Olika sätt att roa sig på (Soya-bilder)

Ovan: suddig bild på en parningssugen Soya :=)!

Nedan: denna aktivitet tycker jag är trevligare om hon ägnar sig åt med lika stor frenesi :=)!

 
Fick dessa bilder från en annan deltagare på hundkappen i Landskrona i söndags och eftersom jag har utlovat massor av för er ointressanta bilder på djuren så…..

Lösa hundar och hästar- svårlöst?

Eftersom jag ofta rider på för många minst sagt udda tider (väldigt tidiga morgnar) kan det ibland ta veckor innan jag träffar vissa hästägare i stallet.

I nya stallet hade jag dock turen att träffa en av hästägarna redan efter någon dag och vi började diskutera det här med hagutsläpp eftersom det var ganska dåligt väder ute och jag misstänkte att jag kanske var den enda som ville ha ut hästen trots det.

Men det visade sig glädjande nog att denna hästägare hade exakt samma åsikt i frågan som jag, dvs ”ut i alla väder så länge det inte inte riskerar att bli farligt”.

Och det var ju skönt och glädjande för jag minns hur det var de första åren som privathästägare på ridskolan.

Nästan ingen ville släppa ut sin häst om det kom 1 regndroppe, en halv vindpust, 3 snöflingor eller solen råkade skina i mer än 5 minuter och jag hade ett fasligt bry med att övertyga folk om att ”trotsa vädrets makter” så att MIN häst kunde få sällskap (Heron lyckades jag aldrig lära att gå helt ensam i hagen, han sprang som en idiot och hoppade också över staketet om han inte hade i vart fall någon häst i hagen bredvid som han kunde se).

Idag finns inte alls de problemen på ridskolan och hästägarna förstår att hästarna inte är gjorda av sockervadd och därför kommer att smälta bort vid minsta nederbörd.

Tyvärr vet jag att det fortfarande både här och där finns folk med en väldigt konstig inställning till hagutsläpp och deras resonemang blir dessutom nästan alltid en självppfyllande profetia.

Först vägrar de att släppa ut hästen på en evighet, skyllande på att hästen inte klarar av att gå i hagen för att den springer, hoppar över staketet, skadar sig osv och sedan efter att ha hållit hästen inspärrad i boxen i en evighet (veckor eller till och med månader) så ger de med sig en en dag och släpper ut hästen som då givetvis både skenar runt som en galning, hoppar över staketet och skadar sig.

Inget konstigt alls i min värld och exakt samma fenomen har jag sett massor av gånger hos hundägare som alltid går med hunden i koppel.

Den dagen de vågar släppa lös hunden kan man ge sig f..n på att den sticker och inte vill låta sig fångas och ägaren blir då så klart livrädd och tänker ”ALDRIG MER”, precis som den som släppt ut hästen och fått den skadad då den seglade över staketet.

Jag är fullt medveten om att det finns både hundar och hästar som man verkligen inte bör släppa lösa hur som helst men är lika övertygad om att det GÅR att lära de flesta hundar att springa lösa och hästar att gå lugnt i hagen.

Men man måste så klart ge det tid, arbeta metodiskt och genomtänkt och inte bara följa någon plötsig ingivelse.

Som jag redan har berättat om i tidigare blogginlägg var min första hund, schäfern Ketty en riktig ”apa” när jag fick henne och vägrade att komma vid inkallning. Om en hund kunde ge en ”fingret” så såg det precis ut som att det var det hon gjorde, hon visste PRECIS vad jag ville och vad hon inte kände för.

Otroligt nog kunde ANDRA människor fånga in henne åt mig vilket var tur eftersom jag på den tiden gick sista året på gymnasiet och verkligen inte kunde stå ute i parken och vänta på när drottning Ketty behagade att komma.

