Såg ni ”Uppdrag granskning” i onsdags?

Jag upphör aldrig att förvånas över människors förslagenhet och ondska!

Denna veckas ”Uppdrag granskning” handlade om en tjej, Veronica (i 20-års åldern) som lurat flera hästägare att ge bort sina hästar till henne i tron att de därmed gav bort sin häst som sällskapshäst åt Veronicas häst Rollex.

I Uppdrag granskning kunde man visa att Veronica fått minst 5 hästar på detta vis trots att det också uppdagades att Veronicas Rollex inte haft sällskap av någon av hästarna.

Vad som också uppdagades och som ingen av dom som skänkt bort sin häst till Veronica visste var att Veronica är ägare till….ETT SLAKTERI!!!!

Tja…var tror NI att hästarna som Veronica fick tagit vägen?

2 hästar kunde man bevisa var slaktade men jag och säkert många med mig är övertygade om att givetvis alla hästarna gått detta öde till mötes för att Veronica därigenom skulle tjäna pengar (ca 7000:– per häst enligt uppgift i tv-programmet).

Det som gör mig så beklämd är att en så ung tjej redan är så förslagen att hon uppnyttjat andra hästägares välvilja för att tjäna förhållandevis ”små” pengar. Det var ju knappast så att Veronica blev miljonär på kuppen, däremot lär hon vara stämplad för lång tid framöver i olika kretsar för sådant här glöms inte bort precis.

Sedan kan man ju tycka att hästägare är väl godtrogna som skänker bort sin häst utan att kontrollera det stall dit hästen påstås ska bo osv men det finns säkert också förklaringar till varför man ibland gör på detta viset också.

Ett bra program hur som helst och jag hoppas verkligen att denna Veronica bittert får ångra vad hon gjort även om det inte är STRAFFBART att slakta en häst som någon skänkt bort till en.

Diskussionen om hur beroende man får vara som hästägare fortsätter…

Natalja skriver:

”Jag är HELT med på din linje.

Ända sen jag flyttade hemifrån för 11 år sen, har jag själv ansvarat för hästen/hästarna, både ekonomiskt och all skötsel.

Jag har separerat och fått sälja både hus och bil, men hästen har alltid kommit i första hand.

Sen vet jag personer som lägger för mycket på hästen, tränar och köper dyr utrustning istället för att köpa mat till sig själv och så ska det inte heller vara.

Med nogrann planering kan man få den balansgången att fungera alldeles utmärkt.

Visst kan tiderna förändras och man kan hamna i ekonomisk kris, men till 99 % är det lösbart, om man bara är lite förbered på ATT det kan hända.”

Och Hille:

Fast i en hel del förhållanden, även utan barn, som i mitt t.ex finns inte ”mina” och ”dina” pengar utan bara ”våra” pengar. Därför skaffar man inte hästen för pengar man inte har, utan för pengar man har då.

Min kommentar:

Givetvis finns det olika sätt att hålla häst på; som ensam ”ekonomiskt ansvarig”, att ha hästen som en ”gemensamsam familjemedlem som alla betalar för” osv.

Själv har jag alltid valt det första alternativet, inte bara för att männen i mina förhållanden varit ointresserade av hästar/ ridning utan också för att jag VILL vara ekonomiskt oberoende och aldrig behöva ”svara för” mina utgifter vad gäller hästen.

När jag tex köpte en sadel för ca 25.000 gjorde jag det utan att ens nämna beloppet för min man; det var mina pengar och inget han hade med att göra så att säga.

Vill jag lägga tusentals kronor på träningar och tävlingar vissa månader så är det samma sak; mina pengar och mina beslut = inget att diskutera.

Även min man har ett dyrt intresse (flyghistoria och allt som är förknippat med detta) och det mesta som han lägger sina pengar på vad gäller detta finner JAG helt obegripligt. JAG skulle inte lägga en spänn på saker han köper och som han verkligen vurmar för men det spelar ju inte heller någon roll eftersom han gör vad han vill med sina pengar.

Mig passar det över huvud taget bäst att ha delad ekonomi trots att jag är gift eftersom jag är en egoistisk person som inte vill dela med mig av eget slit (jag föredrar om var och en sliter åt sig SJÄLV :=)).

