Vicke har ofta lätt för att vinna andra hästars gillande; jag vet inte hur många ston som har blivit helt till sig när han, till synes heeeelt oberörd, har passerat deras hagar.
Han verkar inte bry sig det minsta eller ens notera hur andra hästar gnäggar efter honom….”han är sig själv nog” som vi skulle säga i Skåne 🙂 .
Det är bara när han blir lämnad ensam i stallet eller hagen som han blir upprörd, då är han inte så tuff minsann- tvärtom!
Den senaste i den ensidiga vänskapskedjan är Nilo som vi ju har haft som sällskap vid många uteritter vid det här laget.
Det har gått så långt att Nilo nu står och gnäggar i hagen när han på håll ser att jag tar in Vicke för att rida- han verkar så genuint intresserad medan mitt djur inte ens tycks märka honom?
Och det där med att gnägga…det är inte Vicksters grej!
När jag hade varit i USA och han fick se mig första gången efter resan gnäggade han faktiskt men annars händer det typ en handfull gånger om året, om ens det.
Det är inte som när jag hade Heron som kunde höra min röst från den ena delen av det stora stallet på ridskolan till den andra. Så fort jag öppnade munnen gnäggade han jättehögt, bara den första gången han hörde min röst den dagen men ändå.
Jag började till och med viska om jag inte ville att han skulle höra mig för annars kände jag mig lite ”jagad” eftersom han stod och väntade på att jag skulle komma.
Jag har egentligen inte oroat mig över något vad gäller vår flytt eller haft betänkligheter utom när det gäller hur Vicke ska acceptera att han kommer att vara ”utlämnad” till bara en hästs sällskap.
Jag hoppas verkligen att det ska räcka (jag har ju en tredje box jag kan fylla ha ha ha) men som jag brukar säga ”time will tell” och även om jag har gjort såååå mycket för detta djur så känner jag att jag får dra gränsen någonstans och att låta bli att flytta för hans eventuella ”upprördhets” skull går typ där.
