Inlägg i kategorin Tillbakablickar

Tillbakablickar: Heron får en sko i hoven

Gårdagens diskussion på bloggen som handlade om huruvida man uppskattar om andra, o-ombedda gör olika saker med ens häst fick mig att minnas en händelse som inträffade på den tiden jag ägde Heron.

Jag hade då i några år en ”hästskötare”, en tonårstjej som i mån av tid och lust hjälpte mig med Heron.

Hon följde med på träningar och tävlingar, borstade och ryktade vissa dagar i veckan och fick även rida ut då och då.

Det var efter ett av dessa ridtillfällen som det jag tänker berätta om inträffade: när jag kom till stallet efter jobbet hade jag en skadad häst som knappt kunde gå!

Min hästskötare hade av någon anledning fått för sig att spola Herons ben (något jag själv nästan aldrig gjorde då jag ansåg både då och än idag att detta görs på tok för ofta medan det många gånger räcker att borsta av lite leriga ben när de har torkat) och i samband med detta råkade han trampa av sig en sko som han därpå trampade PÅ så att det började blöda under hoven!

Otroligt nog befann sig en hovslagare på ridskolan just då detta inträffade (bara det….) och han tog  hand om hoven genom att gipsa den.

När jag sedan kom till stallet och konstaterade att Heron knappt kunde gå så ringde jag helt förtvivlad till denne man som lugnade mig orden ”det är klart att han knappt kan gå…tänk dig själv om du hade fått en spik i hoven”.

Hovslagaren tröstade mig med att Heron skulle bli återställd på några dagar och så blev det också.

Dessutom sa han att Heron hade haft tur som inte hade trampat på någon av de uppstickande sömmarna så att de hade gått in i strålen för då hade det tydligen kunnat gå riktigt illa- nu satt spiktrampet i hornet i stället.

Jag minns och SKÄMS över hur dåligt jag tog hand om min stackars hästskötare som så klart var helt förtvivlad och kände sig skyldig till det inträffade- jag var skam till sägandes så uppfylld av min egen ledsnad att jag inte orkade ta hand om henne också och en del av mig tänkte väl också att detta aldrig hade hänt om hon inte hade spolat Herons ben som jag ju aldrig hade bett henne att göra.

Så för att återknyta till gårdagens diskussioner tycker jag tveklöst att man ska kolla av med en hästs ägare vad som är ok att göra och inte- att tex duscha en unghäst som i gårdagens exempel HADE kunnat rendera en skadad häst helt i onödan och hur skulle man ursäkta det i efterhand?

Tillbakablickar: när jag funderade på att sälja Vicke

Nyligen slog det mig igen; tänk att jag idag aldrig någonsin under ett ridpass upplever att Vicke är svår att sitta på.

Ni som har läst bloggen sedan han köptes kanske kommer ihåg vilka ENORMA problem jag hade med att sitta ner på honom i traven i början och det gick faktiskt så långt att jag i alla fall NUDDADE vid tanken ”tänk om jag måste sälja honom för att jag inte kan sitta ner i kort trav”!!!!

Det låter säkert jättekonstigt hur man kan köpa en sådan häst men till mitt försvar måste jag berätta att Vicke vid provridningen inte var hälften så skumpig att sitta på som då han kom till mitt stall.

Han var inte som en soffa att sitta på (i) utan det skumpade lite redan då men då tänkte jag att jag inte var van vid hästen och så var det liksom inte mer med det.

Men när han kom till mig!

Du milde….jag kunde på fullt allvar ibland knappt trava en långsida utan att det kändes som om mina inälvor skulle ramla ut och jag kände mig som rena nybörjaren som inte kom till något vettigt arbete alls.

Jag minns att jag lät Christina, min dåvarande ridlärare sitta upp och hon sa efter typ ett varv på volten ”jag förstår vad du menar” och hoppade av!