Kommentar från Minstral:

Håller helt med Hille här. Jag hade som ensam förmodligen inte haft råd med mitt hästeri, men jag bygger inte upp mitt liv så utan jag lever med min man och utgår ifrån det livet. Vi har våra pengar, skiljer inte på mitt och ditt, jag hade aldrig klarat av att leva så. Det finns ju jättemycket man kan ha råd med om man är två som man får försaka om man blir ensam, men att planera livet efter hur det kan se ut om man blir ensam finns inte i min värld.

Min kommentar:

Jag kan förstå om man framför allt efter några/ många år tillsammans i ett förhållande slutar att tänka i termerna ”mitt och ditt”.

Fast OM något inträffar som gör att man blir ensam kvar kan man också drabbas oerhört hårt om man inte är ”självförsörjande”. Jag föredrar att i alla fall i TANKEN ha en ”back-up-plan” för hur man ska klara sig i så fall även om man kanske inte kan fortsätta att leva exakt samma liv som förut.

För min egen del är jag oerhört tacksam över att alltid ha haft detta ”tänk”.

För ganska exakt 8 år sedan lämnade min dåvarande sambo mig från den ena dagen till den andra och även om det låter som en klyscha så var det verkligen som en blixt från en klar himmel. FULLSTÄNDIGT oväntat!
Detta var utan tvekan det värsta jag upplevt i hela mitt liv och jag var helt nerbruten i flera månader.
Att i en sådan situation dessutom tvingas sälja hästen hade knäckt mig fullständigt! Det var mitt arbete och hästen som över huvud taget gjorde att jag inte bröt ihop totalt och då var jag verkligen tacksam över ”mina egna pengar”.

Livet har tyvärr lärt mig att ALLT kan hända så för egen del föredrar jag att planera och försöka kontrollera så mycket som jag bara kan….

Hur beroende får man vara som hästägare?

Då och då läser jag inlägg på nätet om olika situationer som hästägare försätter sig i/ hamnar i och ibland blir jag verkligen ”mörkrädd”.

Både på nätet och IRL har jag upplevt hur man som enskild person verkar förlita sig helt/ aldeles för mycket på andra människors välvilja/ekonomi/oförmåga att säga ifrån, you name it, när man skaffar häst.

Senast på nätet var det en tjej (24 år) som var förtvivlad över att hon inte kunde ta sig ut till sin häst eftersom hennes mamma fått en hjärtattack och inte kunde ställa upp med skjuts till stallet. Förvisso en lång, invecklad historia med många bottnar men ni förstår kanske vart jag vill komma?

Jag vet flera hästägare (samtliga kvinnor) som aldrig hade haft råd att ha kvar sin häst om deras nuvarande förhållande tog slut, helt enkelt därför att sambon/maken sponsrar stora delar av det genemsamma livet vilket ju också direkt eller indirekt inkluderar hästen.

Att man kanske hade fått byta stall och/ eller eget boende om man blir singel är väl sin sak, inte heller jag hade kunnat både bo kvar i mitt och makens hus ensam och ha Archie på ”dyra ridskolan” men att HELT stå och falla med att någon annan betalar för ens häst kan jag inte förstå.

Det måste ju vara hur hemskt som helst att tvingas bita ihop i ett förhållande där man egentligen inte trivs bara för att få behålla sin ”rikiga” kärlek = hästen!

Jag har också stött på en del hästägare som själva knappt har sadel och träns till hästen men som förutsätter att andra med glädje ska låna ut både det ena och andra i ridutrustningsväg samt ställa upp med både bil, bensin och släp om hästen behöver köras iväg någonstans.

I min värld får man aldrig bli så beroende av någon annan, vem det än må vara, att man inte själv kan lösa sin hästhållning både PRAKTISKT och EKONOMISKT.

Även om man kanske inte själv har körkort så måste man kunna betala någon som kan ställa upp som chaufför om hästen tex behöver komma till klinik. Man måste veta var och hur man kan få låna/ hyra bil och transport.

Man MÅSTE ha en buffert på i alla fall några tusenlappar så att man kan betala för veterinärvård, man måste ha hästen veterinärvårdsförsäkrad!