Jag misstänker att Ketty antingen aldrig hade fått vara lös innan vi fick henne (hon var då över 1 år gammal) eller så hade något gått snett vid inkallningsträningen för det var precis som att hon var rädd för att inte få gå lös igen om hon väl blev infångad sådet var precis det jag fick öva: släppa lös, kalla in, släppa lös, kalla in osv.

Och även om jag ibland ville MÖRDA henne när hon gav mig den försmädligaste blick ni kan tänka er och bara stack iväg så gav jag mig inte och mycket snabbt så kunde Ketty plötstigt gå lös överallt!

En bekant som hade samma problem med sin hund gick för ett tag sedan någon form av kurs just för att hunden inte gick att ha lös och jag vet inte vad som lärdes ut på denna kurs men ägaren var supernöjd efteråt och kan numera släppa lös hunden och den kommer som ett skott när hon ropar. Så det går att lösa!

Samma sak med hästar som springer i hagen. Man får kanske börja med att släppa ut hästen när den är ordentligt motionerad och trött, lägga ut mat, stå utanför och lugna, använda en snäll häst som sällskap- ja ”helt enkelt” (även om det inte alltid tycks just enkelt) det som fungerar bäst.

Heron var svår att lära att gå ensam ens med hästar i hagarna bredvid och jag minns den första gången jag provade. Han sprang som en idiot och när jag försökte mata honom med morötter för att lugna ner honom SPOTTADE han bara argt ut dom, och då hör det till saken att han älskade mat.

Är man själv osäker på hur man kan träna hästen finns det säkert någon kunnig hästmänniska som kan hjälpa till hellre än att man ger upp.

Jag är övertygad om att 99 % av alla hästar och hundar mår bäst av att i alla fall ibland få lite frihet från oss ägare; det är ju trots allt vi som styr och ställer med i princip ALLT annat i deras liv.

Veckan som gått

Tänk att åsynen av en så ”enkel” sak som en gräshage kan fylla en med sådan glädje…Så känner jag just nu eftersom jag ju så länge önskat detta åt Archie…

Under den gångna veckan har det inte inträffat några större sensationer.

Själv har jag blivit ett år äldre och firade kombinerad bröllops-, födelse- och namnsdag i onsdags. Arbetskamraterna bjöd på en god lunch medan maken stod för en I-phone och god middag några dagar senare. Jag har varit mycket nöjd med alltihop och framför allt med telefonen som jag redan har använt flitigt till att både fotografera med och kolla på nätet, skriva mail osv.

På hästfronten går allt sin gilla gång och jag håller på att komma in i nya rutiner i och med stallflytten. Hittills trivs jag ypperligt och tror att jag kan säga detsamma om Archie.

Det är otroligt skönt att numera komma i vettig tid till jobbet (oftast vid 7.30 och senast 8.00) och att dessutom kunna kombinera mina rastningar av Soya med stallbesöken.

De morgnar jag inte rider (4) cyklar vi till stallet (tar 15 minuter och Soya kan springa lös 90 % av sträckan) för att fixa med foder, mocka och byta täcke och de morgnar jag rider (3) kör vi bil till stallet (tar 3 minuter) och så får Soya rasta sig själv i ridhuset medan jag rider (fast i ärlighetens namn ligger hon mest och tittar på oss som de facto motionerar :=)).

Soya själv skulle nog säga att veckans höjdpunkt var besöket på hundkappbanan i Landskrona i söndags och hon har nu fått prova på alla ”fart-grenar” som en whippet kan tävla i:

1. Whippetrace: hunden jagar en låtsashare (oftast någon form av plastband som inte har den minsta likhet med en hare/kanin) på en knappt 150 meter lång raksträcka och snabbast hund vinner.

2. Rundbana: samma som ovan med skillnaden att hunden springer en längre sträcka (max 550 meter) och att banan är ovalformad (så som galopphästar springer ungefär).