Jag vet att en del, nu när jag sitter fullständigt obehindrat på djuret, tror att det beror på att jag liksom har ”lärt mig” att sitta på Vicke men så tror jag inte alls att det är utan jag är övertygad om att det hade att göra med att han blev så otroligt spänd i samband med köpet.

Enligt min erfarenhet tar sig hästars spändhet verkligen olika uttryck och hästar behöver inte ens SE spända ut för att var det och så tror jag det var för Vicke.

Och medan vissa hästars spändhet tar sig i uttryck genom att de tex kör upp huvudet, blir hårda i munnen, styva i benen osv så satte sig hans spändhet i ryggen (och att han kröp ihop bakom bettet).

Tack och lov höll sig detta fruktansvärda skumpande inte i så jättelänge- kanske 2 månader men det var verkligen frustrerande och jättejobbigt, både fysiskt men också mentalt.

För det är verkligen inte kul att köpa en häst som man inser att man inte kan sitta på och jag har nog aldrig hört talas om just den problematiken- har ni?

Eller; att hästar kan vara skumpiga är väl sin sak men man brukar ju inte medvetet köpa ett sådant vuxet djur, inte i min värld?

Tillbakablickar: ta två och betala för en

En diskussion om tandemridning för ett tag sedan fick mig att minnas tillbaka på en tid då jag själv praktiserade detta en hel del, i alla fall på mitt eget sätt (man kan egentligen säga att jag red med handhäst snarare än utförde regelrätt tandemridning).

På den tiden hade jag en stallkamrat som reste bort några gånger om året och var borta i 1-2 veckor åt gången och det föll alltid på min lott att ”passa” hennes djur (som jag kallade för ”B” eftersom han hade ett namn som började på denna bokstav men som jag inte tyckte att han passade speciellt bra att kallas….Birgitta 12 år osv….).

Hur som helst så var B något av det mest svårridna i hästväg för mig, när jag tänker efter har jag nog aldrig ridit en häst som jag misslyckades så med trots flera års idoga försök.

Att rida ihop B i något som kunde betecknas som ”gå i form” var svårare än att böja den järnbalk jag brukar sladda vår utebana med och efter varje ridpass, som jag alltid inledde med de bästa intentioner och full av förhoppningar var jag gråtfärdig och med självförtroendet i botten.

Hur jag kom på ett mycket bättre sätt att motionera detta starka och envisa djur minns jag inte men lösningen blev att jag red ut på honom och hade min egen häst Heron som handhäst.

Så länge B fick springa med huvudet i skyn kunde man rida genom eld och vatten och Heron som var lydnaden och godheten personifierad hade inga problem med att hänga med (hästarna var bästa vänner och hagkompisar).

Och vid uteritterna störde det mig faktiskt inte att B gick som en kratta, Heron däremot dansade bredvid i god form utan inspänningar och för mig kändes det ändå som att båda fick bra motion samtidigt som jag sparade tid och slapp bli ledsen och arg på B.

Vi kunde trava och galoppera hur långa sträckor som helst, framför allt på Jägersros träningsbanor och jag minns denna tid med varmt hjärta- vi hade nog lika roligt alla tre gissar jag.

Kan som en parentes nämna att B:s ägare några år senare köpte en häst som jag också döpte om (till HG efter initialerna på det namn den hade och eftersom det enligt mig var ÄNNU mer opassande än sin föregångares).

På den tiden hade jag hunnit köpa Décima och även hon fick följa med som handhäst även om det var lite mer nervöst att ha 2 röda kvinnor i nävarna (både hon och HG var fuxston).

Tillbakablickar- den ouppfostrade hästen

När jag läste detta mindes jag tillbaka på den tid vi hade en i mitt tycke väldigt ouppfostrad privatägd häst på ridskolan.

Utan att gå in på några mer avslöjande detaljer om själva djuret kan jag säga att MIN uppfattning var att det snarare var hästen som bestämde över ägaren än tvärtom, ägaren älskade sitt djur över allt annat nästan men hade inte alls förmågan att gränsa det vilket märktes på alla möjliga vis.