Man måste också ha pengar till oförutsedda händelser som tex tappskor så att man inte behöver vänta med att sko hästen tills nästa lön kommer.

Att leva ”ur hand i mun” lämpar sig enligt mig inte alls om man är hästägare då det ALLTID lyckas inträffa något som man inte räknat med och som KOSTAR!

Jag tycker att det är för sorgligt att människor som påstår sig vara djurvänner kan försätta oskyldiga djur i situationer då det kan saknas både tillräckligt med foder och strö, då man måste vänta på att tillkalla veterinär för att man inte har råd osv.

Tack och lov verkar de flesta hästägare INTE bete sig på detta vis men de gånger man stöter på fenomenet blir jag lika ledsen och känner mig maktlös.

Dagens träning eller…är tränar-Birgitta en datahacker?

Hade jag inte vetat bättre hade jag faktiskt misstänkt att min tränare är en datahacker :=)!

Igår hade jag en maildiskussion med en ryttarvän angående SKOLORNA (öppna och sluta alltså, inte grund- eller gymnasie-skolorna :=)) och då skrev jag något i stil med att jag inte precis tränat skolorna då jag ridit för Birgitta (däremot har jag ”nosat” lite på dom på egen hand) eftersom vi fokuserat så mycket på de fördömda skänkelvikningarna.

Idag hann jag knappt sätta mig i sadeln förrän Birgitta beordrade sluta i skritt, följt av sluta i galopp, öppna i trav osv.

Har Birgitta på något sätt lyckats smygläsa mina mail :=)?????

Hur som helst var det detta som vi ägnade största delen av träningen åt tillsammans med annat allmänt lösgörande arbete.

Birgitta undrade också om jag hade påbörjat mitt cavalletti-arbete och det har jag ju, både uppsuttet och på töm.

Veckan som gått

Under veckan som gått har det inte hänt något speciellt; det mesta har helt enkelt gått sin gilla gång.

Jo…jag återupptog min hoppträning i min ensamhet och det gick hur bra som helst även om hinderhöjderna var väldigt moderata.

Jag har också börjat rida mycket över cavalletti-serier efter ett råd jag fick av Birgitta på senaste träningen och även detta fungerar mycket bra.

Våren är absolut på ingång och det är märkbart ljusare på både morgnarna och kvällarna vilket är underbart. Snart kanske jag till och med kan SE var jag går när jag är ute med hunden 05.00. Just nu går vi mest på känsla :=)!

Vädermässigt har det varit flera plusgrader under hela veckan och även detta är mycket välkommet även om det nog kommer att dröja ytterligare veckor innan jag packar ner långkalsongerna för säsongen. Vad skulle jag göra utan dessa och mina termobyxor? (FRYSA!!!!)

Igår regnade det för ovanlighetens skull ganska mycket men som så ofta räddade min gloria både mig och Lena för precis när vi red ut så blev det otroligt nog uppehåll vilket vi var mer än tacksamma över.

När vi kom hem torra och glada efter vår trevliga ridtur mötte jag min ende ”medtävlare” på klubben, Sally 13 år, som hade varit och tävlat hoppning. För henne var dagen mindre lyckad i regnet och då deras hästtransport hade kört fast i lera och fått dras loss med traktor och jag fick genast en flashback från ungefär denna tid förra året då JAG och Archie råkade ut för samma sak på en tävlingsplats.

Vi stod som enda kvarvarande ekipage kvar på en genomlerig parkeringsplats bara några hundra meter ifrån en milslång sandstrand och jag var LIVRÄDD för att råka tappa Archie i mörkret då jag såg framför mig hur han skenade runt på stranden i evigheter utan att kunna lokalisera sig.

Efter många om och men lyckades en traktor dra loss min bil och släp men det satt hårt inne och släpet fick också vissa skador medan vi höll på.

Ja, det var ett riktigt äventyr och det enda som räddade situationen var att jag hade 2 rosetter (av 2 möjliga) med mig hem! Det uppvägde allt men jag kommer trots det att var mycket noggrannare när jag ska parkera på den tävlingsplatsen om några veckor!

Min hund vs häst-teori stämde!