3. Lure Coursing: hunden jagar även här samma typ av trasa/ plastband fast på en snitslad gräsbana som kan se olika ut från gång till gång. Här är det inte bara hundens snabbhet som bedöms utan även sättet på vilket den jagar ”haren” och om hunden genar för mycket tex så spelar det ingen roll om den är snabbast i mål; den kan ändå få dåliga poäng.

Personligen gillar jag rundbanan bäst eftersom Soya inte hinner få upp tillräcklig fart vid whippetrace och har börjat fuska (gena) på LC:n. Den hittills enda träningen på rundbana gav verkligen mersmak då allting var så välorganiserat och som sagt, i mina ögon mest rättvist.

Djurens dag


Som de flesta helgdagar har jag ägnat den mesta tiden åt mina djur och deras olika aktiviteter.

Tillsammans med ”whippetgänget” som vi brukar träffa var och varannan söndag åkte vi idag till hundkappbanan i Landskrona för att prova på just hundkapp.

Landskronas rundbana var otroligt fin och välskött och den såg snarare ut som något som hästar kunde ha sprungit på i stället för våra små lättviktare som knappt gjorde tassavtryck på banan.

Låt er inte luras av Soyas till synes koncentrerade nuna! Så fort hon förstod varför vi var där förvandlades hon, precis som på LC:n till en hoppande och skällande ”ordnings-störare”.

Eftersom jag inte kunde ta foto när Soya sprang så får ni nöja er med denna suddiga bild på en greyhound som springer.Varje gång jag ser en greyhound nu för tiden förundras jag över att jag själv ägt 2 stycken utan att reflektera över att de är så stora!

Jämfört med Soya är vissa som små kalvar och jag är faktiskt glad att vi valde deras mindre kopia, en whippet, för annars hade nog jag och maken fått köpa en ännu större säng eller lägga oss på golvet :=)!

Hela arrangemanget kring träningen flöt på otroligt proffsigt, snabbt och smidigt och vi fick fantastiskt fin hjälp från de rutinerade funktionärerna som, förstod vi, gärna ville ha fler medlemmar till sin klubb.

Och gärna för mig!
Jag gillade hela upplägget väldigt mycket, dels hur allting var arrangerat men också just ”rättviseaspekten”, dvs att det bara är en enda sak som gäller och det är ”snabbast i mål”. Finns liksom inte så mycket att diskutera då och hunden kan dessutom inte gena över banan :=).
Efter att våra hundar fått springa var sitt lopp (Soya sprang ensam och den längsta sträckan, 550 meter och om jag minns rätt kunde man annars välja att låta hunden springa 320 eller 440 meter) avslutade vi träffen med lite lek inne i en inhängnad och jag fick då se en sida av Soya som jag inte sett förut men som gladde mig.Att hon bland annat försökte para sig med flera av de andra hundarna kanske inte kan tyckas som något att yvas över men denna dominanshandling visade för mig att Soya börjar få lite skinn på näsan och inte bara står och betraktar de andra hundarnas ibland vilda framfart som hon tidigare ofta gjort.

Ingen har någonsin varit dum mot henne på minsta vis men hon har helt enkelt varit otroligt försiktig och inte alls vågat ta för sig men nu var det alltså andra tongångar, inte bara parningsförsöken utan även hur hon var väldigt aktiv i lekarna.

Efter Soyas träning åkte jag till stallet för att ta in Archie från denna underbara gräshage och för att köra till ridskolan för att rida ut med Lena.

Eftersom det hade regnat av och till nästan hela dagen ringde jag dessförinnan till Lena för att försäkra henne att jag denna gången skulle komma ”no matter what” eftersom vi ställde in förra helgens ridtur pga kraftig blåst.
Ridturen då vi mest klättrade i några backar blev lika trevlig som vanligt och vi hann avhandla allt som hänt under de gångna veckorna precis som vi brukar :=).

Sover ni och fotoöversvämning?

