Inlägg i kategorin Birgitta utan djuren

Det kontantlösa samhället

Härom dagen skulle jag handla i ett litet konditori i Malmö som jag inte brukar besöka.

Eftersom jag aldrig har kontanter på mig (har helt slutat använda plånbok) hann jag tänka ”måtte de nu ta kort” innan jag gick in.

Jag har tidigare råkat ut för att mindre etablissemang inte tar kort eller att man måste handla för en viss summa för att detta ska accepteras och det är alltid lika irriterande.

Men här behövde jag inte oroa mig, tvärtom kan man säga då detta anslag mötte mig i dörren:

Fina(?) saker

Tiderna ändras och vi med dom och för ett tag sedan deltog jag en IRL-diskussion kring det här med gåvor/ doppresenter och allt möjligt annat ”man” fått och som då det köptes kostade ganska mycket pengar men som man ibland som mottagare inte alls uppskattar eller liksom ”vågar” använda av rädsla att det ska gå sönder.

Har själv varit ganska förskonad från både dyrbara kaffeserviser i 98 delar, silverskedar, kristallglas och annat men vet att det finns sådant liggande i bekantskapskretsen- många gånger till ingen som helst nytta.

I bästa fall hamnar allt i något köksskåp eller i källaren men tänk så synd att det inte kommer till användning!

Enligt min erfarenhet är det oftast äldre personer som dyyyyrt köper detta porslin/ bestick i tron att det ska uppskattas medan yngre generationer inte alls har samma smak eller vill använda tex silverskedar som kräver lite puts för att hålla sig fina.

Jag vet att vissa inte ”vågar” sälja den tex aldrig använda servisen så länge givaren är i livet och om man då inte heller vill använda den så får den ju bli liggande till ingen nytta.

Väldigt synd och tänk så mycket sådant som bara ligger och tar plats helt i onödan.

Är detta något ni känner igen och har ni rent av dylika ting hemma?

Fondue- nej tack!

Förra lördagen var jag och Henrik på Stäket i Lund och åt fondue och i efterhand slog det mig vilken bra affäridé detta är för restauranger och vilken dåligt matupplevelse det var i alla fall för oss.

Jag hade tills förra lördagen inte ätit fondue på måååånga år men mindes hur det var då; ”man” åt sig mätt på pommes frites i väntan på köttet som tog en evighet att bli klart.

Nu förträngde jag detta minne en hel del när vi väl kom till restaurangen och det var synd för det visade sig bli exakt samma scenario.

Och inte nog med det; det var så himla mörkt i lokalen (mysigt förvisso) att det absolut inte gick att se ordentligt om köttbitarna var klara eller ej utan man fick ständigt fiska upp dom, skära lite i köttet och sedan mestadels konstatera att ”nej, det ser inte riktigt klart ut än” och fortsätta evighetstillagningen.

Jag gillar ju när köttet är ”well done” och vill under inga omständigheter äta blodigt dito och att mer eller mindre GISSA om köttet är färdigt eller ej i dunklet; nej- det passade mig inte alls.

Så det slutade med att vi blev proppmätta på vitlöksbröd och pommes vilket blev ganska dyrt eftersom vi lämnade mer än hälften av köttet.

Såg att de som satt vid bordet bredvid oss gjorde detsamma så gissningsvis är det en bra affärsidé; ta betalt för mycket kött där hälften lämnas orört och låt folk hiva i sig pommes….

Utbränd

 

Något jag har tänkt på de senaste åren och som jag verkligen är rädd för att drabbas av är den utbrändhet som tycks så vanlig idag- framför allt inom mitt yrke (socionom/ socialsekreterare).

Jag känner till allt för många personer, från vitt skilda yrkesgrupper, som har gått in i den berömda väggen och det låter otroligt skrämmande.

För många tar det flera år att återhämta sig och ”man” vittnar också om att det sällan och aldrig går att återgå till den arbetskapacitet man en gång hade.

När jag ser tillbaka på ett ca 30-årigt arbetsliv inser jag att jag har haft tur (?) som aldrig känt att jag varit i närheten av att bli utbränd för på pappret hade jag nog varit en tacksam kandidat.

Jag har nästan aldrig ”bara” jobbat heltid utan har förutom mitt enorma hästintresse som alltid har tagit mycket tid 7 dagar i veckan även haft alla möjliga extrajobb- en del mycket krävande, fysiskt eller psykiskt.

Jag har jobbat extra på semestrar och röda dagar fler gånger än jag kan räkna till- i stället för att ”vara ledig”.

Jag anser själv att jag har en väldigt hög arbetsförmåga i jämförelse med de arbetskamrater jag haft genom åren- jag kan driva mig själv hur långt som helst nästan för att få saker gjorda och jag har ibland i efterhand knappt fattat hur jag har orkat.