Jag har ju berättat om hur gräsligt Soya har uppfört sig mot snälle Archie när jag haft dom i ridhuset tillsammans; både då jag ridit och longerat har hon jagat honom som besatt, skällt lika mycket samt försökt att ta tag i hans svans/ haser. Att han bara uthärdat är för mig en (extremt lyckosam) gåta!

Eftersom Soya är en mycket snäll hund för övrigt och dessutom går jättefint när jag leder ner hästarna till hagen har jag funderat över om hon kanske LEKER med Archie i ridhuset även om varken han eller jag tycker att den leken är speciellt roande.

I morse, efter avslutat ridpass i ridhuset (då Soya INTE var med av förklarliga skäl) ville jag prova min teori att det kanske går mycket bättre när vi är UTOMHUS med båda djuren.

Och mycket riktigt!

Vi skrittade ut en kort runda (15 minuter) och travade även några hundra meter och Soya var som förbytt!

Inte ett skall, inte en ansats till att ”jaga” Archie utan hon sprang så fint bredvid, framför eller bakom honom och ”skötte sitt” (läs: nosade i marken och annat som hundar roar sig med).

Ute finns det troligen så mycket annat som är mer spännande än en tråkig häst som bara lufsar omkring medan ridhuset är tomt på annat än just nämnda häst som då dessutom springer omkring i olika cirklar och ändrar farten hela tiden.

Så tror JAG att knäpp-Soya tänker; vad tror ni :=)?

Kan förresten berätta att ingen av mina tidigare 3 hundar INTE gått att rida med utomhus även om schäfern var lika vidrig som Soya var inne i ridhuset då man red ut. Henne botade jag genom att vid ett tillfälle hoppa av hästen och ehhh….”handgripligen” (bokstavligen) förklara vad jag tyckte om hennes beteende…som sedan aldrig återkom.

Mina 2 greyhounds hade alltid mer intresse av att jaga kaniner än att engagera sig i Heron och han var lika snäll som Archie så då kaplöppningar mellan hund och kanin ibland råkade ta vägen under han mage sa han inget utan gick vidare utan att bry sig.

Mat- ett av livets glädjeämnen!

Jag tror nog att de flesta av er instämmer i rubriken- visst hör god mat till ett av livets glädjeämnen?

Jag hade en arbetskamrat som tyckte motsatsen; att äta var bara ”jobbigt” och hon önskade sig ett piller som kunde tillgodose hela dagsbehovet av näring; ett resonemang som jag, mat-gamen- inte alls kunde förstå.

Men förutom att det är GOTT/njutningsfullt att äta så vill jag påstå att det också är ett av de säkraste sundhetstecknen, eller snarare tvärom: om man INTE vill/ kan äta är det oftast en kraftig varningsflagg för något.

Jag har haft hästar som har varit ganska sjuka (kraftigt förkylda, buköppnade, fångangripna osv) men MATLUSTEN har det aldrig varit något fel på, inte ens i dessa ”smärtsituationer”.

Jag har berört det tidigare och säger det igen: djur som äter dåligt bör man verkligen kolla upp, så vida de inte ”alltid” varit små i maten/ kräsmagade.

Sedan behöver det inte alltid vara en fysisk åkomma som gör att djuret inte äter, det kan också vara något psykiskt; kanske är hästen stressad, vantrivs, är mobbad i flocken eller något liknande.

Då jag köpte min första hund, en schäfertik, kunde jag knappt få i henne någon mat. Torrfodret kunde hon inte äta torrt för det satte sig i halsen på henne och blötte man upp det lät hon det stå så länge att allting surnade och jag fick slänga helt orörda matskålar.

Om man gav det uppblötade torrfodret med MATSKED (!), dvs handmatade hundrackaren åt hon men så fort man ställde fram skålen (efter att hon slurpat i sig hur många matskedar som helst) så vände hon demonstrativt bort huvudet igen.

Till saken hör att denna schäfer hade den sämsta kondition jag någonsin varit med om hos en hund; efter 1 timmes promenad kunde hon flämta inne i lägenheten i FLERA TIMMAR (helt sant!). Jag var helt förskräckt och trodde att hon kanske hade hjärtfel eller något (jag och dåvarande sambon FICK hunden gratis av ett par som inte kunde ha kvar henne) och hade inte blivit förvånad om hunden en dag bara hade segnat ner och dött.

