Jag är, som jag redan skrivit om på bloggen, självutnämnd lastningsexpert sedan många år tillbaka.
Detta innebär att jag har fått hjälpa både kreti och pleti med att lasta deras mer eller mindre omöjliga hästar; alltid med utmärkt resultat.
Därför känns det extra pinsamt att behöva inse att min egen guldgosse inte gör någon vidare reklam för mina gåvor på lastningsområdet.
Archie tillhör nämligen det tydligen ganska stora släktet av hästkräk som MÅSTE SE en longeringslina för att orka masa sig upp för lämmen. Utan longeringslina fryser han fast framför släpet och vägrar att rubba sig; så fort linan bara VISAS traskar han upp utan mankemang!
Suck suck suck!
Jag trodde att detta fjanteri skulle gå över med tiden och så ofta som vi faktiskt åker (flera gånger i månaden) men icke. Sedan är jag nog som en flerbarnsförälder; ju fler barn man får desto mindre orkar man hålla fast vid PRINCIPER. Med Heron och Décima hade jag nog brytt mig mer (läs: försökt att ”bota” longeringslinekravet) men nu orkar jag i ärlighetens namn inte bry mig så mycket. Jag tänker mer: ”Är det bara detta lilla (läs: linan) som ska till så får det väl vara så då”.
Och tydligen är beteendet som sagt inte helt ovanligt; har hört flera hästägare vittna om exakt samma fjanteri, dvs utan lina = fastfrusen häst, visad lina = häst som spinger mot transporten!
Sist jag skulle iväg bad jag en 10- årig flicka, ”tre skitar hög”, att hjälpa mig att lasta. Jag såg hur ridskolechefen höjde på ögonbrynen då jag och det lilla barnet vandrade ut mot transporten men jag VISSTE att det räckte med att flickan LYFTE linan från marken så skulle Archie gå in i transporten och så skedde också.
Är jag riktigt ”desperat” (läs: ensam) kan jag lasta genom att lägga linan över Archies HALS och dra; även då går han oftast in ganska lätt.
Att lasta UR har däremot aldrig varit några problem. Då väntar Archie snällt på att jag ska fälla ner lastluckan, öppna bak-dörrarna och sedan går han försiktigt ut. Så har han alltid gjort till skillnad från Décima som i sina ungdoms dagar var rent av livsfarlig vid urlastning.
Hon brukade vräka sig bakåt och vid ett tillfälle gjorde hon det med sådan kraft att bakbommen, som satt fast ordentligt och egentligen inte ska gå att rubba ur sitt läge flög i en vid BÅGE bakåt och höll på att träffa min dåvarande sambo i huvedet. Häpp!
Men Décima lärde sig också att gå lugnt bakåt till slut och eftersom både hon och Heron mer eller mindre spang ensamma in i transporten efter en tids lastningar så när jag fortfarande en stillsam förhoppning om att även Arch ska vilja skiljas från sin tydligen älskade longeringslina och visa hur lastning SKA gå till.