Men nu har jag som sagt blivit rädd- inte för att jag alls har märkt några tecken på en begynnande utbrändhet men frågan är hur många som GÖR det- innan det är för sent så att säga?

Så nu försöker jag verkligen att tänka på att ”ta hand om mig själv” vilket framför allt innebär mycket VILA.

Jag skriver ju ofta på bloggen att ”jag ligger i soffan” och det kan ju låta som att jag är lat och arbetsskygg men de som känner mig vet att så verkligen inte är fallet.

Men mellan olika aktiviteter ser jag alltså till att vila så mycket som möjligt och med vila menar jag även SOVA, även om det är mitt på dagen.

Bytte ju också jobb för 1,5 år sedan- inte enbart för att undvika en för hög arbetsbelastning men det har absolut bidragit till beslutet.

Vad säger ni som läsare?

Är ovan något ni har erfarenhet från, funderingar kring eller annat ni vill dela med er av?

Har ni gått in i väggen någon gång, varit väldigt nära eller har ni alltid haft en bra balans i livet och kan delge andra tips för hur ni uppnår detta? 

Billig mat för fattiga

Förra söndagens middag och ett mattips från mig är att göra pannbiffar/ köttbullar i ugnen. Då behövs inget fett och man behöver inte passa köttet på samma sätt som i en stekpanna!

Om ni söker tips på bland annat billig mat (men också lite fiffiga recept) så kan jag rekommendera en Facebook-sida som heter just ”billig mat för fattiga”.

Nu kan man ju vilja äta billigt vare sig man är ”fattig” eller ej men jag finner sidan både lärorik och tja….fascinerande.

När man läser inläggen får man verkligen bekräftat bland annat hur skilda världar vi lever i även om vi bor i samma land.

Det finns människor som nästan bokstavligen ”kan koka soppa på en spik” och som har en matbudget på hundralappar PER MÅNAD?!?!?

Om det sedan beror på att de inte har så stora inkomster och/ eller prioriterar annat dyrt i livet eller sparar till något får jag låta vara osagt men uppfinningsrikedomen är oändlig.

Ibland blir jag ledsen av att läsa hur någons huvudsakliga föda flera gånger i veckan är potatis (även om jag själv älskar just potatis) men åter igen; jag vet ju inte vad som döljer sig bakom alla inlägg.

Klart är i alla fall att det finns mycket matkunskap samlad så låt er inte avskräckas av det trista namnet på gruppen!

Mest ångestframkallande i vardagen

En fasa i livet….

Jag var ju nyligen och besiktigade mitt släp vilket fick mig att fundera på det som rubriken anger; vad som är det mest ångestframkallande i vardagen.

Om jag börjar berätta om mina fasor så kanske ni förstår vad jag menar och kan berätta om era:

  1. Gynekologbesök- utan tvekan det jag tycker är mest obehagligt och som jag kan våndas inför länge. Tycker både att det är obehagligt och gör ont!
  2. Besiktning av bilen- det brukar om inte annat göra ont i plånboken och därför är det också något jag alltid fasar för.
  3. Besiktning av släpet- tja av samma orsak som ovan!
  4. Lagning av hål hos tandläkaren: varför har ingen uppfunnit den ljudlösa borren än? Bara ljudet får mig att rysa!

Så vad säger ni andra?

Är jag en mes och en fjant?

Vad ger er ångest och varför?

Tillbakablickar: när jag fick betalt för mina tänder

tand

Ni vet när man någon gång kommer att tänka på något som man inte har tänkt på ”på tusen år”?

Det hände mig idag och då mindes jag min fattiga ungdom och hur jag drygade ut kassan.

När jag gick på gymnasiet (humanistisk linje på Pildammsskolan i Malmö) kom det ett erbjudande från tandläkarhögskolan som låg granne med skolan.

Man erbjöds att delta i ett försök som handlade om plack och om man var intresserad skulle man låta bli att borsta tänderna under X dagar (har för mig det var 5 dagar men det kan ha varit fler) för att därefter besöka tandläkarhögskolan där plack skrapades bort från tänderna.

För besväret fick man 200 kronor per gång- DET minns jag däremot tydligt 🙂 !

Jag och en klasskamrat deltog och det handlade väl om ca 3-5 gånger för vår del med någon veckas mellanrum.

Ja, vad gjorde man inte för pengar ha ha ha!

Kan jag vara rak med dig?

Är det bara jag som reagerar på de ibland mycket märkliga direktöversättningarna från engelska till svenska?

”Kan jag vara rak med dig” tycker i alla fall jag låter ganska märkligt och ännu konstigare blir det att läsa ”vi har alltid varandras ryggar” ?!?!?!?!

Eller: ”Vi har alla tjippat in och köpt den här till dig”?!?!

Har ni fler exempel?