Om jag ser tillbaka på de 3 senaste hästarna jag ägt, Heron, Décima och Archie så tycker jag att de är/var väldigt lika på många sätt, samma godhet, välvilja och alltid ett jämnt och glatt humör.
Men på en punkt skiljer Archie sig från de andra; han gnäggar nästan aldrig! Jag tror att Archie har gnäggat åt mig 2 gånger som jag kan minnas på rak arm. När han var yngre kunde han gnägga övergivet då han leddes ner ensam till hagen och innan han såg de andra hästarna men några glädjegnäggningar över att se sin ägare ägnar han sig aldrig åt :=).
Jag märker ju att han känner igen min röst och han tittar alltid ut och ser nöjd ut då han ser mig men det är tyst som i graven från hans strupe.
Annars är han lika kelig som de andra hästarna och man kan klappa och pussa på honom hur länge som helst utan att han verkar tycka att man är en jobbig fjortis :=).
Konstigt det där med gnäggningarna (eller frånvaron av dom snarare) bara…..
Heron och Décima var hans raka motsatser!
Då Heron hörde min röst, om jag så pratade med någon i andra delen av stallet så formligen SKEK han. Då ville han att jag skulle komma bort till honom och gärna ge honom något gott att stoppa i munnen.
Någon gång då jag hade bråttom och bara skulle växla några ord med stallpersonalen fick jag gömma mig och stå och VISKA.
”Varför pratar du så tyst” frågade folk.
”Det är för att Heron inte ska höra att jag är i stallet för jag måste rusa vidare” kunde jag svara.
Ibland hörde han mig ÄNDÅ……snacka om bra hörsel :=)!
Och lång tid efter att han var borta kunde jag sänka rösten och börja prata tyst om jag var stressad i stallet….
Décima är nog den häst som allra tydligast har visat sin glädje över mig. Varje dag så lyste hon formligen upp då hon såg mig, det var verkligen uppenbart för alla som såg det och enormt tillfredsställande för mitt ego :=).
Ett av mina finaste minnen från vår tid tillsammans var då vi var och tävlade i hoppning hos Skromberga Ryttarförening.
Efter avslutad ritt ville jag gå och läsa resultaten som man hade satt upp på en ansagstavla. Man hade dock gjort en avspärrning vid tavlan så att man inte kunde gå dit annat än utan häst. Jag hade turen att en klubbkamrat också var där och tävlade så jag bad henne stå och hålla Décima kanske 50 meter från tavlan.
Jag gick bort till tavlan, läste resultaten och vände sedan och började gå tillbaka mot Décima och min kamrat. Medan jag går ser jag hur Décima börjar gnägga tyst; vi hade ju varit ifrån varandra i säkert 2 minuter! Sådan var hon, min lilla docka.
Och i sådana stunder var hon värd alla pengar, sömnlösa nätter, slit och tidiga morgnar i världen :=).
