Eftersom jag bor i Skåne där utbudet av både hopp och dressyrtävlingar alltid har varit enormt har jag aldrig sett någon anledning till att åka på sk meetings, eller att i vart fall övernatta på någon tävlingsplats. När jag säger att det är LÅNGT till en tävling menar jag att det är 10 mil dit medan min väninna i Kiruna väl har 30 mil till NÄRMASTE tävlingsplats. Och inom 10 mils radie från stallet finns det tävlingar i princip varje helg från mars till oktober i alla fall.
Under sommaren kan det dock vara ganska glest med tävlingar och ett år (1992) fick jag för mig att Heron skulle ut och skörda framgångar på lite längre håll.
Jag, som annars är en blygsam person vad gäller tro på tävlingsframgångar, fick av någon anledning hybris och tänkte att Heron (som just då gick mycket bra i hoppning) skulle visa ”bönderna” på landsbygden hur en slipsten…förlåt….hopphäst skulle hoppa…typ…
Jag anmälde mig och Heron till 2 klasser på lördagen och 2 klasser på söndagen hos Willands ryttarförening, en klubb i närheten av Åhus. Uppstallning ordnades på klubben från fredag eftermiddag och tanken var att jag och min hästskötare Petra skulle campa!
Jag hade aldrig campat förut men Petra, som var väldigt mogen för sin ålder (hon var väl 13 år då) visste precis hur man skulle sätta upp det tält vi fått låna av hennes familj. Vi hittade en skogsglänta i närheten av stallet, riggade upp tältet och inhyste Petras kanin(!!!) i Herons hästtransport där den fick springa fritt.
När tältet var på plats åkte vi och gjorde ”Åhus by night” (läs: köpte glass i en kiosk) för att sedan ta oss tillbaka till ”lägret” igen.
När vi hade lagt oss i tältet började Petra att gnälla över att det var hårt på marken, att hon inte kunde sova osv osv. Själv var jag dödstrött och sa till slut surt: ”Om vi lägger oss i bilen, håller du käften då”.
”Jaaa” kom det ynkligt från Petra.
Sagt och gjort….natten tillbringades i min Peugeot, jag i baksätet och Petra i framsätet! Fräscht!
Nästa dag skulle jag som sagt visa övriga ryttare hur man flyger över hinderna men Heron var av en annan uppfattning.
Inne på banan fanns ett hinder som såg ut som en JÄTTE-toalettrulle (fast det var grön och vit-målat) som hängde mellan 2 hinderstöd. Heron var inte intresserad av att göra något toalettbesök precis och vi rev hindret.
Inte heller i andra klassen fick vi glänsa, även här blev det 4 fel och detta med en häst som nästan aldrig rev!
Efter en ny natt i min bil upprepades gårdagens fiasko, nya 4 fel i båda klasserna (som var 1.20-klasser)!!!
Vi åkte hem ganska tillplattade kan jag säga och fann endast tröst i att vi på hemvägen körde förbi EKO utanför Kristianstad där jag (tröst)handlade upp både mina egna och Petras (!!!) pengar (hon fick tillbaka dom sen 🙂 ).
Som många andra historier kring Heron har även denna en liten ”knorr”.
Endast 4 (!) dagar efter våra misslyckade 4 (FYRA!!!!) klasser (en 1.10 och tre 1.20) tyckte Heron att det var dags att återställa ordningen och gick då dubbelnolla i en 1.20 där han var placerad. Även detta var ett meeting (fast vi åkte hem efter tävlingsdagarna) så ytterligare 3 dagar därefter var han åter dubbelnolla i en ny 1.20 och som grädde på moset tog han en av sina få placeringar i 1.30! Den säsongen blev hans bästa ditills!
