I förra veckan berättade tränar-Birgitta om en ryttare som blivit diskvalificerad under helgens tävlingar (i Vellinge, där jag också deltog).
Ryttaren hade tydligen trott att hon var på en KLUBB-tävling (hur hon nu kunde tro detta?????) och därför ridit in på banan UTAN ridjacka.
Jag är som sagt extremt förundrad över hur hon kunde tro att hon befann sig på en klubbtävling; HUR anmälde hon sig till denna tävling utan att förstå att det var en lokal tävling?
Att dessutom rida utan ridjacka i den relativa kyla som rådde på tävlingsdagen ter sig nästan lika ofattbart.
Hur som helst så lär ju inte den ryttaren göra om sitt misstag fler gånger; det är väl den enda fördelen med det inträffade, dvs att man lär av sina misstag.
En annan sak som man nog bara gör en gång under sin dressyrryttarkarriär är att rida in med spö eller strykkappor på banan.
Jag har själv ridit in med strykkappor på frambenen på Heron en gång för tusen år sedan och för att det aldrig ska hända igen rider jag sedan många år helt enkelt fram UTAN skydd över huvud taget. Då finns det inget att glömma :=).
Annars är väl ”klassikern” att man glömmer att veva upp stödhjulet på transporten innan man kör iväg. Det vet jag många som har som nybörjarmisstag, så även jag.
Annars tror jag inte att jag själv har gjort några större ”misstag man bara gör en gång”.
Till de mindre misstagen får jag väl räkna då jag oljade in mina lädertyglar så rejält att det tog veckor innan jag kunde använda dom ordentligt, dvs utan att de halkade omkring i mina händer.
Jag har också råkat smörja in sadeln med något fett som gjorde så att det gnisslade som tusan när jag sedan red i den. Jag trodde jag skulle bli döv av oljudet och hade också svårt att höra vad tränar-Birgitta sa för instruktioner :=).
Har ni andra exempel på misstag man bara gör en gång?
Vad gäller ”dagens träning” är denna framflyttad till på torsdag. Idag red jag ett dressyrpass på egen hand och det kändes underbart!
Igår var det sedvanlig vilodag och imorgon rider jag och Lena ut.
Och film från lördagens tävling har Lina lovat kommer i slutet av veckan. Hon måste prioritera skolarbetet i några dagar och det har jag full förståelse för.
Jag körde en gång iväg från en tävlingsplats med enbart de inre dörrarna i släpet stängda. Rampen släpade i marken. Att jag inte omedelbart hörde det berodde på att parkeringen var på gräs. Och inte förrän en bekant springandes skrikande efter mig fick mig att stanna så märkte jag misstaget. Hästen var fullständigt obekymrad, men min lilla blunder var inte precis osynligt. »Hela Stockholm« var där och just då verkade det som om alla befann sig vid sina hästtransporter. Under lång tid framöver fick jag på tävlingar glada påminnelser om att inte glömma bakluckan… (det värsta är att jag faktiskt gjorde om det hela, dock den gången i södra Sverige så det var »nytt folk« på den tävlingsplatsen som fick ha roligt).
Men SLUTA!!!!! Sådana ”incidenter” hade fått mig att segna ner i hjärtstillestånd!
Fast jag skulle nog mycket väl kunna göra samma blunder så därför fäller jag alltid upp luckan direkt efter lastning även om jag också har innerdörrar som det skulle räcka att ha stängda mellan 2 klasser tex.
Själv har jag ”bara” glömt att koppla på släpet ordentligt så då Heron klev in i det så for hela fronten på släpet uppåt så det såg ut som att jag hade ett ”stegrande släp”. Heron traskade obekymrad ut, jag kopplade på släpet ORDENTLIGT och han klev glatt in igen.