Har ni någon gång stött på en mytoman?
Jag har tyvärr gjort det flera gånger och kan inte låta bli att fascineras av dom. En del har verkligen ”ljugit så de tror sig själv” medan jag är ganska övertygad om att andra varit medvetna om att de producerat lögner på löpande band.
Vad JAG tycker oftast kännetecknar en mytoman är att de inte kan sluta att ljuga i tid, dvs LAGOM.
Om man bara ljuger lite lagom ”snyggt” så tror jag att de flesta människor är ganska lättduperade men mytomanens fall brukar ofta bli att lögnerna till slut blir så fantastiska att mottagaren inser att det som sägs omöjligt kan vara sant.
De mytomaner jag träffat har också varit oerhört sociala och mycket trevliga och det är väl alltid svårare att misstänka någon som är sååå trevlig för att i själva verket vara en lögnare.
För ganska många år sedan (mer än 10 år i alla fall) hade vi en inackordering i stallet som visade sig vara mytoman. Killen var i min ålder (då ca 30) och kom till stallet med en GRÄSLIG häst som han köpt av en ridskola. Redan där borde vi ha anat oråd för killen hade enligt sig själv MASSOR av placeringar upp till 1.40-hoppning och hästen han hade köpt kunde knappt gå över en bom.
När killen skrävlat tillräckligt om sina påstådda bravader på hästryggen kollade en av mina kompisar upp hans resultat som på den tiden publicerades årligen i en tjock resultatbok som ridsportförbundet gav ut. Min kompis hade sparat ALLA årsböcker typ 20 år bakåt och ingenstans fanns denna mängd med placeringar som killen sade sig ha erövrat. Vi hittade NÅGRA placeringar förvisso men de var en droppe i havet mot vad som påståtts.
Hade det bara varit för lögnerna kring ridprestationerna hade vi kanske behövt ännu längre tid på oss att ana ugglor i mossen men nu tog det inte sååå många månader innan det mesta av killens snack hade dissekerats.
Tex påstod killen att han bodde i en egen villa och hade eget företag vilket i klartext betydde- upptäckte vi- att han bodde hos sin MAMMA i hennes villa och det egna företaget var detsamma som att han var taxichaufför. Osv osv…
Historien tog för vår ridklubbs del slut den dagen då det visade sig att det så kallade KÖPET av lektionshästen knappast var att betrakta som ett legalt köp då killen visat upp ett förfalskat insättningskvitto från posten (eller om det var banken) till den ridskola som sålde hästen till honom. Han satte således aldrig in några pengar på klubbens konto utan gjorde bara någon form av förfalskning som gjorde att det vid första påseendet såg ut som att en betalning ägt rum.
Först då ridskolan hade sin årliga revision upptäcktes det att det saknades x antal tusenlappar och härvan rullades upp. Ridskolan som ”sålt” hästen kom till vår ridskola där ju hästen var uppstallad och tog tillbaka SIN häst och därmed försvann också den trevlige mytomanen.
Samtidigt som hästen försvann frågade jag killen rakt ut var hästen hade tagit vägen.
”Jag har gömt den i ett stall ute på landet så att ridskolan inte kan hitta den” svarade han iskallt och tittade mig rakt i ögonen.
Eftersom jag ändå betraktade killen som något av en vän, i alla fall tills det ögonblicket, satte jag mig i bilen och körde den korta sträckan till ridskolan som tagit tillbaka sin häst. Och precis som jag redan innerst inne visste så stod hästen där! Därmed var VÅR ”vänskap” definitiv avslutad för min del!
Killen försvann från vår ridskola i och med att hästen togs tillbaka och vi hörde inget mer om/ från honom förrän något år senare då jag läste hans dödsannons. Eftersom han inte längre är i livet så tycker jag också att jag kan berätta historien utan att någon behöver känna sig utpekad.
Tja, en del tveksamma fall har man väl stött på, men inga som killen du beskriver! *tappar hakan*
Delar för närvarande stall med en tjej som verkar ha lite tendenser, dock.