Minns hur chockad jag blev då jag en gång blev vittne till hur hästen, då ägaren stod utanför boxen, for ut med huvudet och skallade ägaren jättehårt.

Ärligt talat undrar jag om hon inte var van (!!!) för medan jag själv gissningsvis hade fallit medvetslös till marken sa hon bara med den mildaste röst ni kan tänka er: ”men XX (hästens namn) då….”.

Och så var det liksom inget mer med det?!?!?!?

Tillbakablickar: så vilade vi hästarna förr

Händer det er också att ni plötsligt kommer att tänka på något som ni inte har tänkt på på hur många år som helst?

Det hände mig nyligen och då mindes jag tillbaka till en tid på ridskolan för typ 20 år sedan.

Då var det inte helt ovanligt att vissa, den dagen hästen vilade, ledde den i stallet som enda motion!

Nu ska det ju sägas att stallgångarna på ridskolan är ganska långa men ändå….

Då reflekterade jag faktiskt inte över beteendet men när jag nu tänker tillbaka kan jag inte förstå varför dessa personer inte iddes gå upp till vårt enorma ridhus (50 meter längre bort) eller helt enkelt gick ut på en kortare promenad med hästen?

Tillbakablickar: Birgitta gör egna julkort

Har ni, liksom jag, noterat hur strömmen av ”riktiga” julkort sinar för varje år?

Nu önskar man god jul och gott nytt år via Facebook eller mailen och jag är inget undantag.

I mitt fall handlar det ärligt talat om både en bekvämlighets och kostnadsfråga- det är helt enkelt både mycket enklare och helt gratis att använda sig av cyberrymden framför att köpa julkort och frimärken, leta upp folks adresser och sedan åka och posta allt.

Men det fanns en tid då jag glatt gjorde detta, dels för att det inte fanns datorer för ändamålet ha ha ha men också för att jag var mer pysslig på den tiden.

Det julkortsutskick jag minns bäst är lite typiskt för mig; smart, billigt och roligt….tyckte jag själv i alla fall 🙂 .

Till mitt försvar får jag säga att detta ägde rum för ca 20 år sedan; medan jag fortfarande var en fattig hästägare.

Jag tog ett fotografi på Heron iförd en tomteluva, kopierade detta (i svartvita kopior, något annat fanns inte) på min praktikplats, skrev ”snön lyser vit på taken, endast Heron är vaken” och postade eländet 🙂 !

Jag minns att jag tyckte att rimmet var såååå bra och vitsigt….och det tycker jag nog än idag faktiskt 🙂 !

Ja, de’ ni!

Inte var det särskilt flott, tvärtom, men säkert ändå roligt att få…på den tiden i alla fall!

Om ni vill se hur kortet såg ut kan ni kolla på detta inlägg där jag tidigare berättat om detta utskick 🙂 .

Tillbakablickar- Birgitta rider med paraply

Gårdagens inlägg om paraplyers vara eller icke vara på tävlingsplatser fick mig att minnas en händelse för ”tusen” år sedan- på den tiden jag ägde Heron (den stackaren fick vara med om det mesta….).

Hursomhelst; en dag skulle jag skritta ut fast det regnade.

Jag kom då på den eminenta (?) idén att jag kunde skritta ut med ett paraply vilket jag också gjorde.

Jag minns att flera tyckte att  det var anmärkningsvärt att det gick men för mig var det inte så konstigt- Heron var som sagt van vid det mesta.

När jag tänker tillbaka på händelsen många år senare tycker jag nog att jag var framför allt obetänksam- inte för egen del måhända men för att jag faktiskt riskerade att möta andra ridande ekipage som jag kunde ha skrämt.

Och även om jag tyckte att jag var lite cool 🙂 som kunde göra nästan vad jag ville med MIN häst så tycker jag idag, nästan 20 år senare och förnuftigare, att man faktiskt får visa hänsyn även mot ANDRA.

Så även vad gäller paraplyer på tävlingar- det står jag för.