Smakprov på vad som komma skall….
Eftersom det inte har kommit in en enda kommentar på flera dagar börjar jag undra om kommentar-funktionen krånglar eller om ni helt enkelt inte har något att komma med :=)?
Vi får väl se vad som händer….
Kan under tiden informera er om att det blev en Iphone för min del och att jag just nu är fullt sysselsatt med att lära mig alla funktionerna.
Provade kameran på en sovande Mishi nyss och kortet blev så bra (sade hon partiskt) att jag misstänker att jag kommer att överösa er med fullständigt, för ER men inte för MIG, meningslösa kort på djuren i alla möjliga poser.
Påminner mig om den sommar då jag hade sommarjobb på Kungsfoto och framkallade folks fotorullar. Där fick man se grejer må ni tro….Många trodde nog inte att korten vidrördes av en mänsklig hand men ack vad de bedrog sig!!!!
Eftersom vi hade en ordentlig rabatt på de kort vi själva ville framkalla erbjöd jag en stallkamrat att framkalla en rulle åt henne.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta då hela rullen visade sig innehålla bilder på hennes mycket intetsägande häst i hagen.
Jag menar…36 bilder på en fet häst som står i olika trista poser i en grushage…hur spännande kan det bli :=)? I alla fall för en utomstående :=)!
Men nu kommer jag kanske själv att bli likadan och fylla bloggen med åttiosju bilder på Soya som sover, äter, släpper en fis osv :=).

Varför är mäklaren nästan alltid ensam på en husvisning?

Nu när vi har varit och tittat på en del gårdar har frågan i rubriken slagit mig eller omvänt: varför är de som säljer huset nästan aldrig närvarande vid visningarna?

Frågade vår egen mäklare om detta inför visningen av vårt hus och han svarade att folk inte tyckte om när ”andra går runt och kritiserade deras hus”.

Är folk verkligen så lätt-påverkade/ känsliga?

Själv ville jag absolut vara med då vårt hus visades (detta var i samband med att vi hade lagt bud på Löberöds-gården och jag var övertyga dom att vi skull flytta). Dels ville jag inte ha främmande människor som går igenom varje rum i huset utan minsta koll (mäklarna tycker jag oftast brukar stå utanför huset och välkomna intressenter) men framför allt ville jag både försöka höra lite ”hur snacket går” och kunna vara behjälplig med att svara på lite mer ”udda” frågor som mäklaren kanske inte har en aning om (på visningen av vårt hus frågade tex en intressent om vi hade mycket mygg kring huset pga en stor damm som ligger kanske 500 meter från vår trädgård).

När jag har varit och tittat på hästgårdar så har jag velat fråga en mängd frågor med hästanknytning typ

– hur sköts gödselhantering
– är stallet godkänt för hästhållning (inte helt självklart)
– varifrån brukar man köpa foder
– finns det intilliggande ridhus som man får nyttja

och sådana frågor har mäklaren i de flesta fallen inte alls kunnat svara på. Så klart är det inte värre än att mäklaren kan återkomma till en med svar på dessa undringar längre fram men själv är jag oftast så ivrig att jag vill veta så mycket som möjligt direkt.

Minns ni gården vi var och tittade på där jag ramlade ner från en trappa till loftet som hade murknat sönder?

Då hade jag verkligen önskat att säljarna var där för att dels skämmas rent ut sagt men också så att jag kunde fråga dom om varför trappan var så murken (användes den kanske aldrig?) och varför man hade en hel del plastskynken hängande från innertaket på loftet.

Tänt var det här (NOT)!!!!

Jag och Soya på morgonpromenad!

