Idag har Archie och jag varit hos Stensäters ryttarförening, en ridklubb jag endast besökt vid ett tidigare tillfälle och detta för säkert 15 år sedan trots att den bara ligger ca 4 mil från vår ridskola.
Eftersom klasserna inte började förrän på eftermiddagen kunde jag även denna helgen släppa ut gossarna för lite hag-rekreation medan jag själv åkte hem och sov i någon timme:=).
Stensäters-anläggningen var mycket fin och välskött, 2 ridhus och en grusbana fanns det.
Underlaget i det stora ridhuset, där tävlingen hölls, var verkligen mycket bra, dessutom harvade man mellan klasserna! Det kallar jag service, särskilt som klasserna var relativt små (ca 15 startande i mina klasser, LB:3 och LA:3).
Som så ofta förut var det bara jag som valde att rida fram på utebanan, kanske för att transporterna upptog en del av ytan.
Men det fanns ändå betydligt mer plats än i det lilla framridningsridhuset, särskilt eftersom jag som sagt red fram ensam.
Inne i tävlingsridhuset satt det en skylt om att man ombads att stänga sin mobiltelefon eftersom signalerna störde ridklubbens ljudanläggning.
Vad detta betydde i praktiken fick jag uppleva på ett högst påtagligt sätt eftersom tydligen halva läktaren verkade ha igång sina mobiler just när JAG red.
Det kom ett mycket obehagligt ljud ur högtalarna (som när en fax sätts igång fast med 100 gånger så hög volym typ) under stora delar av min ritt och jag hade god lust att vråla ”Men för helvete…stäng av era telefoner!!!”
Det gjorde jag så klart inte, jag hade fullt sjå med att försöka hålla styr på Archie som blev ganska laddad av dessa konstiga toner.
Tack och lov så gjorde oväsendet bara att han blev lite extra ”flashig” (även om jag fick mer att hålla i) och jag hade en mycket fin känsla under hela programmet.
Slutprocenten blev 68 vilket räckte till en andraplacering! Jag var mycket glad och unnade verkligen segraren (71%) hennes rosett då DEN ritten var något av det prydligaste jag sett i LB-väg.
När jag red fram till LA:n kände jag mig så nöjd med Archies prestationer dittills att jag bara kände ”nu ska vi ha kul och skita i hur det går”. Och det var ju tur att jag tänkte så för detta var på sätt och vis en av Archies sämsta ritter i LA, i alla fall till poäng/ procent (inte ens 60 %).
Nu var han klart störd inne i ridhuset trots att oljudet från högtalarna var helt borta, den kortsida där det tidigare hade hörts som mest ville han knappt gå till och jag fick verkligen kämpa för att trycka dit honom. Så det blev en hel del mindre missar och domaren skrev till och med något om att jag borde försöka få ut hästen bättre i hörnen!
Då förstår ni! Är det något som annars verkligen kännetecknar våra ritter så är det noggrannheten vad gäller vägarna.
Vi fick i alla fall en 6:a på den skänkelvikning som vi har svårast för och en hel del 7:or blandade med lite lägre betyg :=).
Nåja, jag var, på för andra kanske konstigt sätt, ändå nöjd med ritten för helhetskänslan var ändå bra även om mängden småmissar kostar poäng. Men det SKA det göra och det är ingenting att säga om det.
Eftersom vi hade kort körväg var Archie åter i boxen en knapp timme efter avslutad ritt vilket är skönt när det handlar om så här sena starter (16.00 och 18.15).
Imorgon står en lugn uteritt på programmet; jag är hästvakt åt Birk och Lina ska få rida på Arch medan jag leker förvuxen ponnyryttare :=).