Tillbakablickar: en omständlig tävling med Menelli

Förra helgen var jag och Vicke och tävlade hos Dagstorportens ryttarförening och på väg dit kom jag att tänka på första gången jag besökte denna tävlingsplats.

Jag ägde då Menelli, en extremt svårlastad häst som faktiskt var den direkta anledningen till att jag sedermera utnämnde mig till ”självutnämnd lastningsexpert”- dvs när jag väl hade lyckats bemästra denna gigantiska svårighet.

Nåväl…

Eftersom hästjäkeln innan lastningen började fungera bra kunde ta hur lång tid som helst på sig innan hon äntrade en transport (rekordet var 4 timmar….)  visste man liksom aldrig hur lång tid man behövde avsätta för detta = väldigt svårt att planera när man skulle åka till en tävling.

En gång valde jag att RIDA till en närliggande grann-ridskola för att tävla så då behövde jag inte tänka på just lastningen men som ni förstår var detta ett undantag- så nära ligger ju inte de flesta ridklubbar eller tävlingsplatser varandra.

Så när det var dags att åka till Dagstorp kom jag på idén att jag kunde köra hästen till något närliggande stall redan dagen innan- så behövde jag inte stirra omkring samma dag som jag skulle tävla.

Idag skakar jag lite på huvudet åt detta- Dagstorp ligger alltså typ 30 minuters körning från ridskolan och så går jag och ordnar uppstallning i ett vilt främmande stall?!?!?

Men men…DÅ tyckte jag att detta var fiffigt som tusan.

Och när jag jämför vilken ”jätteapparat” detta var mot när jag och Vicke var iväg så är det verkligen skillnad.

Då fick jag alltså hyra en transport på en mack, ordna folk som hjälpte mig att lasta och alltså fixa uppstallning i närheten av tävlingsplatsen så att jag kunde skritta dit.

Med Vicke var det bara att koppla det egna släpet, leda honom i grimman till detsamma, fösa in honom och köra iväg 🙂 !

Tillbakablickar: Mina hästskötare

När jag har nämnt något om att jag har haft ”hästskötare” tidigare har en del reagerat väldigt förvånat- hästskötare förknippas för dessa kanske mest med ”proffs” men på en ridskola med över 800 medlemmar och där det vimlar av hästtokiga tjejer var det i alla fall när jag hade häst där ganska vanligt att barn och ungdomar ville sköta en ”privathäst”.

Jag har alltid varit väldigt restriktiv med att ta hjälp av andra, mycket för att jag alltid har velat, kunna och hunnit rida själv och då minskar intresset för att hjälpa till om man inte också får rida.

Men 3 hästskötare har jag haft; 2 Petror och en Lina och jag har än idag kontakt med alla 3 om än på olika sätt och i  olika omfattning.

Den första Petra började hjälpa mig när hon var runt 12 år, jag är 13 år äldre men vi har faktiskt alltid haft en kompisrelation där i alla fall jag inte stördes av den då ganska stora åldersskillnaden eftersom Petra var väldigt vuxen/ mogen för sin ålder.

På den tiden ägde jag Heron och Petra och jag kuskade runt på olika tävlingar tillsammans med honom och kan än idag skratta åt en hel del dråpligheter som vi råkade ut för.

Frågar man Petra gissar jag att hon, liksom jag, bäst minns dels meetinget i Willands som jag berättade om igår men också när vi fick för oss att jag skulle HOPPA över en på marken liggande Petra!!!!!

Heron kunde vara lite tittig på hinder, framför allt vattenmattor och för att träna på detta kom Petra på att vi kunde ta hennes föräldrars sopsäckar (som var ljusblå) och lägga dom på marken och så kunde jag hoppa över dom.

När vi ändå höll på fick hon även för sig att lägga sig under ett lågt hinder och att en 12-13 åring kan få en sådan idé må väl vara förlåtet men att en VUXEN går med på att utföra det….nej…JAG var nog inte så mogen på den tiden :)!