Som jag redan har berättat om har jag själv för vana att traska omkring med Soya i mörker, helt enkelt därför att det är så det ser ut innan klockan 06.00 i mina trakter och den här tiden på året.
På kvällarna går vi på promenad innan det har blivit mörkt, sedan får det bli en ”kiss-runda” i trädgården eller runt huset innan vi går till sängs.
Soya och jag går uteslutande på grusvägar som omges av åkrar och vi möter aldrig någonsin varken andra människor eller annat än tidningsbilen någon enstaka gång och därför har jag tex inga reflexer på mig medan Soya har sitt reflextäcke enbart för att JAG ska se henne.
Nu sedan jag flyttade till nya stallet har jag blivit skrämmande medveten om hur pass vanligt det är att folk, med eller utan hund/ar går på den slingrande och näst intill obelysta 70-vägen som leder fram till stallet och ärligt talat är jag både chockad och förvånad.
FATTAR inte ”folk” hur otroligt dåligt de syns i mörkret, med eller utan reflexer faktiskt?
Jag tror att många sätter en enorm tilltro till just reflexer och tror att de genom att bära dessa blir självlysande pelare som går säkra överallt.
I så fall vill jag bara upplysa om att detta tankesätt är FEL, FEL, FEL för alla reflexvästar och annat som folk sätter på sig är inte alls speciellt ”synliggörande”.
Jag förstår inte att man vågar utsätta sig för den fara det innebär att i mörker gå på vägar där bilar kör så pass snabbt, framför allt om man inte verkligen BEHÖVER.
Det finns i dessa trakter ensliga grusvägar att både jogga, rida och rasta hundar på och själv kommer jag aldrig i livet att skritta en meter på denna väg i mörkret.
Såg igår kväll en väldigt smart (NOT!!!) man som minsann hade satt på sig själv en reflexväst (kanske något han fått gratis på jobbet tänkte jag surt) medan hans KOLSVARTA hund fick gå utan den minsta reflexremsa på sig.
Hade god lust att stanna bilen och upplysa karlskrället om att reflextäcke för hund finns på tex Hööks där jag tror att Soyas täcke kostade 39 kronor.
Ingen större investering med andra ord och ärligt talat, och om man nu förlitar sig till reflexer som skydd: vilket scenario är mest sannolikt: att man som människa plötsligt ska hoppa ut lite oförsiktig på vägen eller att ens hund ska göra det?
Nu gäller det bara att själv komma ihåg att krypköra på vägen när man kommer där i mörkret för efter att ha sett den ”människo-trafik” som förekommer så vill i alla fall inte jag riskera att köra på/ över någon och därmed inte bara förstöra någon annans liv utan även mitt eget.

Stööön….nu när jag inte VILL har ketchupeffekten drabbat mig!

Ja, det var ju det jag hoppades på för någon månad sedan då det stod helt stilla på gårds/ stall-letarfronten men nu när jag väl drabbats så tycker jag inte alls att det är kul.

För bara någon dag sedan nämnde min man hur trist han tyckte att det var att vi inte fick köpa gården i Löberöd (den som vi bjöd på) och vad tror ni händer bara 2 dagar senare?

Jo, mäklaren ringer och förklarar att den familj som vann budgivningen inte ska flytta dit trots allt (personliga skäl) så nu undrar hon om vi fortfarande är intresserade.

Jag blev inte alls glad faktiskt utan kände mest STÖÖÖÖN och beslutsångest!!!!!!!!!!!

Efter en hel del funderande så bestämde vi oss faktiskt, hur otroligt det än kan låta, för att avstå från vidare intresse för detta objekt trots att vi för bara en månad sedan var hur ledsna som helst över att vi inte fick köpa det.

Till att börja med kände vi oss inte manade att ge oss in i en ny budgivning med den andra familjen som också var med och bjöd på gården (vi var sammanlagt 3 familjer som ”slogs”) eftersom vi stannade på 4.185.000 medan den andra familjen stoppade på 4.395.000 och de som nu hoppar av fick den för 4.430.000.
Vi skulle alltså förlora även en ny budgivning för jag kan inte se varför den familj som ville ge 4.395.000 för en månad sedan inte skulle vilja ge i alla fall lite mer än vårt högsta bud som för oss inte är förhandlingsbart.

