En smickrande bild på den svarta busen och….
….en mindre smickrande dito :=)! Notera hur man genom att fotografera från en viss vinkel kan ge en fullständigt missvisande bild av en häst. Här ser det ut som att Archie har världens klenaste hals medan han i själva verket -som jag skämtsamt brukar säga- består av 50 % hals och 50 % kropp, dvs halva hästen är en enda stor hals :=)!Bilderna ovan togs av skötaren Lina idag.
Man brukar ju säga ”sådan ägare sådan hund” men i morse när jag studerade Archie i hagen så slog det mig att både han, Heron och Décima varit väldigt lika MIG, i vissa avseende i alla fall.
Mat: Mat är ett av livets glädjeämnen; det tycker både jag och mina hästar. Aptiten är god och det lämnas aldrig kvar något på tallriken/ i krubban.
Hygien: Jag tycker att jag är hyfsat ordningssam och kan absolut inte ha det stökigt och smutsigt omkring mig. Även hästarna har varit/ är otroligt renliga i hagen.
Om jag jämför Archie med Birk tex så slänger sig Birk ner på närmsta jordplätt och rullar sig utan att verka reflektera över VAR han ligger.
Archie går flera varv runt sin tilltänkta rullningsplats, kollar och nosar noga. Är marken för hård lägger han sig INTE och ännu värre om det är för lerigt/ blött. Då skippar han rullningen tills marken åter är så som han verkar vilja ha den; lagom fast och REN.
Jag är mycket tacksam över denna noggrannhet!
Heron var faktiskt exakt likadan och jag minns en gång då han felbedömde mark-läget och la sig ner på en plats som av hans tyngd drog upp en massa vatten/ lera från indunder ytan som såg till synes torr ut. Heron blev superlerig och han fick nästan ett mänskligt uttryck som sa ungefär ” Kan vi gå hem NU- jag MÅSTE duscha omgående”. Om man kan säga om en häst att den såg äcklad ut så gjorde han det. Faktiskt!
Även Heron gick en period med en ponny som var hans raka motsats. Den kunde lägga sig rakt ner i en vattenpöl mitt i vintern för att sedan stå och darra som ett asplöv. Till råga på allt hade den lätt för att få korsförlamning. Snacka om korkad häst!
Jag stod ibland utanför hagen och bevakade den och brukade skrika och rusa fram då jag såg att den var på väg mot en vattenpöl. Men vad hjälpte det…så fort jag gick därifrån dök ponnyn ner i dyngan…suck….
Försiktighet: Jag har alltid varit mycket rädd om mina saker och har tex leksaker i nyskicks-utseende från när jag mycket liten. Även i vuxen ålder kan jag ha både kläder och annat i många, många år utan att det ser slitet eller förstört ut.
Även hästarna har tack och lov varit försiktiga med sina grejer; tänker då framför allt på täcken.
Heron kunde ha ett och samma utetäcke i hur många år som helst, det blev aldrig den minsta lilla reva.
På Décimas boxdörr hade man kunnat hänga sin 27.000-kronors sadel i veckor utan att vara rädd att hon skulle välta eller bita i den, hon rörde aldrig någonting.
Archie är mer klåfingrig med sådant som hänger utanför boxen och som han kan nå och han har också gjort en del trä-sniderier med tänderna i sin box. Däremot leker han aldrig med hönätet tex eller stallbandagen (som han förvisso bara haft när han har haft sår på benen).
Sammanfattningsvis är jag mycket tacksam över att jag aldrig behöver bekymra mig över matvägrande hästar, skitiga dito eller saker som hela tiden bits itu, dras sönder eller blir förstörda på annat vis. Tack för det!
