Att tala med bönder på bönders vis

Som jag tidigare har jag berättat om så har jag alltid läst väldigt mycket och därigenom också fått ett visst intresse för språk, det talade ordet, hur man uttrycker sig för att bli förstådd eller för att fånga någons intresse.

Det finns ett gammalt talesätt som säger att man ska ”tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin” och det ligger en hel del i det tycker jag.

När jag arbetade som handläggare av socialbidrag (som numera heter försörjningsstöd förresten) skrev jag dagligen olika former av beslut, beslut som ibland också överklagades till länsrätt och kammarrätt. Då var det noga med formuleringarna och ett korrekt ”myndighetspråk” medan jag idag, då jag har mycket direktkontakt med bostadslösa människor, ofta invandrare, måste tänka på hur jag uttrycker mig för att bli förstådd.

”Du har genom det beviljade biståndet redan tillförsäkrats en skälig levnadsnivå” skulle i mångas öron låta helt koko om jag kom och sa medan ”du får inte mer pengar, du har redan fått det du ska ha” är mer begripligt :=).

Att ungdomar ofta inte fullt utvecklat sinnet för att tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin (eller så tycker dom att man ska prata likadant med ALLA) tycker jag illustreras av följande dialog som utspelades när jag arbetade i en barack-by för bostadslösa barnfamiljer:

En ung kille tilltalade mig en gång med:

”Ey…MANNEN”! (Är det bara i Skåne man använder detta ”mannen”, ffa bland invandrarungdomar?)

”Du grabben….jag är inte någon MAN för dig” svarade jag i en lite uppläxande ton varpå killen flinande svarar:

”Ja, ja…..du KVINNAN då”!

Ovanstående ordväxling kom jag att tänka på i samband med att jag tänkte på en ”lustig” instruktör jag hade tidigare och som, visade det sig, höll väldigt noga på ”etiketten”.

Vid ett tillfälle då jag red en dressyrpass för denna person ropade hon en instruktion åt mig.

Eftersom jag befann mig i andra delen av ridhuset hörde jag inte vad hon sa så jag ropade ”VA???”.

Och det skulle jag tydligen inte ha gjort!

Instruktören blev fullständigt rasande, kallade mig till sig och skrek argt:

”Du ska inte säga VA. Det låter inte klokt. Du ska säga FÖRLÅT, JAG HÖRDE INTE VAD DU SA”.

Hade det inte varit för instruktörens rosenrasande ansiktsuttryck hade jag trott att hon DREV med mig men icke.

Idag hade jag faktiskt inte ens tolererat en sådan utskällning utan troligen valt att inte träna för en sådan fjant mer.

Nä…då är det skönt med tränar-Birgitta. Vi kan skratta högt, använda svordomar och en rå jargong utan att den andre får ett slaganfall. Vi föredrar nog båda att prata som bönder hellre än att tala latin :=).