Idag fick jag en fråga om mördarsniglar från en läsare (Prick). Frågan finns att läsa under inlägget ”Vita ridbyxor…..” från i helgen och den fick mig att minnas mitt första möte med detta skadedjur.
Historien har mycket lite att göra med HÄSTAR men jag berättar den ändå….
Förra året läste jag flera artiklar i dagspressen om så kallade mördarsniglar och hur de förökade sig lavinartat till många trädgårdsintresserades fasa.
Jag hade ingen tidigare erfarenhet av dessa kryp och minns att jag blev smått förfärad då jag läste om hur trädgårdsentusiaster högg ihjäl sniglarna utan pardon, hur sniglarna dränktes i öl, frös ihjäl i frysar osv. Det kändes lite väl….barbariskt…och jag hade svårt att förstå hur ett sådant litet djur kunde framkalla sådana mord-instinkter.
Sedan gick det en kort tid och jag frågade en arbetskamrat hur ”Archies morötter” artade sig.
Arbetskamraten hade året dessförinnan skänkt Archie en stor påse morötter, sådana som arbetskamraten hade odlat själv men som blivit lite för krokiga och svårskalade varför hon skänkte dom till min glupske häst. Och jag hoppades givetvis på samma utdelning igen.
Detta år berättade dock arbetskamraten med sorg i rösten att MÖRDARSNIGLAR hade ätit upp ALLT i hennes trädgård, den var fullständigt skövlad.
Beskrivningen var mycket målande och fick mig inte bara att känna sorg över Archies uteblivna dessert, jag började också frukta för angrepp på MIN trädgård.
När jag så några veckor senare (efter mycket regnande) fick se den första snigeln på mitt territorium glömde jag alla tankar om barmhärtighet utan drog mig i stället till minnes de avrättningsmetoder som jag läst att andra hade tillämpat.
Raskt fick jag fram en trädgårdshacka och utan att tveka en sekund klöv jag en mördarsnigel i två delar. Och inte bara EN mördarsnigel utan samtliga artfränder som påträffades den närmaste tiden, säkert 20 stycken i alla fall (jag har förstått att 20 sniglar är en ”mild bris” mot vad andra råkat ut för).
Hade någon INNAN jag blev snuvad på Archies morötter och erfarit rädslan över en skövlad trädgård berättat att jag med berått mod skulle hugga ihjäl sniglar hade jag skrattat alternativt förkastat idén som befängd men detta är bara beviset för att ”a woman has got to do what a woman has got to do”. Ingen ger sig på varken Archie eller trädgården ostraffat!
PS. I år har jag inte sett en enda snigel. Kanske har ryktet spridit sig i snigelkretsar: ” den som går till Birgitta kommer inte levande därifrån”! Eller så var det bara en ovanligt blöt sommar förra året :=)?
