Gårdagens berättelse om hur jag trodde att en häst-knock hade slagit ut alla mina tänder fick mig att minnas en liknande händelse ÄNNU längre tillbaka i tiden.
Ni som läst bloggen från början minns kanske att jag berättat om Flintwater, den privathäst som jag kämpade med som 16-17 åring och som sedermera blev såld till en ridskola.
Nåväl…
Under tiden som jag red Flinta hände det vid ett tillfälle då jag stod utanför hans box att han stack ut huvudet, blev rädd för något och i hastigheten råkade knocka mig ”underifrån”, nästan som en boxare.
Smällen tog mest på halsen och jag kunde efter ett tag konstatera att det såg ut som att jag hade världens SUG-MÄRKE där.
Som 16-17 åring var jag extremt skötsam och hade inte ens någon pojkvän så det där med sugmärken var ett fullständigt okänt fenomen för MIG.
ANDRA hade desto större kunskaper tydligen och tråkade mig enormt.
Ingen, och framför allt inte de av mina vänner som inte höll på med hästar, ville köpa historien om att ”nej, det är inget sugmärke, det är en häst som har slagit mig på halsen”.
Och ärligt talat….jag kan faktiskt inte klandra dom :=)!
