Härom dagen hyrde jag och Henrik en film, och jag som valde den missade helt att det var en musikal (The greatest showman).

Och är det något jag inte gillar så är det när det ständigt brists ut i sång i filmer= fiasko med andra ord!

Detta film-skrålande påminde mig om senast jag såg en musikal; det var måååånga år sedan och även då ett misstag, dvs jag hade inte förstått att det var en ”sån” film.

Jag skulle gå på en nätdate och planen var att se Moulin Rouge med Nicole Kidman, en skådespelerska jag alltid gillat.

Daten föll mig inte det minsta i smaken och när det sedan började sjungas i filmen satt jag och överlade med mig själv under hela föreställningen om jag skulle resa mig upp och gå eller stanna och plågas.

God uppfostran sa mig att man inte gör så men jag verkligen led och det var ren viljestyrka som höll mig kvar i biografstolen.

När filmen äntligen tog slut FLÖG jag upp och tackade min date varefter jag rusade till min bil i en sådan fart att Usain Bolt hade sett sig besegrad om vi hade sprungit ikapp.

Det blev inte fler dater med den just den killen (däremot träffade jag min fd man en tid senare) och inga fler musikaler förrän härom dagen 🙂 !

I kassakön på Willys härom dagen skojade Henrik och frågade om jag inte skulle ha en tidning och pekade menande på ”Min Häst” 🙂 .

Tänk att tidningen finns än!

Jag minns så väl när jag var runt 12-13 år, dvs för 40 (!!!) år sedan och verkligen längtade efter att ett nytt nummer skulle komma ut.

Jag red inte ens på den tiden (började när jag var 15 år) men slukade en mängd hästböcker och kunde en hel del om hästar, i alla fall i teorin 🙂 .

Det var en riktig höjdpunkt när jag gick till en tobaksaffär i närheten av där vi bodde och kunde köpa ett nytt nummer av Min Häst och de gånger tidningen uteblev av någon anledning var besvikelsen stor.

Ja tänkt vilka små nöjen man hade 🙂 !

Nyligen ville en hästägare i stallet köpa en lie.

Hennes plan var att åka till Jula och kolla om de hade någon och för att bistå henne kollade jag Julas hemsida på nätet.

Såg att de sålde en lie för 159 kronor vilket är extremt billigt för detta redskap så jag kollade vidare.

Dels visade det sig att de var slutsålda överallt i Malmö och Lund men framför allt vittnade diverse kundrescensioner om att lien var världens  skitprodukt.

Jag började skratta när en kund skrev att hans lie hade gått sönder vid första användningen!

Så det blev ingen lie för stallkamraten och själv påmindes jag om en händelse som utspelade sig för ca 40 år sedan.

På den tiden fanns inget internet 🙂 men man kunde beställa saker via postorder och jag fick ett infall och beställde en glasskopa i vit hårdplast.

När skopan kom skulle jag inviga den i ett paket GB Bigpack och precis som med lien ovan så bröts skopan i 2 delar innan jag hade skopat upp en endaste liten glasskula 🙂 .

Sedan dess beställer jag väldigt sällan saker via nätet men har faktiskt ett par favorit-solbrillor som via Wish kostade NIO kronor!

I samband med min senaste stallflytt sålde jag min harv- jag kände att jag inte kunde släpa med mig en så stor pjäs till ett nytt ställe och utebanan där ska dessutom inte harvas med just en sådan harv som jag har.

Och oavsett om jag stannar länge eller ej i det nya stallet så ska ju alla ställen med egen utebana/ridhus ha egna harvar och dylikt för underlagsunderhåll så det är ju knappast något man som ”normal hästägare” liksom behöver äga för egen del.

Vi, dvs stallägarna, hade givetvis alla nödvändiga maskiner och redskap på förra anläggningen så det här med att jag faktiskt ägde en egen harv var lite speciellt och en rolig historia som jag tänkte delge er.

För några år sedan och när min födelsedag närmade sig skrev jag skämtsamt på bloggen att jag ju hade det mesta vad gäller hästutrustning och att det i princip bara var en egen harv som fattades (jag brukade då harva vår utebana med stallägarnas redskap).

Döm om min förvåning då en för mig okänd bloggläsare som bodde mycket nära mig hörde av sig och skrev att hon hade en harv jag kunde få gratis?!?!?!

Det var ett erbjudande för generöst för att motstå tyckte jag och efter att ha frågat vår stallägare om jag fick ha harven på hans mark så åkte jag och hämtade den.

Jag har sedan dess använt harven på somrarna på vår utebana och dragit den med min bil- inte alls för att någon har krävt det men för att jag har velat ha det helt nyharvat när jag själv har ridit och för att det har tagit väldigt kort tid (typ 10 minuter) att göra det.

Ja, detta var historien om hur jag fick en harv….kanske ska önska mig något nytt nästa gång jag fyller år (speglar till en utomhusbana kanske 🙂  )?

För någon månad sedan köpte jag ett nytt Horseware regntäcke och de är verkligen fantastiska.

Trots ihållande regn kom Vicke nyligen in med ett täcke som var i princip torrt och där bara enstaka regndropparna liksom låg ovanpå tyget.

När jag imponerad nämnde detta för min hovslagare som just då var i stallet kom vi att prata om hur täckena såg ut när vi var unga (läs: för ca 30 år sedan).

