Jag har, TA I TRÄ, aldrig haft egna erfarenheter av senskador under mitt mer än 20-åriga hästägande.
En gång var jag dock övertygad om att Décima hade fått en senskada och det var en upplevelse som var fruktansvärd!
Jag hade varit och hopptränat med Décima hos grannklubben Örestad en fredagkväll och åkte extremt nöjd och glad hem till stallet efter en ovanligt lyckad träning. Décima hade flugit över alla hinder utan den minsta tvekan, inga vägringar eller rivningar hade inträffat och allting kändes allmänt jättepositivt.
När jag kom till vårt stall tog jag av Décima hennes nyinköpta senskydd och fick en smärre chock!Baksidan av det högra frambenets skena hade en bananformad svullnad, benet var glödhett och Décima liksom vek ihop hela benet bara man rörde vid det. Hon verkade ha otroligt ont. Jag kunde inte tro annat än att hon hade fått en senskada med den klassiska banan-formen och jag ringde genast till Helsingborgs djursjukhus för att höra hur jag skulle förfara.Jag fick rådet att spola benet med kallt vatten tills det hade svalnat och att därefter lägga på ett zinkbandage.
Medan jag spolade på benet funderade jag fram och tillbaka på HUR denna senskada hade kunnat uppkomma men jag kom inte fram till något svar som verkade vettigt. Hästen hade ju inte rivit ett enda hinder, hade inte vägrat, snubblat, ramlat eller på annat sätt slagit i benet vad jag kunde märka.
Efter att jag hade lagt på zinkbandaget återstod inget annat än att åka hem (klockan var då ca 22.00) och fördriva några mycket oroliga timmar med lönlösa försök till sömn.Jag ältade hela tiden det faktum att en senskada kan ta oerhört lång tid att läka och att det inte heller är ovanligt att skadan ”går upp”. Jag kände mig minst sagt uppgiven och förtvivlad och såg framför mig minst 6 månaders konvalescens utan möjlighet till varken träning eller tävling.
Nästa morgon steg jag upp redan vid 5-tiden och då stallet öppnade 06.00 var jag den första att kliva in genom dörrarna.Stallpersonalen såg direkt att något inte var som det skulle med mig och då de frågade ”Men Birgitta…vad ÄR det” började jag storgråta och förklarade att Décima hade fått en senskada.
Jag kunde inte få av zinkbandaget fort nog, jag var så nyfiken på om svullnaden hade gett med sig det minsta och om Décima hade lika ont som under gårdagskvällen.Döm om min förvåning då svullnaden var HELT BORTA?!?!?! Benet var svalt och verkade inte det minsta ömt och jag förstod ingenting?!?!?Jag tog ut Décima och sprang med henne utanför stallet och hon travade klockrent?!?!?Efter en mycket noggrann genomgång av benet/skenan kunde jag slutligen konstatera att det fanns ett MIKROSKOPISKT sår som såg ut ungefär som om någon hade stuckit Décima med en knappnål.
Min enda teori då och än idag är att grus eller något annat fastnat mellan de nya senskyddet och benet och orsakat detta mini-sår som i sin tur orsakade både svullad, värme och smärta.Mycket konstigt och kanske ännu konstigare är att detta aldrig upprepat sig trots att jag fortsatte att använda senskydden och använder dom än idag!