Men dog gjorde hon inte, min fina Ketty, utan tvärom byggde jag upp hennes kondis så att hon till slut var stark som en björn. Hon kunde springa med hur länge som helst när vi var ute och körde travhästar och i och med att konditionen kom så slutade också all ”petighet” vad gällde maten.

När Ketty hade förvandlats från flämtande potatissäck till en outtröttlig atlet fanns det inte DEN maten som hon inte slukade i ett nafs.

Alla mina andra hundar och hästar har redan från början visat att de brås på sin matglada ägare och deras magar tycks liks undertecknads som ”hål utan botten” = går att äta hur mycket som helst.

Nu äter ju varken jag eller djuren obegränsat ändå och även om vi skulle VILJA men som sagt: vi skulle inte tacka nej om det inte hade påverkat oss negativt.

Hur missförstånd kan uppstå

Har ni någon gång blivit påhoppade/ ifrågasatta pga något ni påståtts ha sagt där det har visat sig att det mesta/ allt varit en feltolkning eller ett missförstånd?

Jag, som står i ett stort stall med många hästägare och andra besökare hör ibland hur berättelser förvanskas under berättandets gång från person a- vidare till b- därefter c och när det har nått person y låter historien heeeelt annorlunda.

Härom dagen fick jag mig en tankeställare för egen del och det känns faktiskt lite skrämmande att inse att det man sagt kan omtolkas/ feltolkas på ett kanske väldigt tråkigt sätt som gör att man uppfattas på ett helt annat sätt än man önskar.

Typ av ”skräcksenario”:

JAG säger: Man skulle kanske önska lite mer trav hos X

Omtolkning som sprids: Birgitta tyckte att X hade den sämsta traven hon någonsin sett.

Vad som hände och som fick mig att tänka till var följande:

I lördags hade jag med mig Soya till stallet och eftersom mina erfrenheter av henne och Archie ihop när man rider (som jag har berättat om i några inlägg tidigare) är minst sagt usla så besämde jag mig för att stänga in henne i Archies box medan jag red.
Jag hade gjort det en gång innan och enligt den helgpersonal som jobbade då hade hon gnytt lite grann men tystnat efter en stund och sedan hållit sig lugn.

I lördags gjorde jag alltså samma sak och efter avslutad ritt fick jag höra att Soya GNÄLLT LITE. När jag kom in med Archie i stallet var hon helt tyst liksom när jag gick ifrån stallet.

I måndags säger en person till mig:

”Jasså, Soya SKÄLLDE HELA TIDEN i lördags”.

För mig är det en milsvid skillnad mellan att ”gnälla lite” och ”skälla hela tiden”.

Nu var detta kanske ett harmlöst exempel även om det givetvis inte hade kännts bra för mig om det verkligen hade varit så att Soya hade skällt oavbrutet. Då hade jag valt att inte ta med henne till stallet fler gånger då jag skulle rida för jag vill givetvis varken plåga hunden eller omgivningen med hennes gapande.

Men där ser man hur lätt en ”sanning” kan spridas trots att den inte är just SANN!

Diskussionen om inackorderingar fortsätter

Jennifer har svarat på förra veckans inlägg ”kan man tjäna pengar på inackorderingar” och jag tänkte att vi kunde fortsätta diskussionen här eftersom många kanske inte går tillbaka och läser gamla inlägg så noga:

”Wow detta är verkligen super spännande! Känns som en diskussion som kan pågå i all oänlighet. Vi flyttar snart från stallet vi står i nu pga överpriset där. Det är ett stall i Vellinge som tar 2500:-i kallhyra och då ingår där bara utsläpp måndag-söndag och fodringar helgfria vardagar. Inga insläpp alls. Insläpp kostar 600:- extra i månaden. Så säg en ”kallhyra” på 3100:- varje månad. Men så ingår där inget foder. Foder i sin tur köper ägaren in från ett special märke som tar ut extrema kilopriser vilket resulterar i att min häst som äter rätt mycket hamnar på en hyra varje månad á ca 5000:- och då mockar jag själv, tar in hästarna själv på helgen och fodrar ibland. Sen står där kanontrevligt folk i stallet men anläggningen lever inte upp till dom priserna.
Sen har vi stått i ett stall nära svågertorps station som tog 3250:- i månaden och då ingick foder men man hade insläpp på schema – gick inte att köpa till. Det stallet däremot hade helt galen stämmning med en massa oväsen och slarv och ett ridhus som verkligen inte sköttes. Vad jag vill ha sagt är att det är svårt att hitta en anläggning som både är prisvärd och välskött. Man får nog göra en avvägning på vad som känns mest viktigt. Synd men sant!”

Min kommentar:

Först en förklaring till övriga läsare:
Både Vellinge och Svågertorp ligger strax utanför Malmö.

Jag måste säga att detta låter som överpriser till och med i Malmö-regionen. Jag blir väldigt nyfiken på vad det är för stall du har stått i Jennifer? Det är inte Lundegård möjligtvis?

Jag kan inte annat än instämma till 200 % i att det är svårt (omöjligt?) att hitta en anläggning som är både prisvärd och välskött.

Som jag kanske nämnt i något blogginlägg letar jag ”inaktivt” efter ett ÄNNU bättre stall än där jag står nu sedan lång tid tillbaka. Att vi har små hagar utan gräs och med begränsad tillgång till utevistelse (halvdagar) stör mig tämligen mycket men resten överväger med så stora mått att jag ändå ”finner mig” (snarare är det ju Archie som verkar ”finna sig” hur bra som helst med ”icke-obegränsad-hagtid”).

I vintras var ”icke-önskvärda-förändringar” på gång i vårt stall och då aktualiserades frågan om flytt och jag sökte MYCKET aktivt efter ett annat stall. Som tur är blev det inget av de ”icke-önskvärda-förändringarna” i stallet så jag kunde lägga letandet på hyllan och tur var väl det för det verkar banne mig stört omöjligt att hitta exakt det jag söker.

Alltid brister det på något plan och då är jag ändå villig att hosta upp med en stallhyra på 4-4500:– för det optimala stallet.

Idag har jag ju hästen på en ridskola där de anställda inte har det minsta ”egenintresse” av att spara/snåla på utlovade tjänster eller produkter. Allt som behöver åtgärdas görs OMGÅENDE och utan minsta diskussion. Det foder som köps in är av god kvalité och om någon foderhandlare någon gång har försökt att lura på oss dåligt hö tex så har vi obönhörligen skickat tillbaka rubbet. Och när man är en så pass stor kund så kan man ställa krav!

Jag har hört MÄNGDER av skräckhistorier om privatstall som lovat allt från guld till gröna skogar och där man sedan som hästägare stått med lång näsa efter att ha försökt att uthärda långt längre än man tänkt från början.
Exempelvis så utlovat att ett ridhus ska stå färdigt ”till vintern” (detta sägs på våren) och nästa sommar så är fortfarande inte hälften färdigt.

Visst är det så att man ibland inte kan påverka ALLT kring tex ett ridhusbygge men som betalande kund får det ändå finnas gränser för hur länge man ska finna sig i att utlovade tjänster/ saker inte kan användas.

Jag har också hört om stall där hästägare stjäler mat från varandra om det ingår att man ska fodra enligt schema eller där till och med stallägaren själv inte fodrar med utlovad mängd mat vilket man upptäcker först då man råkar komma på en tid man inte brukar och haffa personen ”in action”.

Som extremt aktiv tävlingsryttare finns det inte på min karta att inte kunna rida 365dagar om året och oavsett väder OM JAG VILL. Jag skulle också bli skogstokig om min häst inte fick den mat han ska ha och på de tider han ska ha den, särskilt nu då han pga tidigare fång inte kan äta vad som helst och i vilka volymer som helst.

Som sagt verkar det oerhört svårt att få ”allt” och i mitt fall har jag alltså gett avkall på ”hagkvalité” och hagtid. Andra vet jag gör andra prioriteringar och väljer bort sådant som de egentligen innerst inne vill ha men har insett att de inte heller kan få allt.