Vi har råkats lite tidigare, och då har jag fått intrycket att hon och hästen är ett fullfjädrat tävlingsekipage som tränar mycket och regelbundet. Kanske inte på en hög nivå för tillfället (då vi pratade) men ständigt på väg upp.
Inom dressyren har de provat på både piaff och passage.
Anledningen till att hon bytte stall var att det förra stallet var ett ”skogsmullestall” där hästarna går ute dygnet runt med fri tillgång till hö så stor del av året som möjligt och liknande. Och det passar ju självklart inte en täääävlingshäst! 😉
Som upplagt för konflikter.
Hon har även varit ganska flitigt använd som tränare åt de yngre förmågorna i grannskapet, har vi fått förstå.
Nu har hon debuterat i 80 och 90 cm clear round i sommar, och i samma veva börjat träna hoppning regelbundet en gång i veckan, dressyrträning sker ganska sporadiskt verkar det som, och de har fått i hemläxa att lösgöra hästen i skritt. :-O
Träningarna med de yngre tjejerna går tydligen till så att ”tränaren” sitter på läktaren och inte yttrar ett ord under hela passet. För jag märkte då inget när jag delade ridhus med dem…
Tja, vi får se var det slutar. Popcornpåsen är med till stallet varje dag, för att använda ett Bukeuttryck. 😉
Väldigt roligt att läsa din blogg, förresten!
Hej Pinky! Kul att du uppskattar bloggen! Fortsätt gärna att kommentera, jag gillar när det är lite ”action” på sidan och då inte bara från mitt håll :=).
Ridfolk som tjejen du beskriver har jag också stött på flera gånger.
Likaså människor som enligt sig själva är såååå kloka/ bra/ perfekta på alla sätt och vis medan det är fel på ALLA andra. Hmm…
Vi hade för många år sedan en hästägare som hade flyttat till vårt stall för att man i hans tidigare stall hade varit ”dumma i huvudet”. Ju mer vi pratade desto fler stall dök det upp där mannen haft sin häst och tro det eller ej men ALLA stall hade det varit fel på, liksom alla som stod där. Det var bara mannen som var perfekt på alla sätt och vis.
När man lärde känna honom förstod man hur det VERKLIGEN var.
Liksom tjejen du beskriver hade denne man oerhört höga tankar om både sin egen förmåga som ryttare och sin egen häst. När man såg honom rida var det skratt-retande (fast det var synd om hästen många gånger)! Men munnen gick på högvarv och han lyckades dupera vissa. Ja herregud! Jag försökte att inte blanda mig eftersom allting mannen sa var hur korkat som helst.
Fast när han skulle lära sin gamla häst att gå i passage genom att dra ner den stenhårt på tygeln (dvs så mycket bakom hand som det bara gick) samtidigt som han hävdade att man skulle ”dra och sparka på”, då kunde jag inte var tyst längre!
Jaha det var en flashback från den ”gamla goda tiden” det! Minns det tydligt. Och när Magnus skulle hjälpa honom i hans ”taxiverksamhet” när han hade så mycket att göra….ett jobb om dagen tror jag att det blev…
Ja du milde…vilken kille! Tyvärr var han också väldigt förtjust i mig och ville vara mer än ”vän” vilket med facit i hand var tur att jag inte var intresserad av. Hur det än är tror jag att jag hade riskerat att i alla fall delvis dras med i hans fall om vi varit tillsammans. Risken är att folk hade dömt MIG efter honom…
Jag har en bekant som är mytoman, vi har känt varandra länge. Det rör sig inte precis om hennes hästar, mytomanin går igenom överallt. Nu tycker jag väldigt mycket om henne och har lärt mig ta de saker hon säger med en hätfig nypa salt.
