Jag har många, många gånger slagits av hur liten hästvärlden är och hur man alltid kan hitta någon som känner någon som känner….ja, ni fattar…
I tisdags morse när jag skulle träna mötte mig tränaren Birgitta med orden ”jasså du blev 5:a i LB:n i söndags” (2 dagar tidigare).
”Hur vet du det” undrade jag.
Det visade sig då att Birgitta hade tränat en elev på måndagen och börjat prata om tävlingen som varit. Och eleven hade berättat att hon hade pratat med mig och därför visste mitt resultat (fördelen med ett ovanligt efternamn antar jag).
Det intressanta i detta är att denna Birgittas elev är en tjej som jag aldrig tidigare varken träffat eller hört talas om.
Jag satt helt enkelt ensam på en bänk i ridhuset medan tävlingen pågick och tittade på de olika ekipagen som jag hoppades inte skulle slå mitt och Archies resultat.
Efter en stund satte sig denna tjej bredvid mig och efter ytterligare en stund fällde jag en kommentar om en häst inne på banan (”Där har du klassens vinnare” sa jag, en kommentar som var fullständigt felaktig skulle det visa sig men det är en annan historia).
Vi började prata mer och mer och var ganska snart inbegripna i flera diskussioner som hade med dressyr och hästar att göra. Inte en enda gång nämndes dock min (dvs VÅR) tränares namn så jag hade ingen aning om vem tjejen tränade för.
Jag minns att jag efteråt tänkte att det var trevligt att man kunde ha givande diskussioner med ”vilt främmande” människor, bara för att man har ett gemensamt intresse. Och så visar det sig att vi båda rider för samma tränare! Ja, hästvärlden är som sagt liten…..