Nu vet jag ju inte till vilket pris familj nummer 2 kommer att få gården men ärligt talat så bryr jag mig inte längre och skulle troligen inte ens vara intresserad om vi fick den för utgångspriset 3,6 miljoner eftersom även vår ”livssituation” har ändrats sedan budgivningen även om det inte skett på ett lika drastiskt sätt som för familj nummer 1 som hoppar av.

Den största anledningen till att jag över huvudtaget började fundera mer och mer på en egen gård var att jag ville förändra mitt sätt att hålla häst och rida på och trodde att jag aldrig skulle hitta ett inackorderingsstall som skulle kunna tillgodose dessa behov.

Jag ville ha hästen nära min bostad, kunna ha honom ute många fler timmar än på ridskolan och kunna rida utan stress på morgonen (i ett välskött ridhus) och efter att så länge ha sökt stall som uppfyllde dessa krav utan någon som helst respons började jag tro att en egen gård var den enda lösningen.

Nu har jag ju som ni har kunnat läsa om funnit ett nytt stall som hittills (även om det bara har gått en vecka) VERKAR optimalt och jag känner att jag verkligen vill ge detta alternativet en ordentlig chans innan jag kastar mig in ett så kostsamt projekt som ett gårdsköp för flera miljoner.

Visst ser jag fortfarande en del fördelar med en egen gård men jag ska inte sticka under stol med att det även finns stora nackdelar för just mig personligen och dessa måste jag ta hänsyn till.

1. Från gården i Löberöd tar det ca 45 minuter att köra till jobbet, från nuvarande boende tar det 20 minuter och från nuvarande stall 17 minuter. En ganska stor tidsmässig (och kostnadsmässig) skillnad med andra ord. Dessutom ligger gården i Löberöd så pass ”off” att det inte är omöjligt att bli insnöad vid dåligt väder eller i vart fall att det blir ganska svårt att ta sig till jobbet.

2. Om vi köper gården i Löberöd kommer vi att minst fördubbla våra banklån (beroende på vad vi skulle få betala för gården) och också i princip fördubbla vår uppvärmningskostnad och andra kostnader som har med boendet att göra eftersom gården är typ dubbelt så stor som vårt hus med diverse biutrymmen = min nu goda ekonomi kommer plötsligt att inte alls bli speciellt god= TRIST. Jag vet vad det innebär att leva snålt och tycker att jag har gjort det tillräckligt i mina dagar om jag kan slippa.

3. Om jag bor på egen gård måste jag köpa/låna en sällskapshäst åt Archie eftersom jag inte vågar riskera att en eventuell inackordering flyttar från den ena dagen till den andra. Denna häst (läs: troligen en ponny) kommer jag att ha utgifter för i form av veterinärvårdsförsäkring, verkning, strö och foder utan att ha någon annan ”nytta” av den än som rent sällskap (= ganska mycket ”pengarna i sjön” som jag ser det).

4. Gården i Löberöd ligger som sagt väldigt ”off” och såvida jag inte råkar finna en pensionerad, hästintresserad granne som vill engagera sig i just min gård så är jag helt utlämnad till mig själv vad gäller in och utsläpp i hagen och jag har, när jag är på jobbet (eller någon annan stans) INGEN tillsyn av hästarna om de är i hagen (hagarna syns ej ens av de grannar som bor närmast). Detta innebär att eventuella skador på hästarna inte blir upptäckta förrän jag kommer hem och framför allt innebär det att hästarna MÅSTE stå ute oavsett vilket väder som kan råka drabba dom efter utsläppet och tills jag kommer hem. Kanske inte sååå kul att sitta på jobbet och se orkanvindar fara fram och veta att man har 45 minuters körväg hem?
Fördelen med nya stallet är att det alltid finns kunnig personal på plats som kan ta in Archie vid skador, dåligt väder, om hovslagaren kommer eller whatever. Det finns också flera sjukhagar om Archie, gud förbjude, skulle bli skadad/ sjuk på ett sådant vis att han inte kan gå i en ”vanlig” hage och dessa ligger i direkt anslutning till övriga hagar så att han alltid har sällskap.

