I förra veckan ställde en läsare, Malin Olsson, frågan om vilka som är mina förebilder inom ridsporten (tränare, ryttare mm).
Jag kan väl börja med att säga att jag är den typen av person som försöker att ”plocka russinen ur kakan”, dvs hitta NÅGOT hos mer eller mindre alla som har något att lära ut kring hästhållning i allmänhet och ridning i synnerhet.
Jag kanske inte kan hålla med om ALLT men oftast tycker jag att man kan få i alla fall något råd/ idé/ träningstips/ whatever hos de flesta ryttare/ tränare som har hållit på med hästar ett tag.
Sedan ska jag också villigt erkänna att jag är för lite insatt i många skickliga ryttares/ tränares metoder FULLT UT för att verkligen till 100 % kunna säga ”det här är den ultimata ryttaren/ tränaren”.
Jag minns då en mycket känd ryttare höll en av sina första clinics i Sverige och jag återvände till min dåvarande tränare full av entusiasm över hur lekande lätt allting hade sett ut. ”Glöm inte att det kan se lite annorlunda ut bakom kulisserna än vad man visar upp för en publik” var tränarens lite syrliga kommentar och jag har tyvärr gjort liknande egna erfarenheter genom åren.
Jag har sett så kallade toppryttare/ tränare dänga upp hästar så det visslade, jag har sett barrering och fullständig förödmjukning av elever mm men den sidan av myntet brukar sällan beskrivas då jag tex läst artiklar om personerna ifråga.
Om vi tittar på ordet förebilds exakta betydelse: (efterföljansvärt) exempel, föredöme (särskilt om person, uppträdande, tillvägagångssätt) och om man med förebild menar någon som man skulle vilja efterlikna/ vara så skulle jag välja nedanstående personer som exempel för egen del:
Om jag fick välja fritt vilken ryttare jag skulle vilja efterlika/ vara så skulle jag vilja vara en blandning av Kyra Kyrklund, Jan Brink och Ulla Håkansson.
Jan Brink är en av de bästa ryttarna i världen och har en toppenanläggning som verkligen tilltalar mitt estetiska sinne. Han är förutom en sann estet också vän av ordning och reda- precis som jag.
Kyra Kyrklund har förmågan att trollbinda en publik och jag inbillar mig att hon därför också är en bra tränare. Humor är viktigt och den egenskapen verkar Kyra också besitta.
Ulla Håkansson har bevisat att man kan rida på en hög nivå även högt upp i åldern och hon har dessutom lyckats ”ta fram” nya hästar upp till den hösta nivån gång på gång. Hon köper inga färdiga tävlingsmaskiner utan har tvärtom tagit upp många hästar i klasserna helt på egen hand.
Om jag vore veterinär skulle jag vilja vara Per Spångfors i Halmstad. Denne veterinär har jag själv anlitat med goda resultat och jag tycker att han, till skillnad från vissa andra kollegor verkligen tar sig an en som hästägare. Man får utförliga svar på sina frågor och känner sig omhändertagen. Per har en mycket fin klinik med avancerad utrustning och han är inte rädd för att ibland ”gå mot strömmen” i sitt arbete om han tror att detta främjar HÄSTEN (alla försäkringsbolag ersätter tex inte alla behandlingar som utförs på denna klinik).
Om jag var hästtandläkare skulle jag vilja vara Torbjörn Lundström, också en man vars tjänster jag anlitat flera gånger. Även Torbjörn är mycket pedagogisk och noggrann med att förklara allt som man som hästägare kan vilja få svar på. Dessutom är han erkänt skicklig till skillnad från andra ”skojare” som åker runt i stallarna och utger sig för att kunna behandla hästars tänder.
Två andra personer som jag vill nämna som goda förebilder är Anna Hassö och Lars Swärd.
Anna Hassö är tidigare fälttävlansryttare som ridit svår klass i många år men som nu, pga skador, övergått till dressyr. Jag har träffat Anna på många tävlingar de senaste åren och trots att vi egentligen inte ”känner” varandra (mer än att vi just tävlar MOT varandra) så hejar hon alltid glatt och pratar vänligt och trevligt som om vi vore gamla vänner. Ingen ”näsan-i vädret”-attityd där inte! Att bemöta andra medtävlare med vänlighet, intresse och utan att visa en stroppig attidtyd bara för att man själv ridit svår klass i många år tycker jag verkligen är att vara ett föredöme för även om vi som tävlar är konkurrenter så behöver man inte ta det på så blodigt allvar att man inte kan heja på varandra, utbyta tips och råd eller till och med hjälpa varandra om detta skulle behövas.
Lars Swärd är en man jag nämnt i tidigare blogginlägg. Lars var tränare av hinderhästar sist jag träffade honom, dvs för mer än 15 år sedan.Vad jag gillade med Lars var att han var extremt noggrann med hästarnas skötsel och välbefinnande och att han inte var rädd för att släppa ut sina duktiga ”tävlingsmaskiner” i hagen. En sådan hästmänniska är värd alla framgångar som han också hade.
Avslutningsvis tycker jag att alla är förebilder som sköter sina hästar väl, som rider konsekvent, lugnt och utan aggressioner och som kan och vill dela med sig av sin kunskap.”Ridskicklighetsmässigt” har jag som förebilder de som GÅNG PÅ GÅNG får fram bra hästar. ”Alla” kan få fram EN bra häst men att göra detta flera gånger skiljer i mitt tycker agnarna från vetet.