Den andra Petra som hjälpte mig i något år jobbade också som hästskötare på ridskolan och hon följde troget med på otaliga träningar som hon filmade lika troget.

Jag har fortfarande kvar filmerna men måste erkänna att jag aldrig tittar på dom och en del har jag nog bara sett en enda gång- om ens det.

Denna Petra ”tvingade” jag också ut i en åker en mörk kväll för att vi skulle STJÄLA sockerbetor till min häst på väg hem från en träning och man kan väl säga att jag fick mitt straff då betorna förblev orörda i krubban- det var ingen uppskattad kost så min kriminella gärning var helt bortkastad.

Sist ut bland hästskötarna var Lina som också var runt 13 när hon började hjälpa mig.

När jag tänker på hennes karriär som hästskötare minns jag nog bäst då hon red ut Décima i galoppsadel och ponnyhack- inget jag var road av att pyssla med med snälla Dessan ställde upp och det gick hur bra som helst.

Nu är det flera år sedan jag och Lina delade stall men hon har tagit många kort här på bloggen och filmat ännu mer och ställer fortfarande troget upp om jag ber om någon tjänst.

Ja, det var mina flickor det; de har nog många gånger skakat på huvudet åt sin knäppa ”arbetsgivare” men roligt har vi haft…i alla fall jag 🙂 !

Tillbakablickar: Var är kameran :)?

huu

Ha ha…redan innan internet, bloggar och facebook ens fanns i någons fantasi minns jag hur jag vid några hästtillfällen verkligen önskade att jag hade en kamera redo- ungefär som att man aldrig kommer på en bra dräpande replik förrän det är för sent.

Det har faktiskt varit Heron som har varit inblandad vid båda tillfällena men med honom hann jag också uppleva många minnesvärda händelser, dels för att jag ägde honom i 10 år men också, ska jag nog erkänna, för att jag var mer dumdristig på den tiden :).

Ena gången hade dock inte det minsta med dumdristighet att göra- det var när han hade fått en jätteböld på halsen av influensavaccinet (extremt ovanligt enligt den ATG-klinik där detta hade gjorts) och man sedan fick skära upp densamma (jag har berättat om detta i ett långt inlägg för länge sedan).

När veterinären snittade upp bölden med en skalpell så att gult var sprutade ut som ur en gejser över både hennes vita rock och golvet under hästen då tänkte jag faktiskt först ”varför har jag ingen kamera- ingen kommer att tro mig när jag berättar hur mycket var som faktiskt kom ut” (det var några deciliter kan jag lova och det stank värre än något annat jag luktat på förut….).

Andra gången jag gärna hade velat stå redo med en kamera, om jag inte i stället hade valt att FÖRHINDRA incidenten var när Heron var konvalescent pga hälta och jag hade gjort en provisorisk ”box-hage” till honom ganska långt från stallet.

Inhägnaden var inte mycket större än Heron själv och ena sidan av den bestod av en form av telefonstolpe som var kanske 150 cm hög (nådde mig till hakan) och så kraftig att den inte hade gett med sig om ens 10 hästar hade stampat på den samtidigt.

Medan Heron stod i inhägnaden och jag ”vaktade” honom utanför (jag läste en bok) kom en ryttare förbi-ridande och lät sin häst nosa på Heron över staketet/telefonstolpen.

Jag hann bara tänka att detta var mycket dumt då Heron var ganska flockbunden för så fort hon red därifrån ville Heron följa efter.

Och tro mig…det gjorde han.

Jag såg hur han på typ ett galoppsprång seglade över den gigantiska telefonstolpen och att han just seglade var en jäkla tur för hade han slagit i den hade han nog inte rest sig igen.

Detta lyckades han alltså med på ingen ansats och efter att ha vilat…tja jag minns inte hur länge men det var ett tag.

Då var skam till sägandes INTE min första tanke ”hur gick det med hästen” utan ”WOW…vilket språng…varför finns det inga vittnen till detta”.

Och jodå…Heron klarade sig utan en skråma (han kunde verkligen hoppa den hästen…..)