Den gången jag till slut motvilligt accepterade hennes tillstånd var när hon nästan ordagrannt berättade en historia som hänt henne (läs: mig med Fleur) i skogen ca 4 år senare! Nu var det så att (som så vanligt med mig) denna händelse var ganska speciell och hade många vinklar, därför var det lite ”lustigt” när hon till 99% repeterade samma sak…. Hon hade helt enkelt glömt bort att det var JAG som upplevt detta.
Men jag inser att hennes problem sitter djupare och då det inte alls påverkar vår vänskap, är det lätt att ignorera hennes berättelser. Med åren har det lättat också, eftersom hennes historier inte får den eftertraktade uppmärksamheten från mig. Jag har lätt att släta över det, kontrar genast gärna med någon från mitt eget liv (behöver inte vara mytoman för att få folk att höja ögonbrynen) 🙂
Sen är hon så himlans snäll och rar, jag tror aldrig hon skulle ljuga om något ”allvarligt”, hon vill nog bara krydda på sitt liv, som i ärlighetens namn inte alltid varit så lätt. Men hon är bra på det när hon lägger manken till!
Kande ocksa en mytoman en gang i tiden, som faktiskt var min systers fastman. Hon var ju ung och naiv nar hon traffade honom och gick pa det han sade. Allteftersom aren gick sa upptackte hon ju gradvis hur mycket logner han kom med. Han hade 5.0 i snitt, han var superframgangsrik, han berattade historier som man ofta efterat kom pa att ’jaha, det laste ju jag ocksa i tidningen’ dvs precis som Evas bekanting sa berattade han saker som hant andra som om de hant honom. Till mig kom han med mycket akademiskt skryt om vilka kurser han gatt och vilka betyg han fatt, da han val ville impa pa mig (som alltsa PA RIKTIGT hade 5.0 i snitt) osv. Jag tror hans liv till slut blev en enda harva av logner, vet faktiskt inte hur det gick for honom. Men han var MYCKET trevlig och social och hade manga vanner. Jag tror ocksa att han faktiskt trodde pa sig sjalv.
Just den här personen hette väl möjligtvis inte något som börjar på T och som slutar på djuret som Olle mötte i skogen då han skulle plocka blåbär (eller var det Björn-bär…?)… Enough said…. 😉
Så hette han absolut. Någon du kände?
För ca 15år sedan umgicks jag mkt med en tjej med sådana tendenser. Otroligt social och trevlig, lindade vem som helst kring lillfingret. Även mig, ett tag delade vi faktiskt lägenhet. Då hade hon med sig sin katt, en stor röd herre med okänt ursprung (född på en höskulle). Att något inte stod rätt till förstod jag när hon kom hem från ett veterinärbesök med katten och på allvar menade att veterinären sagt att kissen antagligen var en blandning mellan katt och lodjur pga den var så stor. Den historien berättade hon för många. Tjejen hade under loppet av de två-tre år vi umgicks flera olika hästar som hon flyttade fram och tillbaka mellan olika stall och fodervärdar, högst oklart vilka hon ägde och vilka hon lånat/lånat ut. Tror aldrig hon red på dem dock, tiden I stallet gick nog mest åt till att prata. Efter ca tre månader som room mates flyttade hon ut för att flytta till skåne och jobba på islandshästgård. Historierna om vad som försigick där nere var såklart fantastiska, men hon flyttade såklart hem lika snabbt igen. Vet inte hur manga olika jobb hon avverkade, hon hade alltid nya att gå till trots att det säkert inte alltid var hennes beslut att sluta på de hon hade. Ibland struntade hon helt enkelti att dyka upp och svara I telefonen(vet jag eftersom vi ett tag hade samma arbetsplats). Efter att jag räknat ut alla pengar hon var skyldig mig (flera tusen, vilket var mkt pengar förmig på den tiden) bestämde jag att det inte var värt att fortsätta vår vänskap.
Vilken story! Men jag har också stött på dessa människor som råkar ut för ”allt” som ingen annan har varit i närheten av, i alla fall inte med den frekvensen.