5. Med egen gård tillkommer kostnader (ridhuskort, diverse redskap/ maskiner osv) som vi nu inte alls har/ behöver och ARBETSINSATSER (harvning av utebana, in och utsläpp i hagen, fodring, inköp av foder, lagning av allt som kan gå sönder i ett stall/ hagar osv) som jag idag inte behöver ägna mig åt.

Så summa summarum känns det just nu som att jag genom flytten till det nya stallet har fått nästan alla den egna gårdens fördelar men ingen av nackdelarna och då börjar jag få svårt att motivera en gårdsflytt.

Nej, nu vill jag försöka att verkligen ”bo in” både mig och Archie i det nya stallet och först senare åter fundera på om vi ska fortsätta att leta gård på allvar eller ej.
Kanske är jag just nu i en ”smekmånadsfas” i nya stallet och ser allt i rosenrött?

Maken har ju aldrig varit den drivande i gårdsfrågan hur som helst även om han kunde se att ha Archie hemma skulle vara bra för mig (och därmed för honom :=)) och han är dessutom fullständigt ointresserad av hästar så han håller helt med i mitt resonemang om att vänta.

Tänk så det kan bli!

En pigg och en trött socialarbetare (ibland har vi kul på jobbet :=))

En dag i förra veckan fick Soya följa med mig till jobbet och jag passade då på att prova kamerafunktionen på min jobbmobil :=). Jag och arbetskamraten som syns på bilden skickade sedan iväg fotot som ett mms till den arbetskamrat vars stol Soya hade ockupperat tillsammans med texten ”du har blivit utbytt mot en billigare arbetskraft”.

När Soya tyckte att arbetskamraten hade stört henne tillräckligt (han tog också kort på henne med SIN mobil) hoppade hon upp på HANS stol i stället och efter att ha intagit denna sköna sovställning hade han inte hjärta att knuffa ner henne så han fick hämta en annan stol och sätta sig på den i stället medan lilla Mishi sov vidare :=).

Min man var kanske inte helt fel ute trots allt?

En av de första hästgårdarna jag och maken var och tittade på blev jag superintresserad av direkt medan maken inte kunde uppbåda något engagemang över huvud taget.
Eftersom vi brukar tycka tämligen lika om det mesta var jag både förvånad och besviken men givetvis måste man var 100 % överens vid en så här stor affär så det var inte mer med det.

Nu, flera månader senare ser jag att gården, som funnits på hemnet hela tiden har fått ett nytt pris, 400.000 lägre än när vi var och tittade!

Ingen liten småsumma precis och det visar bara att det inte är helt lätt att sälja så pass dyra objekt (gården kostar nu knappt 4,5 miljoner).

Själv blir jag väldigt vaksam när gårdars försäljningspris sänks eller när samma objekt varit till salu i månader.

I min värld betyder det oftast att objektet (om det inte varit helt fel pris-satt från början och sådant brukar mäklare försöka att undvika) är svårsålt och jag skulle verkligen tveka att själv köpa det.

För är det svårsålt när jag köper så finns risken att det är lika svårsålt när/ om jag vill sälja, framför allt om det är läget som folk inte gillar.
Allt annat kan man väl mer eller mindre förändra och förbättra men läget är liksom där det är.

Nu tror jag förvisso inte att det är just läget som gör att denna gård inte blivit såld än utan jag misstänker att det kan var den dirktverkande elen som kan vara ”boven i dramat”. Att bo i hus med direktverkande el kan bli dyrt nog och att då värma en hel gård med en massa kringbyggnader på detta vis…tja…då kostar det!