskapsdjur. För mig hade det varit tvärtom. Om jag haft häst nu hade det varit en nordsvensk att rida ut på. Att du tror att jag investerat lika mycket/lite i Lisabet (som en del av min avel, inte som individ) som du gjort i din hund är som att jag skulle tro att vilken brun halvblodsvalack som helst är en fullgod ersättning för Vicke. En annan whippet är INTE en ersättare för Lisabet. Ja, jag skulle kunna älska en annan whippet, men det är inte det jag har Lisabet till. Hon är min framtida avelstik, som jag ”byggt” själv i 14 år. Hon är inte bara en underbar hund, utan också ett barnbarnsbarn till utvalda hundar. Jag älskar henne såklart också.
Felet du gör är alltså att du utgår ifrån att alla har samma avsikter med att ha hund som du har. Vilket är lika befängt som att jag skulle påstå att om Vicke dör kan du köpa en travare för en spottstyver. De är ofta väldigt trevliga och man kan älska dem och komma ut i naturen på dem med.
Du har dock rätt i att det är skillnad på pengarna. Hästars ekonomiska värde beror på deras kvalitet, medan hundars värde är löjligt lågt. Lillasysters syskon kommer att kosta mindre än en insmugglad fransk bulldog.
Det är väldigt tråkigt och lite konstigt att nån som satsar så pass seriöst som du på sin ridning inte har större förståelse för avel. Vore det inte för uppfödare som strävar mot specifika mål i sin avel hade det varit som att leta efter en nål i en höstack att få tag i en hygglig dressyrhäst. Du hade fått testa många innan du hittade en som passade någorlunda. Vi uppfödare, i olika arter, lägger ner MYCKET jobb på att ”tillverka” bra djur som andra kan ta del av och många av oss blir ganska purkna när folk helt saknar respekt för det och tycker hund som hund eller häst som häst.
Jag är ledsen om jag har missförstått dig och tror helt enkelt att vi har pratat förbi varandra.
Jag har många gånger poängterat att det är tur att det finns de som ägnar sig åt hästavel som för de flesta är en ren förlustaffär så att ”vi andra” kan åtnjuta frukten av deras arbete.
Om man ska koka ner allt jag skrivit och som gäller MIG är att jag högst troligt aldrig mer kommer att ha råd att köpa en häst som Vicke. Det är därför inte så konstigt tycker jag, om jag tex inte vågar släppa ihop honom med andra hästar då jag tycker detta är en onödig skaderisk. Jag tror inte för en sekund att Vicke har ett dåligt liv hos mig men han hade kanske/ troligen mått ÄNNU bättre med hagsällskap?
Alla har vi olika förutsättningar, ffa ekonomiska och detta är ett faktum oavsett var jag tycker om saken.
Jag kan inte köpa en ny Vicke, någon annan kan inte ens köpa en hund osv….
Sorry om diskussionen tog en konstig vändning men jag har bara försökt att förklara vad som gäller för mig.
Att du som uppfödare har andra beaktanden tycker jag inte alls är konstigt.