Då fanns det täcken i juteväv och några som hette New Zeeland-täcken (bilden ovan) och vilket skillnad mot dagens efterträdare!

Dåtidens täcken var oformliga och vägde ett ton- det var ibland som att lägga en pressening över hästen.

Kanske höll de emot regn lika bra som dagens täcken men de måste ha varit näst intill omöjliga att trycka in i en tvättmaskin för rengöring.

Minns också när jag köpte mitt första termotäcke, också för runt 30 år sedan.

Då kostade de runt 500:- så inte bara är täckena bättre idag- de är också billigare.

Någon i min ålder som minns ovan 🙂 ?

Den här bilden fick mig att minnas hur jag ibland klippte av Archies ganska tjocka pannlugg rakt av.

JAG tyckte faktiskt inte att det såg särskilt konstigt ut och han var oerhört vacker liksom i sig själv men jag minns att en del folk på ridskolan skojade och sa att jag absolut inte fick klippa på det viset för att han såg ut som en DALMAS 🙂 !

Klubben på rosetten har inget med inlägget att göra

För några dagar sedan diskuterade vi lite på bloggen om inlägg vi minns och en läsare skrev att hen tycker att kommentarerna brukar hålla sig på en städad nivå och utan påhopp.

Detta fick mig att tänka på en händelse som jag inte tänkt på en evighet; det utspelade sig för snart 4 år sedan och då jag tävlade en annan persons häst och precis hade köpt Vicke.

Själva kommentaren publicerades dock inte här på bloggen utan på Facebook (dock som en kommentar till ett blogginlägg som jag hade länkat till där)  vilket jag tycker är minst lika illa och löd:

”Förstår inte hur du lyckades komma på sjätte plats,det var absolut den sämmsta idag? Dåliga vägar och dålig sits, såg inte bra ut alls. Du skulle kommit sist.”

Det var alltså en namngiven, vuxen (något äldre än jag) kvinna som tyckte att hon behövde förmedla ovan budskap till mig via nätet och det intressanta är (bland mycket annat) att hon inte ens såg alla ekipage i klassen så hur hon kunde tycka att just jag borde ha kommit sist kan man ju undra 🙂 ?

Hur som helst brydde JAG mig inte nämnvärt om denna kvinna eller hennes bedömning av min ritt- vi hade nyligen blivit ”vänner” på Facebook och det var egentligen inte en person jag kände.

Det trevliga i historien var dock att den klubb där kvinnan då var aktiv reagerade och skickade följande kommentar mig- det uppskattade jag mycket:

Som ordförande i XX kan jag inte annat än beklaga en supertråkig kommentar som du nu har tagit bort! Hos oss ska alla känna sig välkomna att tävla och det är bara pepping som gäller!!!Jag red i din klass och kom trea från slutet och hade verkligen mått skit av en dylik kommentar! Jag är stolt över min häst , stolt över att jag var med och hoppas du är lika glad och stolt och kan känna att vi delar den glädjen med dig! Ingen i vår klubb står bakom slika plumpa påhopp! Det är en skam att använda facebook som en egen kräkpåse! Jag hoppas verkligen att du förstår att vi ser mycket allvarligt på detta. Vi som känner dig vet också vilken seriös hästmänniska du är! Inte värd tramsiga tonårskommentarer. Grattis till fina rosetten! Styrelsen önskar detsamma! Och varmt välkommen tillbaka till oss!!!!

I helgen hade jag stallkamrater som tävlade hos Dagstorportens ryttarförening och plötsligt mindes jag en händelse för snart 30 år sedan som utspelade sig just där.

Nu ter dig sig både lite komiskt och måhända märkligt men på den tiden såg jag ingen bättre lösning.

Jag ägde vid tillfället Menelli, ett sto som var världens snällaste på alla vis men ohyggligt svårlastad.

Enligt hennes förra ägare hade hon råkat ut för ett trauma som unghäst då hon gick över bommen i en transport och den första tiden i min ägo var hon näst intill omöjlig att få in i en transport.

Det var faktiskt tack vare henne (dvs de idoga lastningarna med detta djur) som banade vägen för att jag sedermera skulle betrakta mig som en självutnämnd lastningsexpert men det är en annan historia…

Nåväl…

En sommar ville jag åka och tävla hoppning med Menelli.

En tidigare tävling hade löst sig genom att jag RED dit- till närmaste grannklubb tog det kanske 30 minuter att skritta genom ett trafikerat Malmö (har nog inte hört om någon som gjort samma rutt varken förr eller senare men nöden hade ingen lag…) men nu ville jag till Dagstorp som ligger kanske 2-3 mil från Malmö.

Hur garderar man sig för att kunna tävla med en svårlastad häst?

Tja…min lösning blev att hyra en transport (ingen på ridskolan ägde en på den tiden), hitta uppstallning (!!!) på skrittavstånd från Dagstorp, lyckas baxa in Menelli i släpet dagen innan tävling och på så vis vara säker på att komma till start nästa morgon utan att behöva fundera på om lastningen skulle ta 5 minuter eller 5 timmar (det var på den nivån….).

Precis som jag aldrig hört talas om någon som i modern tid ridit genom Malmö för att komma till en tävling har jag inte heller hört om någon som stallat upp hästen 2-3 mil från det egna stallet för att tävla 2 lätta klasser men….så var det…

Och tävlingen gick bra, vi kom både dit och hem utan besvär och jag blev en erfarenhet rikare 🙂 .