När jag var 17 år gammal åkte jag och min dåvarande ”bästis” Elizabeth (då 15 år gammal) på ridläger.
Att ridlägret inte alls blev som vi tänkt oss är en underdrift och vi avbröt vistelsen innan vi mer eller mindre hann packa upp väskorna.
Eftersom jag redan då tyckte mig ha ordets gåva och skinn på näsan så nöjde vi oss inte med att konstatera att vi kände oss grundlurade; vi krävde alla pengarna tillbaka. Och som jag upptäckt så många gånger sedan dess; kan man bara formulera sig och inte ställer orimliga krav så får man alltid igenom det man vill. Så visst fick vi pengarna tillbaka även om lägerarrangören slingrade sig och förnekade det mesta av våra anklagelser.
Jag har tyvärr inte sparat hans svar på vårt ”kravbrev” men vårt eget brev var en desto roligare läsning så här mer än 20 år senare.
